3 augusti 2018

FiskarDeckarTrion, kap. 9 (av 18)

= Halvvägs!?!
...i denna meta-deckare...


Marianne Makrill visste mer om hela denna fragmentariska fiskehistoria än någon annan av de inblandade parterna. Från Göteborg hade hon flyttat till Sundsvall, blivit sjuksköterska på gränsen till psykolog, och pendlade nu mellan många orter däruppe. Makrill var redan traktens ängel, med vidöppna öron och stängd mun, medan hennes hjärta var hjälpsamt men klokt nog att aldrig dras med alltför djupt i någons strömmar. Hon hade haft konsultationer med gott om fiskare, som snärjt in sig i sina egna redskap, inte minst den aktuella trion bestående av 67-åringen Ragnar Harr, 42-åringen Jarmo Gärs samt 19-åringen Arvid Id. Därtill var Marianne nära väninna med både kriminaljournalist Karolina Karp och akvarellmålare Lizette Lax. Faktum var att damernas trio var minst lika detektivistiskt inriktade som de misstänkte att herrtrion var.


Vid det här laget, den supertorra sommaren 2018, hade Makrill redan fått tillräckligt med material för att kunna lista ut hur det största mysteriet hittills på kroken hängde ihop. Det var bara det att Marianne betraktade sällan händelseförlopp som någon gåta som skulle lösas. Ej ens när hon läste deckare i bokform var Makrill särskilt intresserad alls av att få säcken ihopsydd. Hon lyssnade gärna till minsta kommatecken, sökte mönster genom kapitel-indelningens estetik, reflekterade över väl valda R på vitt skilda ställen om och om igen. Men huruvida intrigens fisk verkligen blev uppdragen eller ingalunda - det var en helt annan historia för Marianne. Fiktion skulle helst vara förbryllande, medan lösningar var något som hon fick tillräckligt av genom daglig kamp för överlevnad, kippande efter syre bland all världens luft.


Majoriteten människor skulle ha slitit sitt hår ifall sista sidan visat sig vara utriven. Sjuksköterskan sympatiserade med deras längtan och förtret, men kände för egen del inget behov av att den mentala båten skulle ros ända iland. Om hon ville förmådde ju Marianne sy ihop säckar för egna händer, lägga samman ett och två med sitt tredje öga. Jarmo Gärs och Karolina Karp stod där med tråd och sax beredda, hängandes över varsin axel på ängeln, fastän det egentligen var hon som iakttog dem. Mest av allt gillade Makrill att fantisera vidare... Hur hade det sett ut om Arvid Id skulle ha vågat nappa på Lizettes Lax lockbete trots allt?!? Kunde den spöklika U-båten utgöra en psykisk manifestation som Gerhard Gammelgäddas döda fru Gertrud hade dragit upp på älvstranden?!? Därför räckte det oftast för Marianne att komma en tredjedel av de fantastiska historierna, eller max 2/3, medan pusslet alltjämt låg öppet, innan dörren började gå i lås.


Emellertid var det om möjligt ännu viktigare för Marianne att andra kände sig hela och färdiga, att varje enskild historia föreföll såväl läst som skriven till punkt. Således lekte hon på fullt allvar med i detektiv-fisket, som om det rört sig om en dokusåpa på ständig sändningstid. Aftonens avsnitt visade återigen hur kriminalreporter Karp fingrade i hemlighet på den U-båtsliknande farkostens små rattars reglage, som vore hon fullt införstådd med hur dess klockor funkade. Kanhända skulle Karolina någon vecka senare skylla på Jarmo, att mannen varit där och klämt, vridit om och knäppt upp knapparna... Till Makrills djupa kännedom hörde hur Gärs och Karp hade haft en intensiv förbindelse, fylld med hatkärlek, dold för alla, i synnerhet för media där Karp arbetade. Dock sedan tecken börjat läcka upp till offentlighetens ljus, så gjorde Karolina allt som stod i hennes makt för att tysta ned Gärs önskan att de skulle fortsätta mötas under älvens yta. Vilket strax ledde till att Jarmo öppnade ögonen för Lizettes skönare fjäll istället, fastän hon hellre blickade åt Arvids håll.


När sedermera Makrill själv frågade väninnan Lax varför hon fått farkosten att likna en gotisk katedral i sitt skissblock - då rodnade Lizette ett par sekunder, men förklarade så att de flesta fiskar har oerhört gott om ben i sin lekamen, att kristi lärjungar var fiskare, och att den ofantliga samlingen maskindelar i U-båten hade påmint henne om korrelationen. Leende åt Lax och smått imponerad över svaret kunde Marianne inte låta bli att bli. Fastän det aldrig hade hållt som bevis i någon riktig rättegång värd namnet - som Ragnar Harr säkerligen skulle ha understrukit, långt före det blev i närheten av aktuellt eller ens relevant för historien. Däremot den hundraårige Gerhard hade just spikat fast sitt ankare likt ett kors på väggen inuti den förmodade U-båten. Så hade Gammelgädda krupit in och lagt sig på en trång brits, och nästan somnat helt, när ett soligt brännande hjärtslag väckte honom igen.






0W0

Inga kommentarer: