Höstkant # 9 : närmar sig noll

innan någon går in i
novembers svartvita väggar
drar ingen sitt sista andetag av sommar
men ser genom stormpiskade regnridåer
i skimrande skitigt guld
hur allting närmar sig noll
under mössan med musik tryggt mot tinningarna
och när vattenpölar nästan börjat nå till knäskålarna
cyklar någon vidare ändå
rakt ut i den mörkturkosa båtfilen
snarare en vanlig blå långtradarstig
har ingen ingen
aning längre
var någonstans någon
själv är
känner blott blodströmmar
och knappt fingrarnas grepp
om svårstyrda luftlager
medan ingen grunnar på att vägra dra tillbaks tiden
trots att alla vinner en timma för varje klocka
automatiskt uppvärmd
på manuella kanter
skedde ingen krock
står det aldrig i tidningen
hur någon hittade lyckligt hem
redan samma ändlösa morgonkvist
då varje hörn visade sig
vissla av soldränkta löv
överallt





0W0