Paradis Bortom is, Näst Sista Luckan ur

Hästen på Skridskor (...det var en gång en tomte som hade blivit förtrollad till en häst...)




Så kom då tomten och hans älskling fram till evigheten, en hel afton för tidigt. Tomten lät parkera deras glänsande släde vid ett oändligt träd, medan älsklingen band fast de trenne hästarna med bästa guldtråd. Hela trädgården glimrade som om den växte av sitt eget ljus. Kärleksparet började redan längta efter skugga, och såg då att trädet kryllade av just skuggor. Så de plockade ned varsin och smekte in den i varandras hud. Här kändes tusenfalt skönare att vara än i isen - än så länge i varje fall. Det var ingen planet de hade landat på - det var på själva Stjärnan. Den visade sig kort och gott heta Eva.

Varför ingen genast kom fram och ville ha sitt paket, det framstod som ett mysterium. Släden stod ju färdiglastad med de mest runda julklappar någon kan önska sig. Det riktigt skimrade om de rejält inslagna traktordäcken. Tomten tog av sig såväl raggsockarna som luvan och kliade sig i bollen. Hans pepparkaksliknande maka spritsade på sig lite ny kristyr, för att strax dra av det bakplåtspapper som hon upptäckt fastnat på sina solfläckar. Bara ett behagfullt tickande hördes nu från trädgrenarna i tretakt. Då och då genmälde dova frustanden uppifrån det tidlösa, snövita slottet. Där bodde kanske trots allt inga änglar eller snälla barn??

Hade våra vänner varit gjorda av stearin skulle de för längesedan ha smält, och hade de varit av sten så skulle de aldrig ens fått för sig att sväva iväg. Nu hade bägge en sagolik tur som bestod av deg, ett material som vi alla vet förmår genomleva den mest glödande ugnsvärme. Av vanlig havredeg var tomten för sin del skapt, medan hans älskling låtit sig skulpteras i drottningdeg (dvs en sällsam blandning mellan saffran och pepparkak). Tillsammans doftade de dock likt äppelpaj med starka stänk av kanel. Besynnerligt var hur ett plus ett blev mer än två.

Nu formerade sig kärleksparet till en snörögla, som började ringla längs trädgården upp mot slottstrappan. En enorm häst stod därinnanför sin ofantliga port och iakttog skådespelet. Hästen begrep föga hur öglan kunde förflytta sig när den nu var sammansnörd, och dessutom saknade skridsko. Däremot kände hon hemskt väl igen trion med de andra små hästarna i. De var ju hennes kusiner! Hästen kom ihåg hur de hette Internet, Nasaret och von Älvskog. Troligtvis var två av dem hennes mosters ungar, den siste hennes farbrors avkomma. Fast hon kunde blanda ihop hela nystanet - evigheter sedan som det alltjämt var...

Älsklingen och hennes tomte knackade på porten till det glödheta snöslottet. Hästen kom av sig i sina reflektioner och hostade till. Aha! för sent att gömma sig... Med sin mörkaste stämma försökte hon låta som Nina Simone, för att se om det märkliga paret därutanför skulle avskräckas eller framhärda ännu mer frälsta. Jodå, deras lycka tycktes fortskrida i all sin ändlösa nyfikenhet. Så hästen vred om den trekantiga nyckeln, gav porten den vidaste gavel, och sträckte fram sin bästa hov för att hälsa. Hon hade glömt ta av sig skridskon.




wWw