trettonde Flaskposten
Hello Goddag!
Är alldeles vid Solen nu. Kan nästan ta på den.
Människorna är nakna, fast dom samtidigt har små grejor på sig.
Idag den 39:e måndagen har jag redan ätit tre nektariner. Det var bra.
Det är varmt varmt. Likt förbannat verkar ingen älska värmen i verkligheten, som dom tror dom gör. Dom dansar inte alls omkring i glädjespritt. Många tycks uppskatta att beklaga sig, en liten lidelse, en vanlig perversion på planeten.
Solen släcks sällan. Dock de spännande fabrikerna ligger stilla idag igen. Har de räknat fel?
Toaletterna kör sin trafik utan uppehåll, och har snarast ökat i sin befolkningsmängd, trots att allt annat går långsammare nu.
Min zeppelin-maskin sover fortfarande, så jag är nog tvungen att vilja stanna här.
På deras television fick jag se Kapten Zoom, en kusin till mig. Fast han är en grönare figur, jag gulare.
Det finns människor som spikar upp små cirkusar och försöker härma andra människor däri. Varför inte låta originalet sköta uppgiften direkt?
De andra insekterna uppvisar inga liknande tendenser till dubbelarbete.
Har märkt hur Solen känns roligare när den delar upp sig i strålar. Somliga följer med små kikare strålarnas magiska vägar.
Den vidöppna, kompakta hettan i pannan får icke godkänt. Blott under djungelamazonernas blad vill jag drömma om att kvävas av den fuktiga elden.
"Jag gömmer mig förtjust i dig"
Kapten Sol
101
11 juli 2010
ett par tomma klädnypor
(FÖRRÅD # 22)
Härinne står och hänger
två spretiga tandborstar (som aldrig fått känna på samma mun)
ett par utslagna träpjäser (från totalt olika spel)
en baddräkt och en kostym (tätt slingrade om varandra)
två tomkartonger (den ena tommare än den andra)
ett par luftballonger (nådde Inka-riket från varsitt håll)
en oljefläck som blandat sig i ett nagellack (sexigt som faan)
två identiska usb-minnen (vilket som innehåller backup eller original har man glömt)
ett par klädnypor (som ömt håller ihop en sprucken dröm)
101
Härinne står och hänger
två spretiga tandborstar (som aldrig fått känna på samma mun)
ett par utslagna träpjäser (från totalt olika spel)
en baddräkt och en kostym (tätt slingrade om varandra)
två tomkartonger (den ena tommare än den andra)
ett par luftballonger (nådde Inka-riket från varsitt håll)
en oljefläck som blandat sig i ett nagellack (sexigt som faan)
två identiska usb-minnen (vilket som innehåller backup eller original har man glömt)
ett par klädnypor (som ömt håller ihop en sprucken dröm)
101
10 juli 2010
Från vänstra till högra hjärnHalvan
eller vice versa
(Femtonde Flaskposten)
Hej, jag!
Jag författar denna flaskpost från vänstra hjärnhalvan till högra. Vi kan också säga från den logiska till den fantasifulla hjärnhalvan.
I mitten finns en vätskefylld sluss.
Höger hjärnhalva styr vanligtvis vänster hand. Eftersom jag skriver med vänster hand uppstår ett delikat problem. Jag måste redan under skrivandet hålla uppmärksamheten till den hjärnhalva där meddelandet kommer att tas emot.
Min erfarenhet säger mig att mina meddelanden blir mer o mer kreativa efterhand, o mindre o mindre klara. Ända tills jag utifrån logiska hjärnhalvan genomför en gallring. Då återgår vi till ursprungmaterialet. Då raderas alla mottagarens framtida fantasier, förutom de för texten mest intressanta här o nu...
Slussen tycks vara byggd av korkek
och det luktar intensivt av narcisisser
från ömse sidor.
Jag förstår vad jag menar nu (förmodar jag i varje fall). Det är ett tecken på intra-personell intelligens (själviakttagande). Huruvida ni också förstår nu, det blir snarast en fråga om inter-personell (social) intelligens, inte minst avsändarens sociala förmåga.
Men det är minst en annan historia.
Nu var mitt motiv enbart (nej, jag ville mer, men vi säger så för enkelhetens skull) att föra över ett perspektiv till båda halvorna av havet.
H.V. 72
101
(Femtonde Flaskposten)
Hej, jag!
Jag författar denna flaskpost från vänstra hjärnhalvan till högra. Vi kan också säga från den logiska till den fantasifulla hjärnhalvan.
I mitten finns en vätskefylld sluss.
Höger hjärnhalva styr vanligtvis vänster hand. Eftersom jag skriver med vänster hand uppstår ett delikat problem. Jag måste redan under skrivandet hålla uppmärksamheten till den hjärnhalva där meddelandet kommer att tas emot.
Min erfarenhet säger mig att mina meddelanden blir mer o mer kreativa efterhand, o mindre o mindre klara. Ända tills jag utifrån logiska hjärnhalvan genomför en gallring. Då återgår vi till ursprungmaterialet. Då raderas alla mottagarens framtida fantasier, förutom de för texten mest intressanta här o nu...
Slussen tycks vara byggd av korkek
och det luktar intensivt av narcisisser
från ömse sidor.
Jag förstår vad jag menar nu (förmodar jag i varje fall). Det är ett tecken på intra-personell intelligens (själviakttagande). Huruvida ni också förstår nu, det blir snarast en fråga om inter-personell (social) intelligens, inte minst avsändarens sociala förmåga.
Men det är minst en annan historia.
Nu var mitt motiv enbart (nej, jag ville mer, men vi säger så för enkelhetens skull) att föra över ett perspektiv till båda halvorna av havet.
H.V. 72
101
8 juli 2010
Tillbaka Från den Första
10:e Flaskposten
[upponervänt utropstecken] HOLA!
Helt sagolikt att Dina svar har återvänt till mig nu!
Jag är pojken som kastade iväg flaskposten från första början.
Fast nu är jag gubben som längtade hela livet efter svar.
Och så
när en går längs samma strand som jämt
medan klippkratrarna speglas i oljelejdarna bortom jag vete helsingefyr
då dyker allihopa upp
i samma himla jäkla flaska! De flesta ark får inte plats
i galleriet. Plockade blott ut
roliga exemplarer, ett par händer fulla. Fascinerande
hur Du har så många skepnader,
månbarn!!
i Vägen Ut kom Martinsons pojke ut till sjöss till slut.
Jag är och förblir en landkrabba,
hur djupt i skeppen jag än bökar.
Kom på hur man kom ut ur dataspelet.
Det var bara att byta kanal.
Fast jag ville verkligen inte trycka på knappen först, tyckte det var vansinne att ge upp. Å andra sidan var det före jag kände till vilken kanal jag ville byta till.
Borde kunnat räkna ut det.
Bara att vända på 10
eller på hur många 1000 somhelst
så kommer man till level (000...)01
från början en gång till. Känns lätt
fast det går fortare den här gången. De unga människorna skickar meddelanden direkt ut ur fingrarna.
Flaskan är visserligen brasilianskt gulgrön, precis som förr,
medan de orangea raderna har delats
upp i blod o sol.
1-0!
Spanien spelade skickligt och schysst mot Tyskland, så skönt att de går till final!
Nu skall jag dö
och födas strax igen!
Tror jag var spanjor förra gången
förmodligen Don Quixote
som levde allenast av inbillningskraft
som i själva verket var en romanfigur
som drömde om sin sydamerikanska hora
som han bara kom till brösten på
före bokbålet blivit släckt
innan fantasin var överstånden
Härifrån Göteborg...
så känner jag mer hjärligt nu
för det djungelgröna lugnet
utan att tappa gula maggnistan
eller röda rotblodet
där samban bladas
med jazz och blir bossa
vill hon höja hans tonsteg till Rio, Rio de Janeiro
nästa gång nu
?ska vi mötas där [upponervänt frågetecken]
där mötas vi ska!
A
[upponervänt utropstecken] HOLA!
Helt sagolikt att Dina svar har återvänt till mig nu!
Jag är pojken som kastade iväg flaskposten från första början.
Fast nu är jag gubben som längtade hela livet efter svar.
Och så
när en går längs samma strand som jämt
medan klippkratrarna speglas i oljelejdarna bortom jag vete helsingefyr
då dyker allihopa upp
i samma himla jäkla flaska! De flesta ark får inte plats
i galleriet. Plockade blott ut
roliga exemplarer, ett par händer fulla. Fascinerande
hur Du har så många skepnader,
månbarn!!
i Vägen Ut kom Martinsons pojke ut till sjöss till slut.
Jag är och förblir en landkrabba,
hur djupt i skeppen jag än bökar.
Kom på hur man kom ut ur dataspelet.
Det var bara att byta kanal.
Fast jag ville verkligen inte trycka på knappen först, tyckte det var vansinne att ge upp. Å andra sidan var det före jag kände till vilken kanal jag ville byta till.
Borde kunnat räkna ut det.
Bara att vända på 10
eller på hur många 1000 somhelst
så kommer man till level (000...)01
från början en gång till. Känns lätt
fast det går fortare den här gången. De unga människorna skickar meddelanden direkt ut ur fingrarna.
Flaskan är visserligen brasilianskt gulgrön, precis som förr,
medan de orangea raderna har delats
upp i blod o sol.
1-0!
Spanien spelade skickligt och schysst mot Tyskland, så skönt att de går till final!
Nu skall jag dö
och födas strax igen!
Tror jag var spanjor förra gången
förmodligen Don Quixote
som levde allenast av inbillningskraft
som i själva verket var en romanfigur
som drömde om sin sydamerikanska hora
som han bara kom till brösten på
före bokbålet blivit släckt
innan fantasin var överstånden
Härifrån Göteborg...
så känner jag mer hjärligt nu
för det djungelgröna lugnet
utan att tappa gula maggnistan
eller röda rotblodet
där samban bladas
med jazz och blir bossa
vill hon höja hans tonsteg till Rio, Rio de Janeiro
nästa gång nu
?ska vi mötas där [upponervänt frågetecken]
där mötas vi ska!
A
7 juli 2010
en Ouppackad kappsäck + Saker som nån Flicka inte behöver för tillfället
(FÖRRÅD # 21)
en bra bit ner i sjömanskistan hittar barnbarnet
skruvar från helt olika apparater
ett par potatisar från 1900-talet
ett spanskt science fiction-fanzine från nästa år
några namn som någon minns till hälften, från en sommarvisa han inte hunnit ifatt
en ouppackad resväska från turen till Rio -67
en riktig grävskopa instoppad i en flaska (f.d. badskum)
ouppblåsta bubbelgum + blandat smågodis från -86
en bofast telefonlur med trenne ändar
hundratals oinburade undulater från alla år
(Fjortonde Flaskposten)
Tja
ja e på nån öde ö
orkar inte skriva brev
så sänder nåra SAKER
sånt du kanske behöver bättre än ja
om du e på nån ännu mer Öde Ö
proppar ja ner nu i flaskan
typ dessa
en skum snäcka
blandade sidor ur mina favvo böcker
mina bickini trosor
(kockos nötterna får fan inte plats)
lite ögon skugga
nyckelen till min cyckel i stan
nåra gap skratt
barr o annan växlihet
ett par pissiga myror som bet mitt ben (ja du får inte tro ja e elack)
mitt jävla fulla tomma hjärta
biljetterna från Oskars konsär
bästa sidan ur min egen dagbok
mysstisk mini flaska som nåt spöke tappade här i förr går
minnes kortet med halv snygga bilder på
mobilen som e slut, ifall du kan fixa den
en mun rent vatten
ock kramis pussar // Janja
ps
Håppas nåt kommer till andvändning
kanske korken (tog ett tuggumi)
101
en bra bit ner i sjömanskistan hittar barnbarnet
skruvar från helt olika apparater
ett par potatisar från 1900-talet
ett spanskt science fiction-fanzine från nästa år
några namn som någon minns till hälften, från en sommarvisa han inte hunnit ifatt
en ouppackad resväska från turen till Rio -67
en riktig grävskopa instoppad i en flaska (f.d. badskum)
ouppblåsta bubbelgum + blandat smågodis från -86
en bofast telefonlur med trenne ändar
hundratals oinburade undulater från alla år
(Fjortonde Flaskposten)
Tja
ja e på nån öde ö
orkar inte skriva brev
så sänder nåra SAKER
sånt du kanske behöver bättre än ja
om du e på nån ännu mer Öde Ö
proppar ja ner nu i flaskan
typ dessa
en skum snäcka
blandade sidor ur mina favvo böcker
mina bickini trosor
(kockos nötterna får fan inte plats)
lite ögon skugga
nyckelen till min cyckel i stan
nåra gap skratt
barr o annan växlihet
ett par pissiga myror som bet mitt ben (ja du får inte tro ja e elack)
mitt jävla fulla tomma hjärta
biljetterna från Oskars konsär
bästa sidan ur min egen dagbok
mysstisk mini flaska som nåt spöke tappade här i förr går
minnes kortet med halv snygga bilder på
mobilen som e slut, ifall du kan fixa den
en mun rent vatten
ock kramis pussar // Janja
ps
Håppas nåt kommer till andvändning
kanske korken (tog ett tuggumi)
101
4 juli 2010
Cyklade ännu en dag ingalunda till Havet
(sjätte Flaskposten)
Till Någon
GOMORRON!
SKA VI LEKA?
(femte Flaskposten)
Från en som ingalunda badar
Havet sitter jag inte tillnärmelsevis vid - så varför kommer det flaskpost?!?!? Här ligger era ohyggligt åtskilda reflektioner inknycklade i buteljen. Ni befinner er i ganska osmart surreella tillstånd, men har tragikomiken till trots lyckats med prydliga datorutskifter. Mitt lilla hushållspapper får med näppe plats - ifall ingen tar bort någon. Handen kroknar och räknar knott. Tillråge är allt så infernaliskt soldränkt här så jag knappt ser vad jag skriver. Har ingen önskan att ta ett bad i år heller, bara titta på bäcken och dem som älskar plaska däri. Flaskposten får stå för badandet. Ja, ni låter ju också sjöjungfrur och fladdermusor ta hand om vad era modfällda, förseglade kroppar vill säga. När solstrålarna håller på å hitta upp över grässtråna, då skall jag ta en cykeltur hela dagen, tänker jag minsann. Sedermera när solen väl givit mig trygghet ett par timmar, då magsäcken fått smörgåsar och hjärtat hört på Mamas & Papas, så hyser jag hellre viljan att sitta inne i stugan och arbeta vidare på drömbilderna. Kommer aldrig ut förrän om kvällen. Och då hinner varken mina armar eller ben ända till havet, förrän de somnar. Därmed postar jag det här i samma jäkulens bäck som vanligt. Hoppas att du inte får det förrän dina öron är i havet... /Vallerin
101
Till Någon
GOMORRON!
SKA VI LEKA?
(femte Flaskposten)
Från en som ingalunda badar
Havet sitter jag inte tillnärmelsevis vid - så varför kommer det flaskpost?!?!? Här ligger era ohyggligt åtskilda reflektioner inknycklade i buteljen. Ni befinner er i ganska osmart surreella tillstånd, men har tragikomiken till trots lyckats med prydliga datorutskifter. Mitt lilla hushållspapper får med näppe plats - ifall ingen tar bort någon. Handen kroknar och räknar knott. Tillråge är allt så infernaliskt soldränkt här så jag knappt ser vad jag skriver. Har ingen önskan att ta ett bad i år heller, bara titta på bäcken och dem som älskar plaska däri. Flaskposten får stå för badandet. Ja, ni låter ju också sjöjungfrur och fladdermusor ta hand om vad era modfällda, förseglade kroppar vill säga. När solstrålarna håller på å hitta upp över grässtråna, då skall jag ta en cykeltur hela dagen, tänker jag minsann. Sedermera när solen väl givit mig trygghet ett par timmar, då magsäcken fått smörgåsar och hjärtat hört på Mamas & Papas, så hyser jag hellre viljan att sitta inne i stugan och arbeta vidare på drömbilderna. Kommer aldrig ut förrän om kvällen. Och då hinner varken mina armar eller ben ända till havet, förrän de somnar. Därmed postar jag det här i samma jäkulens bäck som vanligt. Hoppas att du inte får det förrän dina öron är i havet... /Vallerin
101
2 juli 2010
Fler flaskposter, från inlåsta eller inte, till andra vilsekomna
(tredje Flaskposten)
Från ett par intresserade av Tvättmaskin
Hej hej!!
Vi är ett par här som är intresserade av att starta en rosa tvättmaskin. Kan ni göra det där inifrån dataspelet? Eller du?
Borde vi kanske skicka flaskan igenom tvättmaskinen? Våran är dessvärre inte rosa. Har ni slangar eller ledningar som passar ihop??
Annars får vi ta och spola posten i toaletten! För våran del går det också bra. Det var ju därifrån flaskan dök upp.
Vi är rädda att vi sitter fast här, vi också!! Inte inuti ett dataspel, men väl i vårat badrum.
Ingen mer bor i lägenheten som kunde ha bänt upp låset utifrån. Alla våra verktyg finns i förrådsgarderoben. Och vi saknar fjärrkontroll dit. Mobilerna blev kvar i sängen.
Är väldigt tacksamma för svar!
Nu vet vi förstås inte om flaskan kommer tillbaka till någon av er. Ni vet väl inte heller det?
Dock har vi en stor nyfikenhet. Flaskpost kan vara sexuellt stimulerande, inte sant?! Möjligen kommer brevet till en helt annan, en annan plats eller annan tid...
Vi håller oss under alla omständigheter rena härinne och behöver åtminstone inte kissa på oss. Men det blir nog i svåraste laget att äta tvål eller tandborstar.
Så vi tror verkligen på det här med levande tvättmaskiner!! Sätt dem i system!
Ja, det finns många labyrinter som människor inte känner till. Vi vill färdas, djupt in och långt bort.
All vår tilltro lägger vi i den här flaskposten. När än den må nå fram...
Cissi o Tobias
(fjärde Flaskposten)
Till vilsekomna från en icke
Tjenare på er!
Jag är han som metade upp den här flaskan ur ån nu. Befinner mig på en campingplats i sydöstra Sverige.
Inte ett ögonblick tror jag på att du vistas inuti ett dataspel, du som satte igång flaskan. För det första är den knappast gulgrön som det står - bara genomskinlig. För det andra skickar man flaskpost utomhus, från arkepelager eller platser som inte funkar att koppla in på något internet.
Jag är skeptisk till det här med flaskpost för flaskpostens egen skull. Om man nu nödvändigtvis gör det, så är det absurt att göra det inifrån dataspel. Det är ju bara att sluta spela om man får problem, för bövelen!
Skulle aldrig på eget bevåg sända iväg en flaska, inte utsätta hederliga människor för oadresserat nys. Men nu måste jag ju svara, eftersom jag var hänsynsfull nog att plocka upp miljöfaran ifråga.
Ifall jag hade visat flaskan för mina barn skulle vi aldrig fått lugn och ro på den här campingen. Som tur var hejdade jag den impulsen. Barnen har fullt tillräckligt som det är med sina monopolpengar och memorybrickor, trafikfrågespel och tuschpennor.
Tänk om du skulle ta och teckna ett gammalt hederligt självporträtt istället för att införa galopperande rosa tvättmaskiner!
Vi har YATZY också, ifall någon vågar vara med och spela äkta tärning!
Lars-Gunvald H
101
1 juli 2010
Flaskpost från och till en före detta vilsekommen
(första Flaskposten)
Från en före detta vilsekommen
Hej!
Om du läser det här, så blir jag lycklig. Eller blev...
Vet inte var jag är någonstans. Nej, fel!
Visste ej var jag var någonstans. Inte förrän du läste...
Då anade jag att jag är i ett dataspel
(alltså inuti). Vet du vilket?
Väggarna tycks omöjliga att gå igenom, men det finns
både mynt och myror att plocka. Rosa tvättmaskiner springer fram överallt
och tillbaka i varenda kolumn.
Kommer att vilja spela en gång till...
...vilket jag också gjorde.
Skickade det här med en gulgrön flaska. Det står att det var deras bästa sort.
Hur smakar innehållet?
Tycker du jag är spännande?
Nu måste jag sluta här.
Hoppas att du aldrig dog?!
A
(andra Flaskposten)
Till en före detta vilsekommen
Hej!
Jag fick din flaskpost nyss.
Tror knappast att den var till mig, men svarar ändå ifall det var så. Eller fortfarande är så...?
Innehållet smakade gulgrönt, precis som flaskans färg.
Hur gammalt är det egentligen?
Javisst, det kan du naturligtvis inte svara på förrän allting är ännu äldre...
Tråkigt att höra hur du inte kommer ut ur dataspelet! Om du nu ville det? Nej, jag känner inte igen några rosa tvättmaskiner som springer omkring. Kommer bara ihåg Monty on the Run från commodoren, men där hade de sorts svävande moraklockor o dyl möblemang som kunde krossa mullvaden. Vartenda monster följde sin fasta lilla bana, så det var bara att räkna ut var man skulle hoppa eller inte.
Nej, jag har inte dött ännu
(men jag vet hur garderoben ser ut där man hamnar precis efteråt, eller just före...)
Har ingen aning om jag har missat nånting nu.
Känner jag dig ändå?!
Ska hursomhelst sätta på lite bossa nova och damma runt en stund nu! Eller nångång i forntiden för dig...
Du får ha det så hemskt bra där borta, eller därinne?!
B
p.s.
Lazy Jones fanns ju också! Han gick in i städskrubbar, och i några av dem fick han sätta sig och spela dataspel (inuti dataspelet). Det är ju nästan som i Don Quixote, eller som Den Oändliga Historien som skrevs i Den Oändliga Historien!?!
101
Från en före detta vilsekommen
Hej!
Om du läser det här, så blir jag lycklig. Eller blev...
Vet inte var jag är någonstans. Nej, fel!
Visste ej var jag var någonstans. Inte förrän du läste...
Då anade jag att jag är i ett dataspel
(alltså inuti). Vet du vilket?
Väggarna tycks omöjliga att gå igenom, men det finns
både mynt och myror att plocka. Rosa tvättmaskiner springer fram överallt
och tillbaka i varenda kolumn.
Kommer att vilja spela en gång till...
...vilket jag också gjorde.
Skickade det här med en gulgrön flaska. Det står att det var deras bästa sort.
Hur smakar innehållet?
Tycker du jag är spännande?
Nu måste jag sluta här.
Hoppas att du aldrig dog?!
A
(andra Flaskposten)
Till en före detta vilsekommen
Hej!
Jag fick din flaskpost nyss.
Tror knappast att den var till mig, men svarar ändå ifall det var så. Eller fortfarande är så...?
Innehållet smakade gulgrönt, precis som flaskans färg.
Hur gammalt är det egentligen?
Javisst, det kan du naturligtvis inte svara på förrän allting är ännu äldre...
Tråkigt att höra hur du inte kommer ut ur dataspelet! Om du nu ville det? Nej, jag känner inte igen några rosa tvättmaskiner som springer omkring. Kommer bara ihåg Monty on the Run från commodoren, men där hade de sorts svävande moraklockor o dyl möblemang som kunde krossa mullvaden. Vartenda monster följde sin fasta lilla bana, så det var bara att räkna ut var man skulle hoppa eller inte.
Nej, jag har inte dött ännu
(men jag vet hur garderoben ser ut där man hamnar precis efteråt, eller just före...)
Har ingen aning om jag har missat nånting nu.
Känner jag dig ändå?!
Ska hursomhelst sätta på lite bossa nova och damma runt en stund nu! Eller nångång i forntiden för dig...
Du får ha det så hemskt bra där borta, eller därinne?!
B
p.s.
Lazy Jones fanns ju också! Han gick in i städskrubbar, och i några av dem fick han sätta sig och spela dataspel (inuti dataspelet). Det är ju nästan som i Don Quixote, eller som Den Oändliga Historien som skrevs i Den Oändliga Historien!?!
101
28 juni 2010
Äkta Konstgjorda Sambor
(inblick i somliga människors)
(FÖRRÅD # 20) Bossanova i Byrålådorna
en hel djungel
av soffkuddar och banankartonger
i ett ljusgrönt dämpat, fuktigt solsken
fullkomligt lugna men
samtidigt sprudlande viskningar
från byrån fylld med mysig bossa nova (samba därnere och jazz högst upp)
likt en glädje bakom klädgalgarna
sitter gummifåglar och hånglar
medan tapetrullarna som aldrig blev uppsatta
nu blommar över av återhållsamhet
(FÖRRÅD # 17) skördetröska med paraplyer på
en äkta konstgjord diktsamling
ordinära spinnrockar
tetrapack med världens alla illusioner utom en
joker knekt
en mustasch avrakad för första gången på tjugo år
ligger på de osorterade golvbrädorna
kryper också fram
en sjubenad spindel
skördetröskan med paraplyer uppspända på hytten
pinuppor som suger på godisgrisar
(FÖRRÅD # 19) framtidens nuvarande tomrum
...inrymmer bara framtid...
Alltså finns det aldrig.
jo, motivet är stabilare än en kampanil
som lyckats glömma sina förnekelser och blivit ett sant luftslott
(FÖRRÅD # 18) Uppluckrade Rikedomar
Här vilar
samtliga papper som någonsin tryckts något på
en förevigt färdigstoppad pipa
en spegelbild i såpa av Spaniens äldsta penselmästare
drottningens sidentrosor
en samling med vartenda nyhetsreportage i hela världen
miljarder $ i kontanter
plus en vattenspridare med timer som aldrig avaktiverades
Hela härligheten har nu blivit lervälling
förutom guldbalkarna som håller allting på plats
101
(FÖRRÅD # 20) Bossanova i Byrålådorna
en hel djungel
av soffkuddar och banankartonger
i ett ljusgrönt dämpat, fuktigt solsken
fullkomligt lugna men
samtidigt sprudlande viskningar
från byrån fylld med mysig bossa nova (samba därnere och jazz högst upp)
likt en glädje bakom klädgalgarna
sitter gummifåglar och hånglar
medan tapetrullarna som aldrig blev uppsatta
nu blommar över av återhållsamhet
(FÖRRÅD # 17) skördetröska med paraplyer på
en äkta konstgjord diktsamling
ordinära spinnrockar
tetrapack med världens alla illusioner utom en
joker knekt
en mustasch avrakad för första gången på tjugo år
ligger på de osorterade golvbrädorna
kryper också fram
en sjubenad spindel
skördetröskan med paraplyer uppspända på hytten
pinuppor som suger på godisgrisar
(FÖRRÅD # 19) framtidens nuvarande tomrum
...inrymmer bara framtid...
Alltså finns det aldrig.
jo, motivet är stabilare än en kampanil
som lyckats glömma sina förnekelser och blivit ett sant luftslott
(FÖRRÅD # 18) Uppluckrade Rikedomar
Här vilar
samtliga papper som någonsin tryckts något på
en förevigt färdigstoppad pipa
en spegelbild i såpa av Spaniens äldsta penselmästare
drottningens sidentrosor
en samling med vartenda nyhetsreportage i hela världen
miljarder $ i kontanter
plus en vattenspridare med timer som aldrig avaktiverades
Hela härligheten har nu blivit lervälling
förutom guldbalkarna som håller allting på plats
101
20 juni 2010
mera UR människors FÖRRÅD
(inblick i)
(FÖRRÅD # 13) som ännu inte hunnit kopplas in
drygt trehundra dvd-filmer, hälften sedda cirka 1/3 på
samtliga dagstidningar från förrförra året
kablar som ingen längre har någon aning om till vilka apparater de passar
biljetter från tunnelbanan i en främmande stad
tjugosex stenkakor som smälte i solen som kom för tidigt den sommaren (nu samlade i chokladkartong)
arton hattar i olika storlekar
ouppackade glasögon för 14.950 kronor med förprogrammerade sekvenser av universums alla färgfraktalmönster i
ett aldrig ringt telefonsamtal på två minuter
oinstallerade versioner av Java, Nero, Photoshop osv
Vägen Ut av Harry Martinson, där bokmärket seglar fram något kapitel per år, trots att han verkligen är världens bästa författare
(FÖRRÅD # 14) som sommar under sandhinkar
en remsa tältduk som luktar snurrigt
en säsong saltkråkor med smultronkladd på
julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli
den sönderkramade björnen plus spridda plåster som överlevt tvättmaskinen
upp & nedvända sandhinkar med humlor under
ej längre innestängd rullgardin som används som segel
ett korsord med helt fel ord i
en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den
en gammal bilnyckel som tappat bort sin orangea Opel
passerar över gräsmattan i sitt sammelsurium av sommar
(FÖRRÅD # 16) Mamas & Papas på nappflaska
Här ligger slarvigt instuckna i prydligt välordnade fack :
kataloger över allt möjligt från Kalifornien
vällingflaskor med regnbågsolja i
en flöjt där någon stoppat in en filmstjärna så det låter konstigt
teckningar av för tidigt födda barn
små pixi-böcker om stora djur, sömniga leksaker och levande dammsugare
avklippta hästsvansar (sammanlagt sexton, snart sjutton)
sandslott i ruiner
vartenda samlingsalbum med Mamas & Papas (inklusive avspelning på kassetter i olika låtordningar)
två par för längesen rostade brödskivor
(FÖRRÅD # 12) tavla med tavelram i
bärplockningshinkar fyllda med strumpbyxor
urklipp på okända scenarbetare instoppade i nyaste skivan av Ultravox
protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord
en tavelram med ingen tavla i
ty tavlan ligger utspridd runtomkring
ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo
någons ansikte i galen vinkel
träningsjacka från -81 med näsdukar kvar i varenda ficka
(FÖRRÅD # 11) inte ens en Castaneda-skrift
ett par kastanjetter från det forna Cali land
allt det övriga har skåpsinnehavaren kastat ut
(FÖRRÅD # 10) bitar av tiden
rymmer mexikanska mayatemplet
en bit tid
hur många gånger somhelst sönderklippt på mitten
inkluderar likafullt kartan
över solsystemens återkommande kulturer
byggsten för amazoner, androider, guldsteklar och kristallskallar
fördubblar strax spiralen på nytt
(FÖRRÅD # 09) mayamarionetten byter relationer
fyra par människofigurer
bestående av StarWars och Barbies
har lagt beslag på det gamla dockskåpet
ligger där på på tok för små möbler och byter relationer med varann
medan fripassageraren
en maya-beslöjad indian utklädd
till Barba i brandgul plast spanar
på paren nerifrån speldosan, under en slinga av ess
som han kopplar ihop och
isär bäst almanackan rymmer barn
(utblick ur)
(FÖRRÅD # 13) som ännu inte hunnit kopplas in
drygt trehundra dvd-filmer, hälften sedda cirka 1/3 på
samtliga dagstidningar från förrförra året
kablar som ingen längre har någon aning om till vilka apparater de passar
biljetter från tunnelbanan i en främmande stad
tjugosex stenkakor som smälte i solen som kom för tidigt den sommaren (nu samlade i chokladkartong)
arton hattar i olika storlekar
ouppackade glasögon för 14.950 kronor med förprogrammerade sekvenser av universums alla färgfraktalmönster i
ett aldrig ringt telefonsamtal på två minuter
oinstallerade versioner av Java, Nero, Photoshop osv
Vägen Ut av Harry Martinson, där bokmärket seglar fram något kapitel per år, trots att han verkligen är världens bästa författare
(FÖRRÅD # 14) som sommar under sandhinkar
en remsa tältduk som luktar snurrigt
en säsong saltkråkor med smultronkladd på
julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli
den sönderkramade björnen plus spridda plåster som överlevt tvättmaskinen
upp & nedvända sandhinkar med humlor under
ej längre innestängd rullgardin som används som segel
ett korsord med helt fel ord i
en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den
en gammal bilnyckel som tappat bort sin orangea Opel
passerar över gräsmattan i sitt sammelsurium av sommar
(FÖRRÅD # 16) Mamas & Papas på nappflaska
Här ligger slarvigt instuckna i prydligt välordnade fack :
kataloger över allt möjligt från Kalifornien
vällingflaskor med regnbågsolja i
en flöjt där någon stoppat in en filmstjärna så det låter konstigt
teckningar av för tidigt födda barn
små pixi-böcker om stora djur, sömniga leksaker och levande dammsugare
avklippta hästsvansar (sammanlagt sexton, snart sjutton)
sandslott i ruiner
vartenda samlingsalbum med Mamas & Papas (inklusive avspelning på kassetter i olika låtordningar)
två par för längesen rostade brödskivor
(FÖRRÅD # 12) tavla med tavelram i
bärplockningshinkar fyllda med strumpbyxor
urklipp på okända scenarbetare instoppade i nyaste skivan av Ultravox
protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord
en tavelram med ingen tavla i
ty tavlan ligger utspridd runtomkring
ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo
någons ansikte i galen vinkel
träningsjacka från -81 med näsdukar kvar i varenda ficka
(FÖRRÅD # 11) inte ens en Castaneda-skrift
ett par kastanjetter från det forna Cali land
allt det övriga har skåpsinnehavaren kastat ut
(FÖRRÅD # 10) bitar av tiden
rymmer mexikanska mayatemplet
en bit tid
hur många gånger somhelst sönderklippt på mitten
inkluderar likafullt kartan
över solsystemens återkommande kulturer
byggsten för amazoner, androider, guldsteklar och kristallskallar
fördubblar strax spiralen på nytt
(FÖRRÅD # 09) mayamarionetten byter relationer
fyra par människofigurer
bestående av StarWars och Barbies
har lagt beslag på det gamla dockskåpet
ligger där på på tok för små möbler och byter relationer med varann
medan fripassageraren
en maya-beslöjad indian utklädd
till Barba i brandgul plast spanar
på paren nerifrån speldosan, under en slinga av ess
som han kopplar ihop och
isär bäst almanackan rymmer barn
(utblick ur)
19 juni 2010
Brasilianska BumerangBollar, Run Kamerun! och Mexico mitt i prick
101
Run Run Kamerun!
(VM-Limerick nr 1-2)
Kampglada kamrater ifrån Kamerun
skapar hundra chanser, fast poängen blir tunn
för då danskarna emellanåt kommer nära nät
ser kameran bollen sugas in av osviklig magnet
Diggar helt förundrad deras "Run Run Run!!!"
Under fotbollsVM 1990 uttalade jag Kamerun som brun - nu som brunn. Springa kreativt kan de minsann, men rimmar man med Run så haltar det likt förbannat. Att se dem spela ger liknande energikick som låten med The Who. Så besviken inga afrikanska lag går vidare, fastän jag snarast håller på Sydamerika.
Brasilien i Bara B:en
(VM-Limerick nr B-A)
Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika
Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana
Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!
Mexico mitt i prick
(VM-Limerick nr X-6)
Helt perplex -86 där i Mexico
(mitt i Mexico)
Maradonnan fick till raska trix - nick - Oh!
(mera trix - kick - Go!)
Vi samla' i album vareviga spelare
(så onåbara höjdare)
men nu har vi bytt till pyramider o pelare
(med minnen blivit nöjdare)
Indianer av spansk kamp för guld fick no(g)
(också brons gick, jo)
101
Run Run Kamerun!
(VM-Limerick nr 1-2)
Kampglada kamrater ifrån Kamerun
skapar hundra chanser, fast poängen blir tunn
för då danskarna emellanåt kommer nära nät
ser kameran bollen sugas in av osviklig magnet
Diggar helt förundrad deras "Run Run Run!!!"
Under fotbollsVM 1990 uttalade jag Kamerun som brun - nu som brunn. Springa kreativt kan de minsann, men rimmar man med Run så haltar det likt förbannat. Att se dem spela ger liknande energikick som låten med The Who. Så besviken inga afrikanska lag går vidare, fastän jag snarast håller på Sydamerika.
Brasilien i Bara B:en
(VM-Limerick nr B-A)
Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika
Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana
Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!
Mexico mitt i prick
(VM-Limerick nr X-6)
Helt perplex -86 där i Mexico
(mitt i Mexico)
Maradonnan fick till raska trix - nick - Oh!
(mera trix - kick - Go!)
Vi samla' i album vareviga spelare
(så onåbara höjdare)
men nu har vi bytt till pyramider o pelare
(med minnen blivit nöjdare)
Indianer av spansk kamp för guld fick no(g)
(också brons gick, jo)
101
15 juni 2010
13 juni 2010
ett halvt hav av GULA STADEN (där ingen lyckats stänga av Solens strålar)
först Repetition
ur de sex redan
utspelade episoderna
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.
Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.
Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.
Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut.
I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula, maskeringsmässiga dräkter. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.
Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?
Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.
Vidare i grottkorridoren kröp vi, allt närmare nutiden. Vi ritade rosa figurer i våra gula block. Kontorskomplexet hade aldrig förvandlats till någon rymdflotta. Det hade blivit ett vanligt jordbundet skepp, i färd att lägga ut från hamnen i Marseille. En bortkommen fartygskaptén berättade melankoliskt om Toulouse. Den sydfranska staden kallades "den rosa staden" på grund av sina husfasader. Vi hade länge trott att det var Venedig som man hade sökt återskapa...
Varför skulle man då lämna fastlandet? Måhända hade fribrytarna redan hunnit plocka med sig tillräckligt av staden, för att kunna återuppbygga den på ett nytt ställe...?
Ord som "cinema", "theatre" och "fantasmagorie" hörde vi nämnas återkommande i radion, men hade ingen aning om vad de innebar. Rentav det rosa pulvret i deras dosor tycktes oss mer handgripligt. Det hade ju fått fartyget att börja röra på sig, fått den gula arbetsplatsen att lossna från solens obevekligt fokuserade blick. Ett par partiklar hade vi själva lyckats komma över, spillda från en av matrosernas dosor. Gömda i en hytt satt vi nu och studerade erotikens rosa grundvalar.
Sjunde episoden
Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.
Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.
I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...
Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.
8:e episoden
Eldorado hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.
Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.
Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.
Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.
Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...
101
ur de sex redan
utspelade episoderna
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.
Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.
Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.
Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut.
I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula, maskeringsmässiga dräkter. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.
Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?
Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.
Vidare i grottkorridoren kröp vi, allt närmare nutiden. Vi ritade rosa figurer i våra gula block. Kontorskomplexet hade aldrig förvandlats till någon rymdflotta. Det hade blivit ett vanligt jordbundet skepp, i färd att lägga ut från hamnen i Marseille. En bortkommen fartygskaptén berättade melankoliskt om Toulouse. Den sydfranska staden kallades "den rosa staden" på grund av sina husfasader. Vi hade länge trott att det var Venedig som man hade sökt återskapa...
Varför skulle man då lämna fastlandet? Måhända hade fribrytarna redan hunnit plocka med sig tillräckligt av staden, för att kunna återuppbygga den på ett nytt ställe...?
Ord som "cinema", "theatre" och "fantasmagorie" hörde vi nämnas återkommande i radion, men hade ingen aning om vad de innebar. Rentav det rosa pulvret i deras dosor tycktes oss mer handgripligt. Det hade ju fått fartyget att börja röra på sig, fått den gula arbetsplatsen att lossna från solens obevekligt fokuserade blick. Ett par partiklar hade vi själva lyckats komma över, spillda från en av matrosernas dosor. Gömda i en hytt satt vi nu och studerade erotikens rosa grundvalar.
Sjunde episoden
Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.
Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.
I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...
Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.
8:e episoden
Eldorado hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.
Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.
Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.
Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.
Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...
101
11 juni 2010
UR några människors FÖRRÅD
(inblick i)
(FÖRRÅD # 08) innehåller ett halvt fotbollsVM
i en hörna bland alla album med sönderbytta samlarklistermärken
ett par portugisiska piprensarprinsar samsas
med en enorm brasiliansk BH, bra att ha
i brist på svenskt spannmål i ryggen, bara håriga elfenben
genom koreanska kamerans kamelsöga
för klöverdrottningen sin makalösa kamerunska kam
till den nickande Johannes Köparens hamburgare
medan mitt i hela silverskiten, slaviskt vaken, likt pricken över stöveln
balanserar de bägge imitativa fotbollarna
mot varann, bönfaller guru Maradonnan om guld
tvättar verktyg (FÖRRÅD # 04)
här har tv-antennen börjat luta sig mer och mer
mot tvättmaskinens lucka
som ville vi titta in
på alla plagg som skådespelerskor vuxit ur
likt själva verkets tyg
längst in i spelkartongerna sitter han
DEMONregissören
tillverkar andningshål med inhyrda borrmaskiner
filar på reglerna med sina torra papper
varierar med skiftnycklarna
bara avtryck (FÖRRÅD # 05)
ett avtryck
av blandade verkligheter
i övrigt tomt
surreellt smält smink (FÖRRÅD # 06)
insmetat i gamla gardiner
splitt nya sminket
som smält ur översta askarna
medan ofärdigmonterade spegelskärvor blinkar
spanskklirrande strumpbyxsurrealismer
byrålådor utan någon byrå
hon har allting i noggrant kaos, krampartat utspritt
på lager av dammsugarslang
ännu ouppbrutna kondompackar
anspelande kåtaste klet
101
(FÖRRÅD # 08) innehåller ett halvt fotbollsVM
i en hörna bland alla album med sönderbytta samlarklistermärken
ett par portugisiska piprensarprinsar samsas
med en enorm brasiliansk BH, bra att ha
i brist på svenskt spannmål i ryggen, bara håriga elfenben
genom koreanska kamerans kamelsöga
för klöverdrottningen sin makalösa kamerunska kam
till den nickande Johannes Köparens hamburgare
medan mitt i hela silverskiten, slaviskt vaken, likt pricken över stöveln
balanserar de bägge imitativa fotbollarna
mot varann, bönfaller guru Maradonnan om guld
tvättar verktyg (FÖRRÅD # 04)
här har tv-antennen börjat luta sig mer och mer
mot tvättmaskinens lucka
som ville vi titta in
på alla plagg som skådespelerskor vuxit ur
likt själva verkets tyg
längst in i spelkartongerna sitter han
DEMONregissören
tillverkar andningshål med inhyrda borrmaskiner
filar på reglerna med sina torra papper
varierar med skiftnycklarna
bara avtryck (FÖRRÅD # 05)
ett avtryck
av blandade verkligheter
i övrigt tomt
surreellt smält smink (FÖRRÅD # 06)
insmetat i gamla gardiner
splitt nya sminket
som smält ur översta askarna
medan ofärdigmonterade spegelskärvor blinkar
spanskklirrande strumpbyxsurrealismer
byrålådor utan någon byrå
hon har allting i noggrant kaos, krampartat utspritt
på lager av dammsugarslang
ännu ouppbrutna kondompackar
anspelande kåtaste klet
101
10 juni 2010
Har du fått Hångla nånting idag då? (plus SmultronSurr)
egentligen från imorgon kväll
Retsam eller Givmild ??
Hon sa: Har du fått hångla nånting idag då?
Har du gett världen nån kärlek ikväll, baby?
Har du åkt båt?
Sen kysstes hon med sin tuffe, snälle kille
och jag fick gärna titta på på nära håll
eller hälsa på deras nyfunna kamrater
När vi var ensamma visa hon
vilka kåta saker hon hade i handväskan
fast det var bara max en smultrondrink i henne
Hennes killes skratt dök upp lika coolt
utan minsta skevhet
Vill du hångla som oss om du kan?
Ändå undrar jag vad som hade hänt
om jag hade känt på henne
ifall leken skulle tagit slut - eller börjat då
längesen jag gjorde ren lyrik
strålar ändlösa meloner (SmultronSurr nr 2)
minns inte hur många meloner jag drack
då jag klyver dina skulderblad
och vänder ditt hjärta mot solen
minns hur du smakar sjutton smultron
när du förde mina ögon
närmare månens mun
anar du känner hur hårt jag lyste
101
Retsam eller Givmild ??
Hon sa: Har du fått hångla nånting idag då?
Har du gett världen nån kärlek ikväll, baby?
Har du åkt båt?
Sen kysstes hon med sin tuffe, snälle kille
och jag fick gärna titta på på nära håll
eller hälsa på deras nyfunna kamrater
När vi var ensamma visa hon
vilka kåta saker hon hade i handväskan
fast det var bara max en smultrondrink i henne
Hennes killes skratt dök upp lika coolt
utan minsta skevhet
Vill du hångla som oss om du kan?
Ändå undrar jag vad som hade hänt
om jag hade känt på henne
ifall leken skulle tagit slut - eller börjat då
längesen jag gjorde ren lyrik
strålar ändlösa meloner (SmultronSurr nr 2)
minns inte hur många meloner jag drack
då jag klyver dina skulderblad
och vänder ditt hjärta mot solen
minns hur du smakar sjutton smultron
när du förde mina ögon
närmare månens mun
anar du känner hur hårt jag lyste
101
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
