Vem Har Ätit Upp Minutmakarens Halva Universum?

äntligen nionde kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria




En vackert vindstilla men friskt bitande höstmorgon märker Minutmakaren att halva hans stad har blivit uppäten. Hälften av gatorna ligger totalt onumrerade, många backkrön har tuggats av, de tyngsta böckerna hänger sönderbrända från lyktstolparna, krocketklot har gjorts till äppelmos, och minst var tredje människa bökar omkring som om staden vore ett skrotupplag. Där byggnaderna helt nyligen stått som kryddburkar av gammalt fint utsirat trä, gapar nu en svartvit rymd.


Det måste röra sig om Gerhard Gräfvling som varit i full framfart?!?! Aptiten hos den varelsen kan bli såpass enorm, särskilt under somliga säsonger, att det knappast räcker med några dörrkarmar och trappsteg eller tornspiror ens till desert. Tillråge på allt har Gerhard låtit uppkalla en helt ny zodiak-konstellation efter sig : Grävlingens stjärnbild. Den rusar fram över höstgatan likt en avlång igelkott, gömmer sig under nästa lyftkran som står parkerad i natten. Så den randige spjuvern har mer än nog av sina rutiga orsaker, till att utgöra enda rimliga slutsatsen som Minutmakaren lyckas spåra genom sina dimmiga glasögon. Eftersom världen själv är hemskt dimmig nuförtiden, hjälper hans motsvarande oskärpa till att klargöra fakta i det här fallet.


Ändå hyser Minutmakaren ingen vidare drift att fly iväg, vill inte söka plats i någon helare del av universum. Till varje pris tänker han stanna här och kriga, konfrontera det svartvita hålet, bearbeta belägenheten, likt ett lagt spelkort möta sin schackmotståndare. Om hans egen roll är Ruter Kung så är Gerhard ingalunda något övrigt spelkort, på sin höjd en mix mellan Djävulen och Tornet i tarotleken. Möjligen är det Minutmakaren som projicerar sina fördolda drag på denna stackars grävling, men ett intressant parti lär det hursomhelst bli, en dramatisk omgång som den storhetsvansinnige länge har tiggt om.


Mest av allt upplever sig Minutmakaren som en liten pigg i ett Master Mind-spel, en ännu odefinierad kulör, som inom sinom tid skall avslöja den unika kombinationen bakom ridån. Hur ända in i fridens namn Gerhard Gräfvling förmår arbeta som spion - parallellt med sina uppenbara stadsräder - det är en gåta som förbryllat Minutmakaren i flera sekler. Viss inspiration har professorn snott till sitt personliga laboratorium, vars anglosaxiska tornrum må påminna om ett österrikiskt örnnäste i miniatyr. Snön lyser visserligen med sin frånvaro längs branterna utanför fönstergluggen, men många fågelarter är på god väg att flyga upp flingorna till en aktuellt fallbar nivå. Slutligen förefaller sköldpaddorna ha gjort sig beredda att låta även de nytillkomna kullerstenarna ingå i sitt förband. Närmsta uppdraget går ut på att flytta en fjärdedel av staden över till den tomma halvan.


Samtidigt har någon bytt musik, från Anton Bruckners åttonde symfoni till ett pärlband med Elton John. Märkligt nog har Minutmakaren aldrig hört en enda bland dessa pärlor förut, trots att han är synnerligen bekant med Elton. Det känns som han drömmer, men professorn är klarvaken i och med att han lyckas styra klockan exakt dit han föresätter sig, med upprepade sekvenser. Minutmakaren ställer sina mustaschers visare på 02.45. Då får han återse Fladdermusan, hur hennes drag inatt skiftar från den skönaste flickans månansikte till den allra spöklikaste gummans kraterlandskap. Visserligen känns bägge varianterna vackra i sig, men skillnaden blir grotesk.


Genom att låta sekunden spolas fram och tillbaka kan professorn skåda förtrollningen igen och igen. Varenda gång sker skiftningen lika snabbt, helt utan övergångsfas. På ömse sidor om gumman återfinns genast flickan. Hennes ansikte måste vara inspelat på kompaktdisk, kommer Minutmakaren fram till, kompatibel med 3D-skärm eller rentav fyrdimensionell. Det låter som en platt slutsats, för fantasin hos Fladdermusan borde motsvara minst fem dimensioner. Emellertid känner ju Minutmakaren till hur det bara är att börja följa labyrinten in mot hennes hjärta, så kommer alla kartor och kandelabrar att successivt synkronisera sig. Då kan jordens mest kvinnliga grotta någonsin nås.


Rymden tycks dock få annorlunda lagar att gälla. Gerhard har inte bara käkat upp infrastrukturen. Redan har den odräglige grävlingen infört kvasarer och kometer, som man tvingas hoppa undan för med ojämna mellanrum. Stup i kvarten funkar icke längre - nu kan det röra sig om sjuttionio på raken eller ingen alls under hela september. Knappt ens säkert är att den hårda vintern kommer att anlända, även om Minutmakaren förmodar en riktigt rysk kyla är på väg. Därför har professorn möblerat tornrummet med extremt många lager amerikansk film, och tillika ställt in radion på så roligt upplysande poddar som möjligt.








0W0