Reflektion till två studiekamrater, min återblick över modellen med fyra olika sätt att bli "Convinced" på : Never, Always, after Repeated examples, after a Time Period. Dessa utgör "patterns" inom det psykologiska fältet Neuro-Linguistic Programming.
På tåget tog vi återigen upp den gamla frågan om hur (fort)
man känner sig övertygad eller ingalunda. Det vanligaste är att folk
behöver höra/se/känna något vid tre tillfällen (i genomsnitt) före de
tror på det = "Repeated examples". Om att t.ex. en häst vore bäst att
satsa på, ett ämne är hälsosamt att äta, att en person kommer (fortsätta
att) vara positivt inställd, att en teknik funkar, eller huruvida en
skiss blir mödan värd att fullborda.
Efter en lång sömn insåg jag vilket mönster som oftast gäller för mina övertygelser : "after a Period of time" !?!
Spelar
ingen roll hur många gånger någon upprepar något. Måste gå en god
tidsperiod innan jag känner mig mogen att brinna för fenomenet (oavsett
antal exponeringstillfällen). Visserligen räcker det med en sekund
ibland, men då blir det den tillfälliga förälskelsens fixa idé, som har
ebbat ut imorgon igen.
Nästan allt som utspelade
sig på 80-talet, menar jag numera är fantastiskt värdefullt, kul och
pålitligt. Medan i realtid upplevde jag det mesta som skrämmande eller
tråkigt, främmande eller dumt och betvivlansbart.
Himla
mycket på 90-talet skulle också vara värt att tro på och ägna energi åt
idag. När t.ex. internet kom, var det alls inget jag omfamnade direkt.
Mail tog några år innan jag rutinmässigt utväxlade, och hemsidans
funktion fylldes för mig först under bloggarnas epok. Mobiltelefon
dröjde ännu längre innan jag vågade skaffa (fick den snarare i julklapp)
men väl kommen dit började jag begagna mediet flitigare än många.
När
en kompis tipsar om någon särskild metod, så upplever jag det som rent
tjat redan tredje gången de nämner den, vilket minskar chansen att jag
skulle testa (ens av ren nyfikenhet). Om man presenterar metoden en enda
stark gång, så plockar jag i bästa fall fram minnet tio-tjugo-tretti år
senare, och känner mig då mer mån om att undersöka saken.
Vi
har många gånger nämnt "Never convinced" som du menar dig ha iakttagit
dig ha, och som jag kan se råder i åtminstone bemärkelsen ändlöst
bekräftelsebehov [ambivalent anknytning]. Detta trots att du ideligen är
beredd att testa både nya och gamla grejer, teknologier och
tankesystem, upphöja framröstade kulturikoner i strid ström - som om du
vore nära fullkomlig övertygelse varje gång?!
Törhända
rör det sig egentligen om "Always convinced", som jag vill minnas
hoppar till nästa övertygelse (och lämnar de andra halvt bakom sig) hela
tiden. Dvs likt ett oskrivet ark tycks beredd att "hoppa på
vadsomhelst" som den ena experten efter den andra framför. Medan du
tydligen har tolkat systemets "Always" som att man fortsätter hålla fast
vid en viss övertygelse vad som än händer.
Nå
visst, du botaniserar mer långsiktigt och medvetet än den naiva
kappvändaren som beskrivs ovan. Vår strävan är ju "Transcend and
include", att inlemma gamla erfarenheter med de senaste, utvecklas utan
att lämna någon kunskap komplett bakom sig. Emellertid anar jag en
tendens hos dig att lyssna oerhört starkt på den senaste rösten du kom i
kontakt med (gäller även inre röster, destruktiva likaväl som
kreativa).
En ivrig person kan säkert
uppfatta det som "Never" - detta att man behöver en (i vissa fall lång
lång lång) "Period of time". Dessutom, om man nämner saken vid sju-åtta
skilda tillfällen, skulle det ha upplevts som en lång period - för den
som vill det hela.
Små påminnelser är alltid
välkomna, iom att man glömmer grejer här i livet. Men såfort det blir
försök att övertyga, spelar det ingen roll hur många försök ni än gör.
Övertygelsen beror ändå på personliga perioder i mitt psyke.
Reklam
och kampanjer biter aldrig på mig - gör snarast att jag skyr grejen
ännu mer. Nåja, en glass från 1983 skulle jag omedelbart kasta mig över,
om jag såg den avbildad i dåtidens kulturella kulörer :-)
Detta
innebär ingalunda automatiskt att gammalt vore bättre. Medicinkurer
från medeltiden kan verka minst lika otäcka och dumdristiga som
elscootrar och ny teknologi. Förmodligen för att jag aldrig har fått tid
att smälta deras existens heller (medan 2000-talet som sådant har jag
levt med ett bra tag nu).
Med
mänskliga relationer förhåller det sig titt som tätt annorlunda. Där
umgås jag med gnagande tvivel att någon gammal vän verkligen skulle
vilja träffa mig igen - hur gärna jag än vill återknyta till många av
dem jag mött genom livet (åtminstone få se vilka personer de har
blivit). Erfarenheten säger att det blott ibland blir lyckat att söka
återupprätta förhållanden som ebbat ut. Där måste man ju väga in även
deras perspektiv = säger måhända mindre om ens eget
"övertygelsemönster".
ZYZ
