som efter många årgångars varierande miljöer och karaktärsdrag, vid denna återkomst skrivs i poetiskt uppradad form snarare än prosa (hursomhelst inom vad som alltmer kommit att bli mitt fält "meta-deckare") :
Hösten förefaller ha hittat
på ny kula till besynnerliga
småstadens gåtfulla gator,
från skogsbrynet ända in
i Gustens rostiga husbil.
Här sitter privatdetektiven
komplett ensam, halvt bitter
men alltjämt djupt glödande,
har han snart 47 år på nacken
och grunnar systematiskt över
sitt grannskap - om det blir
något mer mysterium???
Nästan smått nöjd med
livets alla lösningar på
dödliga problem, griper nu
Gusten efter en skvätt likör
- nej, inget förstoringsglas
dock råkar i farten fästa
sitt övade öga på pricken på
en allmänt dimgrå notis som
strax blir förvandlad till urklipp
i asken bland dylika uppslag
om vem som nyss slösat extra
elström och därmed må hysa
hett motiv för obskyra sysslor?!
Nåväl, även här i hans husbil
synes ofta flitens lampa lysa
- så Gusten får börja misstänka
sig själv om rätt ska vara fel?!
Fast först måste deckaren finna
en ny gammal signaturmelodi
så kallad jingel plingande
av levnadsmotiv ifrån det glada
och likafullt bisarra 70-talet
höljt i sin tämligen ytliga mystik,
en sorts smutsgul klarhet
skimrande genom
grumligt grubbel
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar