23 augusti 2018

FiskarDeckarTrion, kap. 15

...en meta-deckare och/eller dokusoppa...


När undervattensbåten hade börjat stiga upp igen, kände sig sällskapet lika genomsköljda som alltjämt torrlagda. De var lättat nöjda, djupt imponerade av mekaniken, men otillfredställda på allt vad äventyrslystnad heter. Timmarna därnere hade näppeligen tyckts som ett helt sommarlov, på sin höjd som ett fängslande mysterium. Hela bunten var lyckliga att öppna luckorna strax, och kunna lämna den unkna farkosten. Var och en hyste dock hemskt olika uppfattningar om var man hamnat nu.


Vem hade anat att man skulle stiga upp i bohusländska Lysekil?!? Marianne Makrill kände sig mäkta förundrad över att få embarkera så nära sina gamla hemtrakter, om man jämförde med Medelpad i varje fall. Lizette Lax instämde gärna i Lysekil, lät fint och hade fantastiskt rosaaktiga klippor. Emellertid kände sig L.L. snarast som att just ha lyft någons kastrull ur diskhon, där hon sett den ligga och skvalpa under många veckors tid... glömsk om vilket skum som fordom hade omgivit den, såväl som besläktad stekpanna och skevt klirrande bestick... men nu äntligen fick anses vara färdigdiskad utan vidare åtgärder.


"Ungefär som valfritt stilleben bland Lax alla akvarellmålningar" tänkte Arvid Id drömskt och fiskade upp en av dessa som han älskade särskilt mycket. Motivet liknade mer någon medelhavskust, där fransk skönhet sköljde in abrubt över romerskt åldersstigen naivitet, parallellt med venetiansk barrock'n'roll, och kom döden att dansa i en alltmer spansk surrealism. Här ville Arvid blott slicka i sig färgerna och formerna, som om de vore bärkompott efter en redan uppslukad fiskrätt, men drogs åter till sina sinnens sans av den kritiske kusinen. Jarmo Gärs hade nämligen uteslutit såväl Lysekil och Sicilien som Nice och Sydamerika eller Gävle från den aktuella kartan. Inzoomad syntes istället Gärdestad vara, på ett porträtt som Lizette hade skissat upp en gång i barndomen, närmare bestämt juni -97 när hon började bli medveten om livet.


Nu tog sig Gerhard Gammelgädda en nypa luft. Det överraskade glatt halva besättningen, som lugnt räknat med att hans förra andetag varit det sista. Inte minst Marianne Makrill blev fylld av nytt hopp, medan hon masserade mätarreglagen som om maskinen snabbare då skulle vilja öppna sina luckor för den riktiga, stora syretillförseln. Karolina Karp fick dock besvikna drag i mungiporna, eftersom hon såg sig som framtida kapten på farkosten, vilket försvårades kapitalt sålänge som gammelgäddan behöll sitt underförstådda inflytande över allt i de trenne herrfiskarnas tillvaro. De trenne damfiskarna visade sig ingalunda så enkla att modernisera de heller, inklusive Karp personligen. Hon hade varit på god väg att nästla in sig själv i Jarmo Gärs behärskande av obundna strömningar på nätet, källor som hennes kriminaljournalistiska gärning också ville begagna sig av. Tills det gått upp för Karolina hur konservativt benägen även den jädra snorgärsen var, intrasslad i ett polisiärt förfarande som Jarmo aldrig skulle vilja bryta med.


Såsom nybliven pensionär och rejält nonchalerad centralgestalt, harklade sig nu Ragnar Harr. Han utgick kallt ifrån att gruppen fortfarande befann sig hemmavid, dvs i Härnösand där husvagnen stod parkerad. Och det låg verkligen något i denna teori. Ty när U-båten slutligen öppnade sig, såg älvstranden precis lika tallbarrig ut som någonsin. Såvitt icke en hägring måste det ha varit här som Ragnar dragit upp sin första harr. Åtminstone i hans egna, hjortronglänsande blick stämde allt, med den djupt rotade erfarenheten som sällan gick av för vare sig hårda hackor, raska ryck eller andra rävars historier...





...bara tre kapitel kvar.


0W0

Inga kommentarer: