Omgjord version av ännu ett första kapitel, där detektiven fick heta Greger ett tag. Med andra ord återvänder min penna här med Gusten till en långt äldre grund, cirka 1991 med delvis inramning från aktuella 2022.
Någon officiell privatdetektiv hade Gusten aldrig riktigt
blivit. Redan i samma stadsdel skulle nog tjogvis med personer ha
förtjänat den yrkesrollen närmare. Detta trots att Gusten ända sedan
förskolan agerat som om han vore både privat och detektiv. Gott om
mysterier med märkliga motiv hade han sett komma och fara, segla in och
sväva bort. Alltifrån de ändlösa påsklovens ohyggliga utflykter under
ungdomen, till ett mer besinningsfullt insamlande i takt med att åren
flockade sig. Numera var Gusten gammal nog att notera 71 år på pappret,
fastän kände sig oftast som 44, ibland bara 15. De flesta gåtorna hade
förblivit olösta, måhända snarare halvlösta. Ett par gånger i livet hade
han lyckats sy ihop hela bilden, stänga kartongen och klistra igen
kuvertet. Om det medfört att rätt idioter skickats in i lämplig grotta,
hade Gusten noll koll på - visste blott att fel idioter hade sluppit
hamna i olämplig grotta, sade hans logiska sida.
Hursomhaver tänkte Gusten ingalunda låta sin passion gå i pension. Privatdetektiven skulle spana likt en trogen uggla, spana ända tills blicken föll ur glasögonen. Jodå, kunde den gastkramande Elvis Costello spruta ur sig ännu ett gnistrande album med allsköns skärpta spår, så kunde minsann Gusten lugnt leverera sina mest avspända observationer någonsin. Han var ju bara tre och ett halvt år äldre än sin idol, denne ständige wise guy (egentligen ingen Elvis, född som Declan Patrick MacManus). Emellertid Gusten var ingen textmakare - hans egna erfarenheter hade på sin höjd blivit skissartade punkter i dagbok efter dagbok... sådana med svarta mjuka vaxpärmar. Och hur gåtorna blev lösta av figurer direkt ur färdigskrivna deckare - dylika hann Gusten läsa under någon långt ifrån rafflande säsong (i brist på både bränsle, biljetter, boskap och balkong).
Sedan ett bra tag hade Gusten emigrerat till
Göteborg med omnejd. Hit hade han medfört sin husvagn som permanent
bostad. Den solkiga, vita boxen stod alltjämt parkerad bortåt havet i
krokarna av Fiskebäck, i en skogsdunge som egentligen räknades till
Önnered. Det skulle ha blivit både för trångt och uppenbart kriminellt
att låta husvagnen stå mitt i Slottsskogsparken, hur smidigt det än
torde vara med en stadsnära utgångspunkt. Till sist hade Gusten äntligen
bytt rostigaste terrängbil mot skimrande elcykel, som medförde att man
kom närmare vissa varelser. Även denna batteridrivna hoj hade börjat bli
antik, men han orkade inte uppdatera till vare sig elbil, någon jäkla
sparkscooter, motionscykel eller allt-i-ett-mobil.
April rullade på i förvånansvärt vanlig, lagom takt emot maj.... oavsett vad moderna meteorologer och klimakteriefröknar, oligarkförnekare kontra krigskramare eller alternativmedium framställde enträget. Det räckte egentligen att stararna försökte tralla på sina vårvisor, eller att travhästarna frustade inför nästa lopp, så kände Gusten inre hamoni genom yttersta pusselbitarna. Sommaren 1986 ville han i synnerhet minnas, när grannen Gilljam hade dragit upp en synnerligen ful fisk som visade sig ha både hjortronsylt och radiosändare i magen. Då skulle de ha fått reda på hur den lilla byns ofantliga schackmästerskap skulle sluta - dvs om de hade orkat lägga ihop alla ryska signaler med amerikanska, dividerat med de svenska svarta bönderna, och dragit roten ur det soligaste tornet.
Gamla kungar upphör aldrig att
återkomma till barnslig förtjusning, konstaterade Gusten och flög upp på
sin cykel. Därpå trampade han igång en klämmig melodivers som
näppeligen hade hörts i detta huvud sedan den trädoftande vårsolen steg
över plåttaken allra första gången. Många magiska sekunder fick Gusten
grunna huruvida det rörde sig om Taube eller Dahlqvist, törhända något
så ogöteborgskt som Adolphson eller rentav Thörnqvist... tills naturen
stod uppenbarad och grejen var klar. På grenen satt en visa av Alf
Hambe, den sällsammaste av dem alla. Vidare styrde havsvindarna kosan
längs Långedragsvägen, svängde av mot Majorna för att hämta frukostens
bröd med utvalda bär i, och därtill en oklanderligt kladdig kaka. För
ett drömskt ögonblick befann han sig i Köpenhamn, som sommarsmält
choklad i mitten av en parallell vintergata.
Hjulen stannade ej förrän Gusten hade rullat hela Stigbergsliden ända nedåt Haga. Genom en plötslig förundran över hur alla dessa härligt slitna gathörn ändå aldrig hade fått vara med om krigets råa realitet - hade Gusten glömt att bromsa. Likafullt iakttog detektiven raskt vilka figurer som uppehöll sig längs vilka gränder. Lätt som ett spindelnät justerades mysteriematrisen i hans hjärnbark, och laddades ned i benens rotsystem. Stadsbilden kändes som en elektrisk myrstack, ett smärre kaos eller ett ganska mysigt planterat laboratorium. Vari myrorna, trots alla trivsamma kanaler, totalt tycktes sakna inbördes förbindelser?! Gusten klev av på några duggregnbestänkta gatstenar, mitt i dessa ovanligt torra vårveckor. Här stod han nu med ett nytt gammalt äventyr på G.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar