Sagan om den Wita Malmkvisten

Det var en gång en svensktopp i Schweiz, som jag mötte Siw på. Hon hade sitt mest naturliga leende påkopplat; fick mig lika lycklig som underlägsen till mods. Man kunde lätt fallit ned från alphöjden - om ej de schweiziska soldaterna hållit fridfullheten i schack. Katedralklockorna uppfostrades självständigt. Såvitt Malmkvist visste var guldspiror dubbelt dyrare än fjällbjörkars ben. Emellertid från snöklädda kvistar sjöng vårfåglarna redan. Vi gick in på randiga fiket. Siw beställde sin jazz-mazarin; jag tog chokladrutor som medicin. Tjocka skivor av skratt stockade sig allvarligt. Tyska tänder blandades med franska tungor, raspade mellan borden. Timtäljaren satt tyst inför Sekundsniderskan.






kunde ha varit en dröm, men är framfabulerad under uppvaknande, en bra bit ifrån den verkliga artisten (inklusive test där mitt beteende blev Swiss)
 


= ännu en Historia på Hundra ord.

0W0