Hiss-Hallen

dagens dröm, smått modifierad

inräknas som Terminal nr 4




Vår ursprungliga familj hade åter flyttat in under samma tak. Nu var det emellertid ett antikt höghus på minst sju våningar. Vi verkade förfoga över samtliga våningsplan själva - inga grannar syntes till. Höghuset sades ligga inrymt i en urgammal stad, som vi föga hunnit upptäcka ännu. Hissen hade visserligen långsmala fönster, som man kunde skymta strimlor av stenmurar igenom. Framför allt var denna korkmatt-klädda hisskorg hemskt rymlig.

Mamma hade börjat möblera hissen med och bord och pallar. Några var av en böjlig 60-tals-sort som jag märkligt nog aldrig sett förut. Jag hade föreslagit att vi skulle ställa in den uppfällbara stegen där, ifall någon behövde klättra upp mot taket och skruva sig ut den vägen. En liten rund spegel kunde också vara på sin plats, fastän den egentligen bara återkastade resenären djupare in, här i det bofasta. Även pappa godkände tydligen inplacerandet av massa saker i hissen, just för att där fanns så gott om utrymme.

Nu kändes det nästan som att vi kunde våga låta syrrans son åka hiss på helt egen hand. Fyra år var han ju trots allt, fastän det var långt till sju som hade känts lugnare. Min idé var att vi borde ha en telefon därinifrån, liksom smartare än ingen alls. Snart hade mamma ställt in en handfull telefoner i hissen, som pappa redan pluggat in på lämpligt fungerande vis. Jag hörde med syrran om vi kunde komplettera lekutrustningen med mer komplexa memory-brickor. Det gick finfint, eftersom killen hade kommit ihåg att plocka lite med de gamla emellanåt.

Då jag sakta passerade femte våningen fick jag se mamma knalla bort till sitt jobb som förtidspensionär. Den automatiska speaker-rösten inuti hissen föreläste om ruinernas arkitektur där utanför. Både uppåt och nedåt och uppåt hann jag nog åka innan legenden var färdig. Dörrarna öppnades och mamma klev in som om allting var fullkomlig vardag. Ändå hade hon besynnerligt nog hört speaker-rösten även utanför hisskorgen. För mamma hade gått i just de riktningar som berättelsen angav. Eller så var det berättaren som visste precis hur hennes rörelseschema var beskaffat...?









0W0