Minutmakarens Söndagsepisod

äntligen sjunde kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria




På den sjunde morgonen, efter sjätte aftonen, tog Minutmakaren semester. Ty ej längre orkade han sitta och rotera gränderna i sin stad - de fick vara riktade som de var nu. Under senaste fyrahundra åren hade Minutmakaren ändå aldrig lyckats bygga om grunden, inte ens i trä. Bara interiörerna i hans tornrum hade skiftat, från barock och rokoko till digital kubism via retro-futurism såsom steampunk.

Hurpass god insats som sköldpaddorna än bidrog med, vid omkringbärandet av var och varannan kullersten, behövde Minutmakaren varken fler relationer eller en fördjupad ensamhet. Vår kära professors konservativa hjärta, den trogna motståndaren till hans revolutionära hjärna, ja detta hjärta vred sig av kväljningar inför alla nutida naiviteter, deras insyltade frihetsfokus som snabbt förvandlades till regelrytteri. Mitt i labyrintens kulturella kaos mindes han "ordning och reda - ledig på sönda".

Likt förbannat kände Minutmakaren suget efter ny gammal luft. Som en yr undulat som alltför länge suttit instängd bland miljoner möjligheter, sökte han återigen bli younger than yesterday. Baklänges blåsinstrumentala processer inspirerade professorn att rewinda sitt mindset. Minsann, hade han behärskat att både trolla bort fönster och fram dörrar, så kunde gubben tillverka magiska album samt supersinglar på ett par minuter styck. Retroaktivt ville Minutmakaren äntra billboard.

Sålunda flög han iväg till våren 1967, nu med Jefferson vid spakarna och Springfield böljande en bra bit under maskinen. "Cher shares her cherry pie" blinkade skärmsläckaren på stolsryggen under hela färden. Man passerade högt över Venedig, Budapest, Konstantinopel, Tibet, tvärgirade vid Tokyo, tog en hörna av Kanada, tycktes vara på väg hem igen över havet, men innan Hawaii hunnit passera revy gjorde personalen klart för landning.

Förundransvärt nog redan framme på de kaliforntida markerna, fulla av barfota trafik, kvarterade Minutmakaren in sin närvaro på Hotel Monkee. Nyckeln som han fick utkvitterad hade inget nummer, blott ett litet ansikte på brickan, så man fick söka igenom halva Hollywood. Här lös varken folk eller kulisser med sin frånvaro. Däremot saknade Minutmakaren medeltida gränder och renässansfasader av hela sitt tyska hjärta inklusive europeiska blodomlopp. Amerikanerna föreföll fullkomligt ha missat den tyngsta biten av historien.

Någon sorts megalomanisk, tämligen post-mekanisk misär växte sig uppenbar mellan motorbullret och tidningsprasslet. Trots att så många hade tid att vara med i sin privata TV-show, helt offentligt... Skyskraporna tycktes lika rastlösa som rotlösa, fastän han inte ens smakat det stora äpplet, blott guldfälten kring änglarnas stad. Än sålänge klingade mysteriet mer än tillräckligt omskakande här i blomsterkraftens vagga. Dock drog återkommande trådar uppåt Detroit, ryckte rytmiskt i Minutmakarens mustascher tills han gav ifrån sig ett souligt leende. Det medförde att han tog en söndagsseglande taxi från -67, gled allt tidigare bak längs detta explosivt kreativa sextiotal.

Efter några veckor kom Minutmakaren tillbaks till hotellet med rätt bellboy, Burt Brown, den som kunde guida hans väg genom korridorerna. Kostymen var klanderfritt knäppt som en hel rockgrupp, och mycket riktigt förmådde Brown dela sin uppmärksamhet på minst fyra parallella sysslor under promenaden. Alla dessa sorter och klasser hade fortfarande stil och finess på sextiotalet; varje yrke bar sin egen charm. Burt Brown hjälpte kofferten upp genom hiss efter hiss, dammsög någon krukväxt här och där, återvisade vilsekomna sköldpaddor utan att tappa bort professorn, kompletterade en eller annan tavla som hängde längs de trappburna kapitlen, och försvann när de kom fram med ett skratt genom spegeln.

Rummet tycktes professorn så gott som ett helt slott. På väg in i tamburen mötte honom dofter av Lemon Pipers och Paper Sun mixade med Apples Peaches Pumpkin Pie. Sängen närmast balkongen visade sig belägrad av en rejäl dam i fantasifullaste dräkten. Så mullig och smidig i samma figur kunde väl ingen människa vara?! Tillråge på allt syntes kvinnan bära lika afrikanskt som indianskt ursprung, sammansmälta i någon sorts brasiliansk diamant; åtminstone i Minutmakarens blick som törstade efter alla exotiska rötter han kunde komma över.

Professorns ansträngda hjärta tog ett språng ned i buken, för att i nästa sekund skutta ut längs tungan och landa på hennes bröst. Bodde damen redan här?! -Nyeah, dubbelbokningen ingick ju i paketet, istället för dagligen fria hamburgare som han avbokat. Skönheten skulle stanna sålänge som Minutmakaren önskade, men max ett månvarv. Minsann, en belägenhet av denna natur hade ingalunda uppstått på närmare hundra år.







0W0