Ragnar i Äventyret med Den Orätta Råttsvansen

Förra vintern hade Ragnar varit ett rådjur. Denna vintern ville han prova något hårdare. Ragnar hade ingen helt klar aning om vad... Nå, tillvaron som rådjur hade visserligen redan den varit oerhört hård. Bland det svåraste hade varit att veta exakt var man skulle lyfta på snötäcket, för att finna något läckert löv,  några fina fröer eller ett sällsamt långlivat bär. Inte ens det vanliga, illasmakande gräset hade vett nog att växa just då. Liksom ej heller just nu, i denna januari...

Fast det fick inte bli FÖR HÅRT. Ett liv som sten kändes helt uteslutet - även ifall det skulle visa sig väldigt lätt? Och för att slippa käka grus, sand och vägsalt, kunde man lika gott klättra ner i kloaksystemet! Där vankades händelsevis både kaneltryffel och ananasjuice. Sagt och gjort, Ragnar kopplade in ett par sagoböcker i sin iPhant. Sedan var det bara att välja en mening som innehöll "kloak" och sända över den till hjärnkontoret. Alfavågorna arbetade relativt ostört den här morgonen. Så före Ragnar ens behövt drömma sig igenom några ledningsrör eller brunnslock, hade iPhanten kopplat upp honom mitt i en råttsvans.

Det var bara det att det råkat ske en dubbelbokning. Råttsvansen tillhörde en fin flicka, vars andra råttsvans hon precis höll på att tillverka i spegeln. Och rummet som Ragnar fick skåda var så långt ifrån ett kloaksystem man kunde komma. Där hängde fjärilar och snäckor i varje vrå. Rentav den lilla dammsugaren hade en snäcka påklistrad på sig, en snövit en. Dessutom hade hästen också fått råttsvansar.

Så nu blev det hemskt bråttom att byta position, bäst Ragnar förmådde på egen hand. iPhanten skulle knappast röra ett finger förrän sessionen var slut. Han utgick från att flickan måste ha någon form av bror. Ragnar lyckades styra sago-signalerna ut i köket och in i ett pojkrum. Men läget var långt ifrån hårdare därinne. Snarare rådde en skriande lathet. Storebrodern satt och slumrade framför ett altare av apparater. Ragnar fick strax klart för sig vad som försiggick på skärmen. Det var RANGO, filmen om den animerade kameleonten som blev en riktig cowboy.

Rango höll som bäst på att bälja i sig en droppe frätande kaktusjuice ur kaktusflaskan. Saloonens stamgäster skulle helst övertygas om att Rango hade en verklig roll att spela där. Utbölingen hade just anlänt till byn som beboddes av sorkar, möss, paddor, tvättbjörnar osv. Det skulle bli en hård film ifall fantasin tröt mer än lovligt för den turistklädde ödlan. Men precis som Captain Sparrow höll han allas uppmärksamhet på helspänn under tillräckligt lång betänketid. Rango slingrade sig alltid ut längs en lämplig korridor i de mest tokiga ögonblick. Hur kloaksystemet hängde ihop blev man bara halvt klok på.

Plötsligt hade Ragnar sett hela filmen, och det fanns ingen tid kvar att byta till någon mer hårdkokt historia. Men Ragnar ångrade ingenting denna gången. Det hela hade ändå känts hyfsat tufft och tämligen kul kopplat.




via ordväljarlek med min skrivarvän


wWw

AVspänt tidsUpplevande

Superstark insikt nu! kring ivrighetens nervösa natur, som jag spontant trodde var tvärtom: A TENSE MUSCLE MOVES SLOWLY - A RELAXED MUSCLE MOVES QUICKLY. Säkert bekant för somliga sportutövare? Kan överföras även till mentala utmaningar, som varför hjärnan jämt har så mycket svårare att komma på vad jag helst vill säga mitt under brinnande konversation, än nu hemma vid datorn helt avspänd.

Med andra ord : för att tänka kvickare behöver man uppleva tiden som långsammare, vilket underlättas när musklerna spänner av. THE KEY TO SLOWING TIME IS FOCUS. Också här misstar jag ofta fokusering för att vara maximalt PÅ... Koncentration handlar snarare om att AVlägsna många spänningar från nuet.

((Då man t.ex. sover, sker ju drömsekvenserna i snabbare tempo än under vakenheten, fastän man upplever det som lika fort. Kanhända kanhända är tidsskillnaden fysiskt möjlig just för att?? kroppen slappnar av i sömnen, så att bildflödet kan ske utan avbrott för logisk-kritiska reflektioner... Fast i så fall borde det bli samma sak under meditation?))






wWw

Spansk Ridskola Goes Wild

De kallade honom för uteliggare, eftersom han låg på stränderna under hela nätterna. Nästan ingen annan brukade ligga där samtidigt, blott ett par hånglande par, någon enstaka detektiv.

-Blir det inte kallt, Kalle?
-Ickelunda! Jag har ju både bootsen, västen och hölstret såväl som snusnäsduken och cowboyhatten på.

Dessutom utspelade sig det hela på en spansk ö, mitt i det heta havet. Tardanza hade travat hit med Kalle ända uppifrån snökalla Solvalla. Först hade hästen fortsatt att galoppera, medan hon likaväl höll på. Diskad ur loppet hade ju Tardanza blivit hursomhelst. Men väl komna neråt alptopparna, insåg ekipaget att Kalle var pensionär - redan! Således borde han ha gott om tid att se sig omkring i stilla trav.

På hotellet i Turin hade de sett ett ryskt par slå vackert världsrekord i konståkning. Det skedde visserligen på teveskärmen, men var förmodligen helt sant. Och på upploppet i Tarragona, inför sista raksträckan över det lilla havet, hade hästen bett om is. Mycket riktigt förtjänade hon rejält med is under hästskorna, och en esoterisk drink på köpet.

Till sist hade Tardanza halkat omkull, halkat utan att genast resa sig igen. Gesten hade givit så många minuspoäng så att Kalle fick klara sig på egen hand härnere. Berra blev tvungen att bära honom en bit, tills Kalle efter några dagar hittade en omålad dalahäst. Hans egen levande häst hade fått flygas med helikopter hem. Vilket visade sig vara i Wiens mest väldresserade region.

Under den varma månen låg gubben och vakendrömde om Amerika. Han trodde sig vara på Mallorca, men hade slintit åt lite fel håll. Nu befann man sig ända nere på Kanarieöarna, kunde nästan knacka på Afrika. Så särskilt snöfriskt frustande kände sig Kalle inte alls i denna fullkomligt ofrusna sand. Hans hjärta längtade till vild stäpp, hård mark, där bergen stod lika beredda som öknen dolde en rökdoftande saloon.

-Hur cool är du nu då, Westwood?
-Tillräckligt!

Vid varje ny gryning kravlade Kalle upp från badstranden och bort till Sun Trips morgongymping. Efter varje pass plockade de tre musketörerna med sig ett gäng bikinikvinnor, så där blev allt färre kvar för Kalle att försöka med. Men han var helt nöjd med att ha drömmen om Nevada, Nebraska och Alaska för sig själv.







via ordväljarlek med min skrivarvän


wWw

Händer man lever vissa stunder för få

Piruett nr två
tar avstamp i vis-titeln "Den som lever får se vad som händer"




den som lever får se vad som händer


den som väntar får se vad som lever


den som läser får se vem som skriver


den som gråter får se våta händer


den som ler får se fler och fler tänder


dem som tänder varann känner iver


den som dör får ett nytt liv i sänder


den som blundar får se vad som ändras


den som letar får se vem som döljer


den som gräver blir lätt den som faller


den som snöar får ge många flingor


dem som vänder på tid får kalender


den som leder får någon som följer


den som händer sitt liv hen bestämmer






wWw

Blundar Lugnt Gunnar Wiklund

Stol nummer Tio o Tolfte Bron




På farstubron bland humlor

hon hör på Gunnar Wiklund

mens morfar alltjämt slumrar

jo, blundar lugnt sin vilstund



Längs älvens ådra ringlar

hans rök där huset lutar

syns fiskeflugor dingla

Säg, hur ska livet sluta?



När jorden nåtts till kanten

och skivan måste vändas

hon går att hämta tanten

men ingen pipa tändas



Nu morfar blivit spöke

med nyckeln kvar i västen;

hon knackar på hans köksdörr

fast allt for bort med hästen









wWw

Harpa för Harpalt

piruett nr älva





Haren spelar harpa

hastigt strängar snärpa

hörs harmoniskt skarpa

isar blod till skorpa

träffar hjärtats varpa

gör sig stilig vurpa

skorrar ramens rumpa

hundra hönor värpa

redan påskägg norpas

lätta tungor slurpa

överröstar korpar

harr och krill och karpar

kompar spöklik opera

(torparn tror Herb Alpert

Torgerd dock hör Irpa

blåsa strängt kul flärpa)

rävens vävstol varpa







http://www.youtube.com/watch?v=eaNsG9ja4nQ
http://www.youtube.com/watch?v=2U7TDOtfxts




wWw

TavelTolkning # 3 : uppTornande

av Salvador Dalís "Sankt Antonio Eremitens Frestelse"




Högsta hästen han någonsin skådat

i himlens förvrängda spegel

likt marskalk över karavan

som märkligt kånkar omkring

på olika torn

på kvinnan piedestalisk

på benen deras som insekter stretande

på lusthusligt slott

låtsas hästen säkert

starkare än fyra elefanter

men knappast vackrare än onåbar nymf

går det runt i pyramiden

Eremit - är det dit?

som du rider hit?

Varför sker striden så långt ut till vänster?

och allt högre till fönster

hissar galenskapen upp sina bröst

så kapitulerande kåt

så att öknen börjar regna

på ofruktsam skorsten

kors men icke tvärs

över vår välsignade myra

en av de fjorton nödhjälparna

håller döden stången








wWw

TavelTolkning # 2 : Häst Blå

"Den Lilla Blå Hästen" [Das Blaue Pferdchen]
från cirka 1912 målad av Franz Marc




hästen blå


blivit så



ensam stå


blomman gå



ej nå två


rund platå

färger få


berg försmå



ändå rå


döden på



aldrig grå


spänns landå



stallets strå


världen nå









wWw

Piruett nr tjugo : knut på hjulen

en baklänges väntan på



Tjugondag Knut
dansas julen ut


Nittonnatt Frid
finnes ännu tid


Artondag Jan
slocknar snart var gran


Fjortonnatts fjät
sol i fjol förlät


Trettondan Tron
på ??? bortom bron
får en bruten zon


Trettondags barn
provar randigt garn


Elvandag Rut
slår på året knut


Åttondag ny
börjar nästa gry


Sjundekväll flyr
firar över styr


Fyrandag häst
knaprar på som bäst


Tredje gång gillt
sockors socker spillt


Annandag hjul
kör detsamma strul


Jesu dag kom
somnar tomten om






wWw

Fjolårets Första Slut

Den Fjortonfotade Poeten



Hur inleder man 2014...? Jo, naturligtvis genom löftet att läsa en dikt varje dag ur de svenska nätpoeternas ofantliga jubileumssamling! Enligt baksidan tar det då två år att ta sig igenom alla en gång. Som tur är kan man komma ner i närmare ett och ett halvt år. Eller som synd är, för oss som inte har så många andra mästerverk att bita i. Min personliga skapelse skulle hursomhelst återfinnas en bra bit in i 2015. Och så konsekvent håller mycket få människor på...? Av medkänsla med oss mot slutet av alfabetet, fick jag redan på nyårsdagen en snilleblixt: Varför inte läsa boken baklänges?! Så nu följer jag detta uppslag - måhända en av få böcker som funkar utmärkt att baklängesläsas?! Dessutom tar jag tre dikter per dygn. Vill ju gärna hinna återkomma till några någongång, kanske rentav i år om jag sköter arbetet ordentligt. Upptäcka vilka som växer nästa gång... Ty i hemlighet sätter jag små betyg : på språkstil, budskap, linje hos kompositionen samt fantasi - mest för att minnas vad jag lyckades uppskatta.


En annan fråga som inställer sig just nu är förstås huruvida det finns några varelser med fjorton fötter (företrädesvis sju på vardera sida). Förmodligen förekommer fjortonfotingar lite här och var i universum, men knappast på vår planet...? "Apropå det" såg jag precis den fantastiska filmen Le Planete Sauvage, en science fiction skapad av fransmän, animerad i tjeckoslovakiska studios 1973. Vi får följa grottmänniskoliknande varelser som hålls som husdjur hos robotliknande varelser som nog ska påminna om nutidens människor, som vi uppfattades då. Nu är det tydligen 2014, fastän jag själv ofta lever som om allt vore 1974, året före jag föddes. Anklangen hos fjorton påminner mig snarast om fjolåret. Och inte mig emot - har fortfarande ej fullbordat alla listor på vad jag tyckte bäst om 2013. Än mindre hunnit ta del av alla andras listor i världen, på sin höjd tretton stycken. Så om vi stoppar tiden i tio år framåt nu, och kör 2014 först 2024, så är jag hemskt gärna med på det! Såvida jag inte just hade kommit till insikten : hur det krävs tidsåtgång i nuet även för att minnas och uppskatta forntiden på olika vis...






wWw

Piruett nr ett : smått bytt spår

gott nytt år

slott prytt står

grått grytt vrår

smått bytt spår

bort knytt går

brått flytt snår

flott snyggt hår

tott spytt fluor

trots krytt mår

spott styggt får

kort lytt lår

nått tryggt bår

skott sytt sår

nåt byggt trår






wWw

Fjortonde Bron : Bort Från 2013

Trähästen spänner sin harpa, ska skjuta fram högt

över ringlande vattenormen

Under året som gått

tycks det mesta blivit missförstått

och jag har långt hellre suttit kvar

i dessa ensamma filmsalonger,

längtat till min barndoms alla bekantingar

eller ännu längre tillbaks...

försökt meditera över schackrutiga blommor

och polkagrisiga motorcyklar

och dylikt

än att strida i sociala spel

som ingen vinner i

där den ena stormbyn bara avlöser

den motsamma


[[mest ogillar jag modeordet "HAT"
som snart sagt används om
vilken kritisk inställning somhelst, samtidigt
som det fortfarande bär sin skarpa laddning
T.o.m när man älskar något
tycks somliga tro att man hatar
"motsatsen" som de omedelbart
ser hellre än vad jag ser...?]]


Om vi är på väg till andra sidan bron -

bör vi då förväntas redan vara där??

För att inte tala om hur många broar

som kan finnas över samma slingerflod :

1. den enda bron

2. den andra bron

3. den ömsesidiga bron

4. den forna, bortglömda bron

5. den hemliga, roligaste bron

6. den lägre bron

7. den högre bron

8. den återvändande bron

9. den bästa, billigaste bron

10. den alltigenom sammanhängande bron

11. en helt annan bro

12. den trofasta bron

13. den trasiga bron

14. den ofärdiga bron


Min relation till världen

har i år känts sämre än någonsin

så ofantligt lite som vi fått till tillsammans

knappt ens ett kortspel

medan vissa möten trots allt

har fört bättre spår med sig, en avspändare glädje

än hittills i hela

halva livet








wWw

Zaragoza på kort som jag nästan glömt bort

Den Andalusiska Hästen

Trettonde Bron




på ena sidan bron

glimtar Aragonien fram

på andra sidan bron

lyser Andalusien till



mitt uppe i Madrid sitter en häst

som bäst med guldkrona

och korslagda ben



har glömt vilket håll han kom ifrån

och rider i sin mardröm

varken hit eller dit

knappt ens till Amerika



men vad mera är

rullar Den Snillrike Riddaren in

hela solen i den

orimligt rymliga

katedralen som skjuter

upp sig likt en

groteskt målad månraket



till oss som vilja se Sevilla

säljs allmäna synvillor

längs varje berg

blickar Dalí ner i dalgången



på tredje sidan bron

springer en intressant föreställning ut

över de bägge ej längre

lika sköna



[[ett minus ett

lika med nuel

emellertid

båda genom båda

blir (r)ätt håll]]









wWw

Ofärdigt Öppnad

Det var en gång en tomte som hade blivit förtrollad till en häst... Här fortskrider ingalunda längre vår stafettskrivna adventskalender i 2 x 24 delar, ty nu är den slut.




och sista luckan funnes ej

för nästa trappsteg låg jämt där

på lur likt klapparnas mystär

då nissen går från grej till grej



av omslagspappers blanka snö

han rev små flingor, ivrigt lugn

beströdde slottsgolv, evigt ung

när glädjen födas, gråten dö



Gudinnan var en riktig häst

att ridas längs varenda sal

stod underbarn i ingens bal

de drömde sist som drömde bäst



om tomten kom just detta år

han sätter runda varma spår




wWw

Blev Tydligen Jag Som Var Tomten

Paradis Bortom is, Näst Sista Luckan ur

Hästen på Skridskor (...det var en gång en tomte som hade blivit förtrollad till en häst...)




Så kom då tomten och hans älskling fram till evigheten, en hel afton för tidigt. Tomten lät parkera deras glänsande släde vid ett oändligt träd, medan älsklingen band fast de trenne hästarna med bästa guldtråd. Hela trädgården glimrade som om den växte av sitt eget ljus. Kärleksparet började redan längta efter skugga, och såg då att trädet kryllade av just skuggor. Så de plockade ned varsin och smekte in den i varandras hud. Här kändes tusenfalt skönare att vara än i isen - än så länge i varje fall. Det var ingen planet de hade landat på - det var på själva Stjärnan. Den visade sig kort och gott heta Eva.

Varför ingen genast kom fram och ville ha sitt paket, det framstod som ett mysterium. Släden stod ju färdiglastad med de mest runda julklappar någon kan önska sig. Det riktigt skimrade om de rejält inslagna traktordäcken. Tomten tog av sig såväl raggsockarna som luvan och kliade sig i bollen. Hans pepparkaksliknande maka spritsade på sig lite ny kristyr, för att strax dra av det bakplåtspapper som hon upptäckt fastnat på sina solfläckar. Bara ett behagfullt tickande hördes nu från trädgrenarna i tretakt. Då och då genmälde dova frustanden uppifrån det tidlösa, snövita slottet. Där bodde kanske trots allt inga änglar eller snälla barn??

Hade våra vänner varit gjorda av stearin skulle de för längesedan ha smält, och hade de varit av sten så skulle de aldrig ens fått för sig att sväva iväg. Nu hade bägge en sagolik tur som bestod av deg, ett material som vi alla vet förmår genomleva den mest glödande ugnsvärme. Av vanlig havredeg var tomten för sin del skapt, medan hans älskling låtit sig skulpteras i drottningdeg (dvs en sällsam blandning mellan saffran och pepparkak). Tillsammans doftade de dock likt äppelpaj med starka stänk av kanel. Besynnerligt var hur ett plus ett blev mer än två.

Nu formerade sig kärleksparet till en snörögla, som började ringla längs trädgården upp mot slottstrappan. En enorm häst stod därinnanför sin ofantliga port och iakttog skådespelet. Hästen begrep föga hur öglan kunde förflytta sig när den nu var sammansnörd, och dessutom saknade skridsko. Däremot kände hon hemskt väl igen trion med de andra små hästarna i. De var ju hennes kusiner! Hästen kom ihåg hur de hette Internet, Nasaret och von Älvskog. Troligtvis var två av dem hennes mosters ungar, den siste hennes farbrors avkomma. Fast hon kunde blanda ihop hela nystanet - evigheter sedan som det alltjämt var...

Älsklingen och hennes tomte knackade på porten till det glödheta snöslottet. Hästen kom av sig i sina reflektioner och hostade till. Aha! för sent att gömma sig... Med sin mörkaste stämma försökte hon låta som Nina Simone, för att se om det märkliga paret därutanför skulle avskräckas eller framhärda ännu mer frälsta. Jodå, deras lycka tycktes fortskrida i all sin ändlösa nyfikenhet. Så hästen vred om den trekantiga nyckeln, gav porten den vidaste gavel, och sträckte fram sin bästa hov för att hälsa. Hon hade glömt ta av sig skridskon.




wWw