smått överdrivet perspektiv, men ligger ändå något i det :)
de flesta kvinnor bär sitt foster
i nio månader, medan
som man har jag nu burit
mitt barn under minst fem år
i magen här som bara växer och växer
och följer mig vart vi än går
exempelvis ut på farstubron och ända bort till matbutiken
som tusentals marmeladburkar blivit burna ifrån
för din skull desto mer än för min
ty magen är mitt livs allra käraste skattkista
med dig i
ibland när jag är mitt i en animerad film
det känns som om du tittar på samma film
fåtöljen börjar gunga smått
som sparkar av skratt
som skrik av gråt
jag bär dig över varje vatten, mitt barn
längs bron som har gjorts
av stark fantasi
jag föder dig med välklingande glassbilsglass
och bokpaket och bonusmaterial
med allting som blir dubbelt så mycket
för EN till priset av TVÅ
eller två till priset av ensamhet
på andra sidan
går mammorna omkring
i redan frånskild fägring
med magar som strax ej längre
kan rymma nya embryon
och rynkar på sina ögonbryn
åt mitt barn
som kommer att förbli
i ofött tillstånd
för resten av livet
sålänge som jag aldrig testar att ta
ett steg eller tre eller sex över bron
till tron på att någon
vill verkligen tillmötesgå
oss båda där
eLe
30 augusti 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar