min lyrik till "Så skimrande var aldrig havet" av Evert Taube
Så värmande är alltid vinet
och munnarna jämt så betagande
ändan, händerna och knäna
blir aldrig fula
och kjoltyget sällan så himmelskt smakande
som då jag låg mot din slida
i gryningsljuset, morgonståndet uppenbaras
mens mina foton visar dig på facebook
känner du tårar torka bort min vinfläck
främling
i vår
sista
kram
å originalet går sålunda:
["Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden
aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger
älskling
i din
första
kyss"]
WW
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar