om Du kunde vara mitt D

om Du kunde vara ett D

hade du dväljts i min dator dygnet runt



om Du kunde vara mitt D

hade jag aldrig dragits till den andra



om Du hade varit mitt D, darling

kunde ditt leende ständigt känts direkt drabbande



om Du kunde vara ett D

hade doktorn gett dig diagnosen :

dubbelsidigt delirium

med diametralt diagonal dammlunga



om Du kunde varit mitt D

då hade jag nödvändigtvis dragit Döden

med drottning av svärd lagd därpå



om Du hade varit ett D

kunde du duellera med draken

men hellre drogat ned

än dräpt den demonen



om Du torde vara ett D

kunde det vara en god idé

att undvika se det som dåligt



om Du krävde få vara ett D

hade din moderna sorts demokrati

dock blivit delvis demolerad

under debatterandet med min

moderlandsbundnare faderlighet



om du behövde vara ett d

bland de aderton ledamöterna

begärde jag däremot att du fick ordet



om du skulle återfödas som dotter till Draco Malfoy

kunde jag trolla bort Dumbledore

genom dårskapens dörr



if you could be my D

I would've been a devil in disguise

and you an angel disguised as a devil



om Du hade varit ditt D

kunde jag ha spelat Alain Delon

som sedermera fått gestalta Donald Draper

medan ditt drama såsom demimonde

ingalunda agerat Doris Day, ej heller Mad Donna,

Barbi Bardot eller Brigitte Benton, måhända Cyndi Cherilyn

eller med fördel någon Judy Garland

mindre blyg bland de sju dvärgarna



om Du tordes vara ett D, darling

kunde vi dansa mitt i dimman

medan vi drömt oss dricka upp varandra



om Du kunde varit ditt D

hade du burit din dyrbaraste diamant

medan jag drypt av billig deodorant



om Du hade varit ett D

kunde du vara det där, du vet

en rund sådan

eller dylikt







0W0

Dubbelsidiga Förälskelsen

Bookend no 8




...så sjönk Daniels förälskelse mot ett komplett vansinne, in i delirium, där ensamheten speglade sig i hennes hundra munnar och tusen ögon, simmande av ängslan, ängslan över vilket ansikte han ville välja eller ej ville välja, likt en enda ambivalent ända; medan däremot Amandas förälskelse steg mot klarsyn, bände bort molnen, lät solen värma sitt bröst, vilande i verklig förväntan inför drakens drag, och likt förbannat kände damen sting av ångest, ångest över hur åtskilda skikt de befann sig i : vad som skulle hända om de korsade bron till en helt annan historia, ifall de lyckades landa.








0W0

Anonymt Bekant Doft

Tortoise no 11





lukt från förr - av vad?!?


möter mig hisnande i


ny anonym tambur




minns spelet med sköldpaddor


samt schampot kompis bar på...?






0W0

innan återuppTornandet

Tortoise no 9, ännu en tanka





April kryper lång


samt raskt bort ballong, stelnar


sköld (poet tar paus)





piskar sandstrand ur mattor


pusslas stenkross till stadsbild








0W0

Minutmakarens Söndagsepisod

äntligen sjunde kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria




På den sjunde morgonen, efter sjätte aftonen, tog Minutmakaren semester. Ty ej längre orkade han sitta och rotera gränderna i sin stad - de fick vara riktade som de var nu. Under senaste fyrahundra åren hade Minutmakaren ändå aldrig lyckats bygga om grunden, inte ens i trä. Bara interiörerna i hans tornrum hade skiftat, från barock och rokoko till digital kubism via retro-futurism såsom steampunk.

Hurpass god insats som sköldpaddorna än bidrog med, vid omkringbärandet av var och varannan kullersten, behövde Minutmakaren varken fler relationer eller en fördjupad ensamhet. Vår kära professors konservativa hjärta, den trogna motståndaren till hans revolutionära hjärna, ja detta hjärta vred sig av kväljningar inför alla nutida naiviteter, deras insyltade frihetsfokus som snabbt förvandlades till regelrytteri. Mitt i labyrintens kulturella kaos mindes han "ordning och reda - ledig på sönda".

Likt förbannat kände Minutmakaren suget efter ny gammal luft. Som en yr undulat som alltför länge suttit instängd bland miljoner möjligheter, sökte han återigen bli younger than yesterday. Baklänges blåsinstrumentala processer inspirerade professorn att rewinda sitt mindset. Minsann, hade han behärskat att både trolla bort fönster och fram dörrar, så kunde gubben tillverka magiska album samt supersinglar på ett par minuter styck. Retroaktivt ville Minutmakaren äntra billboard.

Sålunda flög han iväg till våren 1967, nu med Jefferson vid spakarna och Springfield böljande en bra bit under maskinen. "Cher shares her cherry pie" blinkade skärmsläckaren på stolsryggen under hela färden. Man passerade högt över Venedig, Budapest, Konstantinopel, Tibet, tvärgirade vid Tokyo, tog en hörna av Kanada, tycktes vara på väg hem igen över havet, men innan Hawaii hunnit passera revy gjorde personalen klart för landning.

Förundransvärt nog redan framme på de kaliforntida markerna, fulla av barfota trafik, kvarterade Minutmakaren in sin närvaro på Hotel Monkee. Nyckeln som han fick utkvitterad hade inget nummer, blott ett litet ansikte på brickan, så man fick söka igenom halva Hollywood. Här lös varken folk eller kulisser med sin frånvaro. Däremot saknade Minutmakaren medeltida gränder och renässansfasader av hela sitt tyska hjärta inklusive europeiska blodomlopp. Amerikanerna föreföll fullkomligt ha missat den tyngsta biten av historien.

Någon sorts megalomanisk, tämligen post-mekanisk misär växte sig uppenbar mellan motorbullret och tidningsprasslet. Trots att så många hade tid att vara med i sin privata TV-show, helt offentligt... Skyskraporna tycktes lika rastlösa som rotlösa, fastän han inte ens smakat det stora äpplet, blott guldfälten kring änglarnas stad. Än sålänge klingade mysteriet mer än tillräckligt omskakande här i blomsterkraftens vagga. Dock drog återkommande trådar uppåt Detroit, ryckte rytmiskt i Minutmakarens mustascher tills han gav ifrån sig ett souligt leende. Det medförde att han tog en söndagsseglande taxi från -67, gled allt tidigare bak längs detta explosivt kreativa sextiotal.

Efter några veckor kom Minutmakaren tillbaks till hotellet med rätt bellboy, Burt Brown, den som kunde guida hans väg genom korridorerna. Kostymen var klanderfritt knäppt som en hel rockgrupp, och mycket riktigt förmådde Brown dela sin uppmärksamhet på minst fyra parallella sysslor under promenaden. Alla dessa sorter och klasser hade fortfarande stil och finess på sextiotalet; varje yrke bar sin egen charm. Burt Brown hjälpte kofferten upp genom hiss efter hiss, dammsög någon krukväxt här och där, återvisade vilsekomna sköldpaddor utan att tappa bort professorn, kompletterade en eller annan tavla som hängde längs de trappburna kapitlen, och försvann när de kom fram med ett skratt genom spegeln.

Rummet tycktes professorn så gott som ett helt slott. På väg in i tamburen mötte honom dofter av Lemon Pipers och Paper Sun mixade med Apples Peaches Pumpkin Pie. Sängen närmast balkongen visade sig belägrad av en rejäl dam i fantasifullaste dräkten. Så mullig och smidig i samma figur kunde väl ingen människa vara?! Tillråge på allt syntes kvinnan bära lika afrikanskt som indianskt ursprung, sammansmälta i någon sorts brasiliansk diamant; åtminstone i Minutmakarens blick som törstade efter alla exotiska rötter han kunde komma över.

Professorns ansträngda hjärta tog ett språng ned i buken, för att i nästa sekund skutta ut längs tungan och landa på hennes bröst. Bodde damen redan här?! -Nyeah, dubbelbokningen ingick ju i paketet, istället för dagligen fria hamburgare som han avbokat. Skönheten skulle stanna sålänge som Minutmakaren önskade, men max ett månvarv. Minsann, en belägenhet av denna natur hade ingalunda uppstått på närmare hundra år.







0W0

Bookend no 7 : Minutmakaren Vaknar

...hade han sovit ett helt år igen, den gode Minutmakaren, vaknade i sitt tornrum så överfullt av drömmar att han knappt tordes röra en fjäder, av rädsla för hur staden skulle rasa ut ur skafferihyllorna, att vallgraven hade blivit ombyggd till en ofantlig diskho, hur livsviktiga kapitel från diverse bokhyllor skulle krypa in hos dammråttorna och aldrig bli återfunna, där sköldpaddorna kunde visat sig ha flugit bort bland molntapparna, att inte en enda tavla egentligen var uppmonterad, medan inga säsonger skulle hinna fullbordas heller denna spirande aprildag, och de vackra gränderna tvingades rinna ned i badkarsvirveln, bara lämna en evinnerlig hunger kvar.






(snarare en introspektiv spin-off än ett potentiellt slut på min fantasymässiga historia vars sjunde episod fortfarande ej blivit skriven...)



0W0

Procedur nr R

frostar av vrårna





Gräver Grund

Frostar Frysen

Erlägger Ärenden

Drar Dramat

Create Crime

Brådskar Brev

Arbetar Alfabetiskt

Har Hjärthopp

irrar i regnet

Jordar Görandet

Kravlar Krokodiler,  Krymper Kropparna

Lurar Läraren

Märker Mardröm

Numrerar Närmare

Orsakar Orgasm

Praktiserar Procedur

RRringer Raringen

Sorterar Surrealismerna

Trixar Trappräcke

Urskuldar Urringningen

Vränger Vrårna

Writing Wrong

Xtrapris!

Yrkar Yrseln

Årtalar Återbäring

Är Er

Övertygar Örngott






0W0

Tre Strumpor på många timmar

Om man skulle räkna ihop alla minuter jag nånsin lagt på att välja vilka strumpor jag vill ha på mig idag/ikväll... Då kunde man nog lätt komma upp i tolv timmar per år (cirka ett par minuter per dygn).

Om man skulle räkna ihop hur många sekunder någon faktiskt ser vilka strumpor jag valt... Då kommer man de flesta dar bara till noll sekunder (somliga dagar betydligt längre, men sällan samma kväll som jag hoppas på).

Under första tre fjärdedelarna av mitt liv hade jag vett nog att bara rycka några ur lådan. Och detta trots att jag tillhörde dem som bar kortbyxor på den tiden - så strumporna syntes automatiskt. Numera skulle jag aldrig drömma om att bara ta dem som råkar ligga överst (om de nu skulle råka ligga). Samtidigt var strumporna mer lika varann på den tiden... åtminstone mina. Nu kan det bli helt olika världar beroende på vilka par som får äran att fokuseras på. Och då är strumporna ändå bara en bråkdel av allt som jag försöker fokusera på...


Senaste tillskottet trodde jag var de billigaste i historien, tre par för tjugo kronor (hos TGR). De visade sig snart vara tre enskilda strumpor, en med cirklar på, en med kvadrater på, en med trianglar på, men inga par. Varför har jag inte kommit i kontakt med något lika fantastiskt förrän nu?! Det var ett bra köp ändå - relativt skojiga saker som märkligt nog ingalunda går sönder med en gång. Och sockar/sockor kan man säga också, lite kortare, men här säger jag strumpor om varenda sort (eftersom jag slukar tillräckligt med socker).

Jag älskar nästan alla olika sockor... förlåt, strumpor. Däremot förhåller jag mig skeptisk till att bära olika strumpor på vardera foten en gång om året. Dylika idéer luktar potentiellt någon sorts konformism. Då stödjer jag hellre dem som vågar gå omkring med ett identiskt par på en sådan dag. Själv bär jag mixade strumpor under helt andra dar, när jag vill vara olik.


Dessutom har jag sjunkit allt djupare in i ovanan att ha två par [två par] strumpor på mig. Det hela började vintertid, när drivorna av mina finare strumpor behövde göra något mer än att bli liggande i lådan långt fram till april. Två par värmer bättre än ett, tänkte jag. Tidigare i livet bland alla sportstrumpor skulle dubbla lager ha känts mycket klumpigt, men nu sedan tubsockorna är utflugna ur huset blir det perfekt fyllnad i skorna med två tunna par. Vilket å andra sidan förlänger den dagliga beslutsprocessen avsevärt... Kan visa sig bli hela skillnaden mellan att hinna med ett tåg eller ej.

När jag jobbar natt utomhus brukar jag ibland köra med det yttersta paret utanpå mina fladdriga brallor, ungefär som om jag vore en sorts överlevande vandrare. De tillfällen man vill minimera all risk att dra åt sig onödig uppmärksamhet, t.ex. vid en kriminell gatubild, måste man tänka på att placera det mer diskreta paret ovanpå det mindre diskreta (och tillse så det blir rätt på både vänster och höger fot). Mörkblått är allra lämpligast; syns tydligen ännu mindre än svart på natten.

Detta kloka drag har sedan den flexibla fördelen att man kan skala fram sitt attraktivare par, låta ränderna blända, ifall man skulle hamna på party hemma hos någon dam eller dylik varelse. Fast vid det laget kanske man redan har hunnit skämma ut sig - om inte annat för att man tänker ihjäl sig på sina strumpor snarare än på mer betydelsefulla fenomen?! Såsom hennes strumpor...







0W0

indianen i Chicago

HÖRN nr 5
skulle ha kunnat vara en dröm, men består av min vakna fantasi över ett återkommande tema...





Jag har aldrig varit i Amerika. När jag var i Chicago senast stötte vi på en indian som spelade poker på distans. Mungipan hängde en halv milimeter snett. Tåget trodde man skulle åka in i finkan, men fortsatte bort till magasinet fyllt med bröder. Vi hittade fyra äkta bröder, varav tre i färg. Då hade indianen redan smugit ut till toaletten och straight flush:at hela leken. Likaså fönstret hängde sådär lätt snett, så att man knappast skulle ha upptäckt det. Två par i knektar red ut i gränden. Där simmade en himla massa damer fram och tillbaka. Våra skuggor satt kvar i kupén. Kafka knackade på under näst sista ronden och placerade en skalbagge på bordsduken. Dess position var inte sned för fem öre. Kalkyl som fick vara domare den här kvällen, förklarade att Tintin måste ha gömt en klocka inuti insekten. Nix nix icke - vi såg väl hur det rörde sig om indianen!?! vidhöll klöverfemman. Även jag tyckte dessa mungipor kändes olustiga, fast på ett relativt roligt sätt. Funderade starkt på att satsa på Ruter Face eller Lucy Mercury, ifall deras odds hade varit mer diagonala. Utifrån gränden kunde vi höra ett diaboliskt piano skratta glatt. Dra på trissor vad tunnelgrävarna fick spader! Hela spelet lät som ett desperat försök att efterlikna aprilsolen. Ända från Detroit kom framtidens fordon frustandes. Den svartvita brodern tog ett klumpigt tag om dess ratt, men lyckades bara snurra till monopolplanen halvvägs. Tornet fick göra rokad med min stafettlöpare istället. Tåget funkade alltjämt som vårt hotell. En av de skönaste damerna hade precis klämt in sina bröst genom samma skjutdörr. Varenda jävel som höll sitt vapen i beredskap, började så smått spänna av. Gamla vanor prasslade i nyhetsbladen. Nordvästanvinden drog genom mungiporna. Man samlade åter sina valörer. Rälsen följde lugnt våra hjärtan. Då kastade sig en joker över bordet. Hela järnvägsexpressen löpte kalabalik. Folk drog i telefonledningarna. Nöden hade ingen broms. Lokföraren kom kutande med massa enkäter i käften. Ingen hann fylla på ny porter. Kafka dog på fläcken, och fick sedan jobb som konduktör. Upp i rök hade indianen gått.






0W0

Skönheten och Sköldpaddan

Tortoise no 6 




över matbit möts


skönheten och skönheten


före Adam fötts




fruktar hon ej dess rynkor


kärleker lyckligt enorm









Bookend no 6

Betagande Beslag



...fick även skurken reda på vem det var som han hade bestulit på en bedårande bit av framtiden, försökte lämna tillbaks den till henne förgäves, och levde sedan hemskt snopen i alla sina dar.








0W0

Peggy Påsk och Påfågelns Gåta : Näst Sista Luckan

ur en stafett-skriven påsk-kalender på poet-sidan...





efter lager på lager av fågel

på två frågor av svaren på någon

föddes Fenix ur solgulan slutligen fram

med små skuggfingrar grep han en åskviggig häxkvast

och for hädan mot sexsträngad stråkcirkus lugnhast



där Ocellus drog på sig sin verkliga andedräkt

medan Nalle vrängde av sig sin björnförklädnad mindre käckt

befanns bägge vara lärjungar på samma kurs som Peggy

för de påsklediga sagodjur vid U-versum ini

ur transistorn strömma' podcastar om kiosk-psykologi



så för kycklingflickor fem förtäljdes storyn om den sjätte

lille jätten som i osynk blivit steampunk, gick och sprätte

iförd flygkapteners goggles, även googlade på urverk

ty i nacken alla ögon minde starkt om farfars mormor;

sju basunerna hörs skifta mellan mässing, kamgarn, marmor









0W0

Tortoise no 4 : Flanören innanför Broarna

på krålande ben


genom spräcklig kullersten


går stadssköldpaddan




nickar åt gondoljären


från skendöda husets skal






0W0