sista eller första dagen ur Familjen Björnbärsbäcks Bärplockarbok

smördag 41:a augustrimber


vid pennan : farfarsmor, Botilia Björnbärsbäck


Det slutade aldrig som vi föreställde oss. Vid augustis sista snår skulle cykelkorgarna fyllas med bättre björnbär än någonsin. Varje rivsår skulle vara värt björnbärsblodet som droppade ner i bäcken. Nå, visst fanns där somliga mycket goda. Och ingalunda var det ont om dem. Emellertid tog sig lilla Björkla för att skutta in i självaste skogen. Hela familjen blev då nödsakade att lufsa efter, inklusive mig och gamle Brynolf. Därinne i skogen hade ingen av oss satt sin fot. Hur rejält pappa Björn än har berättat om mossor, rötter och blåbär, så har han heller aldrig varit där. Intills denna ödesdigra dag vill säga... Flickebarnet fann vi visserligen rätt på såfort vi kommit in. Hon hade knäböjt invid ett besynnerligt fenomen. Om möjligt påminde fenomenet om en rymdfarkost i miniatyr. Men sådana har vi stött på lika ofta som hjortron. Dethär däremot rörde sig om någonting ovanligt. Någon måtte ha hällt en äcklig sås över föremålet. Björkla tycktes tro att det var smakfull glasyr (ja, så blir det när hon regelbundet får besöka storstan med alla dess avarter). Elisabeth hann precis rycka tag i tungan och dra undan ungen, före mötet kunde ha lett till katastrofal förtrollning.


I nästa ögonböj blev vi varse hur exemplaret icke var det enda i sin sort. Hela skogen bestod uppenbarligen av dylik växtlighet, eller om de rent utav var varelser. De flesta hade hattar på sig, somliga enorma hattar. Vi bar blott svettband och gummistövlar. Sebastian hade för ovanlighetens skull varit förståndig och behållt cykelhjälmen på. Alla våra hårt flätade korgar dinglade kvar därute vid dikesrenen. Skulle snart fenomenen gripa tag i vår familj med sina slemmiga lemmar?! Nåja, en lem per individ räckte knappast så långt - men vad kunde de dölja i sina hudveck och skivsnurrande vindlingar...? Från alla håll och kantareller stod de och iakttog oss. Vi björnbärsbäckar som på fullt allvar hade trott att skogen beboddes av idel träd, djur, kryp och andra bär - nu fick vi tillfälle att uppdatera vår världsbild. På vilken fot borde vi stå gentemot dem? Hur gärna skulle skogens härskande härskaror låta sig bjudas på bär?


Våra fasor och funderingar avbrötos abrupt när så Sebastian gick fram till ett fenomen. Helt sonika plockade pojken upp det hela ur marken. Ingenting skedde som reaktion på den historiska händelsen. Sebastian själv såg ut som om han just utfört en alldeles vardaglig skoluppgift. Till min största förundran märkte jag nu hur liten den var, varelsen som faktiskt syntes ännu dödare än ett stycke tvål. Man kunde aldrig veta, men Björkla utbrast i varje fall att det var en smörsopp. Jag trodde ej mina öron, hur denna grodlika grej kunde ha någonting att skaffa med smörgåsar eller soppor. Så var det visst, och när Sebastian lyfte av ett lager av dess hatt såg den genast mer beskedlig ut. Allihopa genomgick vi en oförklarlig lust att bringa med oss krabaten hem och bädda ned den i vår stekpanna. Vi hade alldeles glömt bort att en sådan attiralj ingick i vår ägo, vi som sedan decennier levt enbart på bär och åter bär. Likt förbaskat kände de minsta till både ett och annat om dessa svampar, som de kallade fenomenen. Var hade barnen uppsnappat denna kännedom - månne inne i storstan, eller genom någon elektrisk kontakt?! Sakta började bitarna erinra sig, svamp för svamp, ett smärre universum som jag lyckats förtränga under minst fyrtio års tid. Såpass fundamentalt berörd blev jag än en gång av dessa stroppar. På ont eller gott återstår att märka.


Vi noterar nu mest hur jag i upphetsningen måste ha tappat dagboken i mossan. Ty ingenstans står dess vaxade pärmar att finna här i stugan. Hela familjens samlade bärplockningsjournaler har utelämnats åt skogen i all sin offentliga dager. Där komma raderna att dra ihop sig till torra rötter, för att långt senare explodera likt svampar ur någon fuktig kontext. Äventyren må överväxas med allsköns grönska, ge rum åt helt andra berättelser. Dock de djupast upplevda orden skola likafullt genomborra nya stubbar. På samma vis tycks väsentliga delar av mitt leverne aldrig ta slut. Ömsom som deltagare, ömsom som iakttagare - jag kan bara påbörja ännu en bok. Bären blir aldrig färdigplockade.











777