tredje sidan dimman

777







ur tredje sidan dimman


avslöjar sig sirenen för bortgångna lyktgubbar


i timma in men ingen ut







Gick genom den underbara dimman, i många timmar fram mot morgonen, inga människor men lyktgubbar dök upp, en inverterad värld där det regnar bara under träden, sveper spindelnät förbi, medan mistlurarna blandas ihop med tunga klanger i hörlurarna, progressiv rock på väg mot gamla trygga mytologier, helt nyss skaffat spotify. Och mellan Blåsningen och Butch Cassidy & The Sundance Kid har de ju bytt mustasch med varann !! passerade precis sepiatonen ut på färgslätten...












777

Dreis transcendenta dagbok

tidag 31 septembre


Intressant dag på dig, Drei! Du känner igen denna verkligheten redan före tapeterna matchar din inre bild. Se vad har vi på din trappstege nu då...? Mitt på dagen klättrar du ner från våningssängen som vore den ett torn i Prag. Husen nere på gatan påminner knappast om någon animerad sagostad, men du minns att den finns här - åtminstone emellanåt.

Drömmarna har fått utspela sig under flera timmar efter nattens arbetspass. Vi såg dig leverera magasin med motorcykeln. Från förortskomplex till slott till institut går din runda. Utsövdare än på månader, Drei, känner du ett sällsamt lugn ge perspektiv åt kranens enfaldiga droppande. Bara när du är på resande fot sover du lika mycket - då finns ingen dator att möta världen genom. Där är blott din kamera vaken.

Senast stötte du på en ny Therese. Hon hade ett turkost skratt och ni kan fortfarande nå varandra närsomhelst. Era ansikten har visserligen blivit digitala, men ur era hjärtan sprutar precis samma tankar som hade runnit ut i stadens sol. Såvitt vi har förstått består människornas problem mest i att lyckas synka, mellan introverta och extraverta magnetfält. Ni förmår uppfatta varandra, Drei, genom varenda ruta. Trots det känns glaset ibland som väggar ivägen överallt.






sendag 32 septembre


Ända sedan vi var där och bytte ditt söndersmälta badrumsfönster har du reflekterat över det här med glas. Igår skaffade du tydligen en turkos kristallskål, som idag är fylld med franska nougater och Mozart-praliner från Wien. För ovanlighetens skull har du ej fiskat upp en enda, nej, snarast har du förfallit ytterligare... från kladdkaka till chili-chips, från marzipan till lakrisal. Like a salty dog seglar du fram och tillbaka från skafferiet. Som tur är blir det en rejäl efterrätt, kålrötter och vanlig potatis ombord på hårdbröd.

Framme vid spegeln, Drei, kommer du ihåg att du skall tvätta tre veckors kalsonger idag. Istället sköljer du med fluor och diskar ett par pajformer, för att dämpa värsta samvetet. Professor Balthazar skulle ha uppfunnit ett evigt leende som han låtit apparaten inplantera i sjuksköterskor och andra ansvarstagande varelser. Du tror att du borde jobba betydligt hårdare, Drei, för att förtjäna samma leende. Våra enkelt hjälpsamma metoder hyser du förakt inför, även dem som funkar. Inte desto mindre snor du åt dig det, det plötsliga skrattet, varhelst några glada brudar råkar spilla. Oftast bryter du t.o.m. upp konservburkar. Du går ut på youtube och söker signaturmelodier som Brian Eno ligger bakom. Men du hittar det svenska 70-talssoundet som Michael B Tretow öppnade världen med. Vi märker hur du stormyser.

Du försöker klämma in tre dar, Drei, på en dag. Hur du än spolar tillbaks och hur du än spolar fram och hur du än spolar tillbaks, så vet vi att du kommer missa vissa avsnitt. Du förmår sällan hänga med i alla roligheter i 33 Rock samtidigt som du sneglar på fodralet till Lexie Grey's anatomi. I synnerhet inte som du försöker agera spökskrivare åt någon filmregissör som du inte kan välja förrän du sett alla hans hundra verk. Dessutom blandar du ihop skratten med allvaret.






sistag 33 septembre


Ej anade du att vi skulle hålla öppet takvåningen på Yami-natt. Din favoritklubb visade upp ännu en sida, Drei! Allra översta, fjärde våningen går uppenbarligen helt i ljusblått turkost. Sådan himmelsk kontrast mot de vanliga, vinröda våningarna!!! Även häruppe hängde riktiga möbler och svävade på tapeterna. Inte en enda byrå föll ned på någon av besökarna.

Där satt damerna i våra turkosa soffor med sina noggrant sönderklippta lyxdräkter. Fler herrar än bara du bar huvudbonad, och en hade käpp. Lou Reed var där med ett par sötbröstade satelliter, den ena pianissa, den andra trumpetissa, som närapå spelade sönder varandra. Du växlade några erfarenheter med bägge, medan de tog trapporna ner till toaletten för att byta fingrar.

Vid varje lucka i rymdskeppet stod en propert upprustad apa och vaktade, såväl svarta som vita. Det är ju för allas trivsamhet, Drei, fast du känner det ändå svårt att påbörja fri kärlek med någon när vi står och tittar på. Möjligen skulle det underlätta om de spelade ragtime och jazz istället för hiphop och house. Du anar då och då en lovande återgång. Här i slottet håller epokerna sakta på att reinkarnera. Example gör det med synth. Tills vidare får du leva med en kupa av cognac omkring dig. Insekter inbillar sig att det bara är rakt igenom glaset som existerar, medan ni faktiskt förtränger hur lätt ni har att ta er runt rutorna.












www

drömmen bakom draperiet

trumpet nr 1



mitt i ett stekos
av gamla pannkakor
med blåbärssylten nyss uppstigen


blir du stående
i skafferiet
utan vare sig förkläde eller mardrömmar


drar du undan draperiet
det vaxdukstjocka
i vissas smak odrägligt orangeblommiga


och mycket riktigt
där
bland hyllans hundra träfack


återfinner du
din fantasi
illa dold bakom en älg av glas


i påtagligaste genomskinlighet
plockar du ut
glimtar av gammal framtid


till exempel Transformer med Lou Reed
instoppad i fel fodral
tillhörande Hunky Dory med David Stardust


slungar strax en leksakstrumpet
tillbaks din uppmärksamhet
på spisplattans verklighet


ligger i pannan en syltburk
och fräser sina tusen bitar som någon fyllt
med fantasi









www

från tredje sidan

www


tredje sidan fönstret



på tredje sidan fönstret

vi ser hur dina nattlinnen

förundransvärda dansar runt mitt torn







tredje sidan draperiet



på tredje sidan draperiet

publiken kastar sig undan

pianot som precis har börjat rulla







tredje sidan gatan (glascykeln)



från tredje sidan gatan, en bortglömd trottoar

du girar på din cykel av gammalglittrigt glas

jag klingar, vill ej krossas mot din mardröms Life on Mars

i korsning mellan Satans gotik och Harpo Starr







www

Lennon's Glass Onion and so on

GlasLöken



lager på
lager på
lager av spegelbilder


tog en titt bakom livet
såg hur död efter död
hade genomglasat oss
i ett splittrat band


bulldoggen har fått glasögon
som det duggregnar på

färgdåren har fått gråbåge
som de kortspelar på

All is Alice

and Lennon is on again
in her onion

is there life on Triton
or just stardust?



glass minus is (minus i)
ingalunda hal som
blott glansen i
ett inre som inte blev färdigt
blåstes upp
varm som gris
med molekyler i kris
så okristalliserat
fastän allt är fast


909
050
969


fixar ett hål
mitt i havet

i ett hål mitt i havet





valrossen har fått jordgubbar
skalar dem strå på fält
tillsätter det vilda tills de blivit
förevigt små smultron


innanför jungfruns salong
sitter jungfrun och älskar sig

it looks like she likes her look


på nattygsbordet ligger farbror Freud
under lärjunge Jung

komplett omedvetet



inom kommer man
aldrig till slut
öppnar hon spegeln så
hoppar han ut

med den långa ludna elegansen












GlasFlygeln



flygel av glas

i din klingande spegel

spelas pärlor

på lysande fingrar



lyssnar någon hur tonerna flyger

och faller mot tomma

fåtöljer och krossas




längs vardera vingen

sitter en gåtfull glasfågel

gråter i vitt

skrattar i svart









ww

innanför verkligheten ligger två dikter

DrömPromenad nr 332



ligger två dikter
på varsin trottoar
förmodligen i ordning
men jag har ingen aning
vilken man börjar med
de har nummer
av krypterad karaktär
som vore de militärt materiel
extremt överskådliga
fast totalt hemlighållna
på blanka eftermiddagen
i den annalkande åskskuren
jag är bara flanören
med gröngula skor
jag kunde inte gärna förstå
att det skulle ligga dikter här
dessutom med trafikfara
emellan
man får springa som en schackhäst
och hoppas
att det icke gick snett
eller så
vid varje markkontakt
hinner jag kika lite
närmare på
mosaikbeteckningarna
urkonturerna
hur de liknar inzoomade kyrktorn
hör jag snart
tonföljden
kastas ned
av anonym
från ett förundransvärt välbekant fönster
där många poeter
har trott sig bo
i båda handlar innehållet om
vem
som imiterar Bob Dylan
eller ej
ett äkta hantverk
i mystik
kryllfyllt
av avlägset besläktade betydelser


plockar med mig båda


ett par polismotorcyklar
står längst bort på den nedskräpade gatan
och språkar
med en ostyrig häst
måste jag nog
passera precis där
i gröngulaste skor
tänk om konstaplarna tror
att jag är han
som har skrivit?!
och vilken tolkning
skall vederbörande i så fall
hållas ansvarig för??
den introverta dikten
gör allt vad dess huvud förmår komma på för att uttrycka sig
i ett i
innanför verkligheten
ofiltrerad
av andra bokstäver
däremot den extraverta
blinkar
en rad
när den får svar på
en rad
där blinkandet framkallar
en rad
och så
fortsätter det bara
blinka
i x antal dar
ömsesidiga rader
medan introverta dikten skrynklar ihop sig
och somnar
ofullkomnad
när varenda drottning har tryckts in
på pappret
och alla kungarna
trillat ut
bortom tankarnas öppenhet
lutar åt att
i innersta sinne
jag trots allt är ISFP
kompositören
som limmar pussel
vartän han än
hittar bitarna
knappast någon INTP arkitekt brukar
drömma ihop
sitt murbruk
och ingen ENFP entertainer sitter
och filar på
själva pianotangenterna
återstår en ren INFP idealist
men jag struntar i
medmänsklighet
sålänge klangen
håller ihop meningen
mellan planeterna
eller isär
som dissonauter
i utvidgade kosmonanser











WW

bland brandgula hjulingar o Velocipeder i Wien

tar rutschbanan till Prag en gammal dag

DrömPromenad nr 331



går förbi gamla gula rutschbanan
den var borta
under många september
men nu
har de satt tillbaka
solens bägge bubblor
kanans blänk
med hela dess splitt fantastiska vindling
igen
är ju här
som jag brukar tänka på tecknad film
när tisdagarna passerar
där
förklädda till fredagar
kliver på bussen
och åker ett par dygn
från Mozart
till Fats Domino
den snart hundraåriga flickan
vinkar styvt
genom reflexerna
trots allt munter
bakom solglasögonen
bortkollrad
förutan paraply
sätter mig på platsen
där hennes väska just stod
vi pratar om
Zimbabwe
när värmen ännu var behaglig
före pianot sprack
och kaffet rann ut
ur alpkossorna
räknar hästkrafter
men inga långtradare
söndag idag
vet inte om vi är
i Wien
eller Paris
rentav i Peking
dock
bromsar resebolaget in
öppnas portarna
vi lyssnar
kliver av i Prag
ett par timmar
promenerar ner från slottet
och upp
en annan väg
som om det vore min bakficka
här
och mycket riktigt
där känner jag digitalkameran
samsas med såväl näsduken
som nyckelknippan
trippar fram
mot tornet
och målar
på spira efter spira












777

sista eller första dagen ur Familjen Björnbärsbäcks Bärplockarbok

smördag 41:a augustrimber


vid pennan : farfarsmor, Botilia Björnbärsbäck


Det slutade aldrig som vi föreställde oss. Vid augustis sista snår skulle cykelkorgarna fyllas med bättre björnbär än någonsin. Varje rivsår skulle vara värt björnbärsblodet som droppade ner i bäcken. Nå, visst fanns där somliga mycket goda. Och ingalunda var det ont om dem. Emellertid tog sig lilla Björkla för att skutta in i självaste skogen. Hela familjen blev då nödsakade att lufsa efter, inklusive mig och gamle Brynolf. Därinne i skogen hade ingen av oss satt sin fot. Hur rejält pappa Björn än har berättat om mossor, rötter och blåbär, så har han heller aldrig varit där. Intills denna ödesdigra dag vill säga... Flickebarnet fann vi visserligen rätt på såfort vi kommit in. Hon hade knäböjt invid ett besynnerligt fenomen. Om möjligt påminde fenomenet om en rymdfarkost i miniatyr. Men sådana har vi stött på lika ofta som hjortron. Dethär däremot rörde sig om någonting ovanligt. Någon måtte ha hällt en äcklig sås över föremålet. Björkla tycktes tro att det var smakfull glasyr (ja, så blir det när hon regelbundet får besöka storstan med alla dess avarter). Elisabeth hann precis rycka tag i tungan och dra undan ungen, före mötet kunde ha lett till katastrofal förtrollning.


I nästa ögonböj blev vi varse hur exemplaret icke var det enda i sin sort. Hela skogen bestod uppenbarligen av dylik växtlighet, eller om de rent utav var varelser. De flesta hade hattar på sig, somliga enorma hattar. Vi bar blott svettband och gummistövlar. Sebastian hade för ovanlighetens skull varit förståndig och behållt cykelhjälmen på. Alla våra hårt flätade korgar dinglade kvar därute vid dikesrenen. Skulle snart fenomenen gripa tag i vår familj med sina slemmiga lemmar?! Nåja, en lem per individ räckte knappast så långt - men vad kunde de dölja i sina hudveck och skivsnurrande vindlingar...? Från alla håll och kantareller stod de och iakttog oss. Vi björnbärsbäckar som på fullt allvar hade trott att skogen beboddes av idel träd, djur, kryp och andra bär - nu fick vi tillfälle att uppdatera vår världsbild. På vilken fot borde vi stå gentemot dem? Hur gärna skulle skogens härskande härskaror låta sig bjudas på bär?


Våra fasor och funderingar avbrötos abrupt när så Sebastian gick fram till ett fenomen. Helt sonika plockade pojken upp det hela ur marken. Ingenting skedde som reaktion på den historiska händelsen. Sebastian själv såg ut som om han just utfört en alldeles vardaglig skoluppgift. Till min största förundran märkte jag nu hur liten den var, varelsen som faktiskt syntes ännu dödare än ett stycke tvål. Man kunde aldrig veta, men Björkla utbrast i varje fall att det var en smörsopp. Jag trodde ej mina öron, hur denna grodlika grej kunde ha någonting att skaffa med smörgåsar eller soppor. Så var det visst, och när Sebastian lyfte av ett lager av dess hatt såg den genast mer beskedlig ut. Allihopa genomgick vi en oförklarlig lust att bringa med oss krabaten hem och bädda ned den i vår stekpanna. Vi hade alldeles glömt bort att en sådan attiralj ingick i vår ägo, vi som sedan decennier levt enbart på bär och åter bär. Likt förbaskat kände de minsta till både ett och annat om dessa svampar, som de kallade fenomenen. Var hade barnen uppsnappat denna kännedom - månne inne i storstan, eller genom någon elektrisk kontakt?! Sakta började bitarna erinra sig, svamp för svamp, ett smärre universum som jag lyckats förtränga under minst fyrtio års tid. Såpass fundamentalt berörd blev jag än en gång av dessa stroppar. På ont eller gott återstår att märka.


Vi noterar nu mest hur jag i upphetsningen måste ha tappat dagboken i mossan. Ty ingenstans står dess vaxade pärmar att finna här i stugan. Hela familjens samlade bärplockningsjournaler har utelämnats åt skogen i all sin offentliga dager. Där komma raderna att dra ihop sig till torra rötter, för att långt senare explodera likt svampar ur någon fuktig kontext. Äventyren må överväxas med allsköns grönska, ge rum åt helt andra berättelser. Dock de djupast upplevda orden skola likafullt genomborra nya stubbar. På samma vis tycks väsentliga delar av mitt leverne aldrig ta slut. Ömsom som deltagare, ömsom som iakttagare - jag kan bara påbörja ännu en bok. Bären blir aldrig färdigplockade.











777