(inblick i somliga människors)
(FÖRRÅD # 20) Bossanova i Byrålådorna
en hel djungel
av soffkuddar och banankartonger
i ett ljusgrönt dämpat, fuktigt solsken
fullkomligt lugna men
samtidigt sprudlande viskningar
från byrån fylld med mysig bossa nova (samba därnere och jazz högst upp)
likt en glädje bakom klädgalgarna
sitter gummifåglar och hånglar
medan tapetrullarna som aldrig blev uppsatta
nu blommar över av återhållsamhet
(FÖRRÅD # 17) skördetröska med paraplyer på
en äkta konstgjord diktsamling
ordinära spinnrockar
tetrapack med världens alla illusioner utom en
joker knekt
en mustasch avrakad för första gången på tjugo år
ligger på de osorterade golvbrädorna
kryper också fram
en sjubenad spindel
skördetröskan med paraplyer uppspända på hytten
pinuppor som suger på godisgrisar
(FÖRRÅD # 19) framtidens nuvarande tomrum
...inrymmer bara framtid...
Alltså finns det aldrig.
jo, motivet är stabilare än en kampanil
som lyckats glömma sina förnekelser och blivit ett sant luftslott
(FÖRRÅD # 18) Uppluckrade Rikedomar
Här vilar
samtliga papper som någonsin tryckts något på
en förevigt färdigstoppad pipa
en spegelbild i såpa av Spaniens äldsta penselmästare
drottningens sidentrosor
en samling med vartenda nyhetsreportage i hela världen
miljarder $ i kontanter
plus en vattenspridare med timer som aldrig avaktiverades
Hela härligheten har nu blivit lervälling
förutom guldbalkarna som håller allting på plats
101
28 juni 2010
20 juni 2010
mera UR människors FÖRRÅD
(inblick i)
(FÖRRÅD # 13) som ännu inte hunnit kopplas in
drygt trehundra dvd-filmer, hälften sedda cirka 1/3 på
samtliga dagstidningar från förrförra året
kablar som ingen längre har någon aning om till vilka apparater de passar
biljetter från tunnelbanan i en främmande stad
tjugosex stenkakor som smälte i solen som kom för tidigt den sommaren (nu samlade i chokladkartong)
arton hattar i olika storlekar
ouppackade glasögon för 14.950 kronor med förprogrammerade sekvenser av universums alla färgfraktalmönster i
ett aldrig ringt telefonsamtal på två minuter
oinstallerade versioner av Java, Nero, Photoshop osv
Vägen Ut av Harry Martinson, där bokmärket seglar fram något kapitel per år, trots att han verkligen är världens bästa författare
(FÖRRÅD # 14) som sommar under sandhinkar
en remsa tältduk som luktar snurrigt
en säsong saltkråkor med smultronkladd på
julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli
den sönderkramade björnen plus spridda plåster som överlevt tvättmaskinen
upp & nedvända sandhinkar med humlor under
ej längre innestängd rullgardin som används som segel
ett korsord med helt fel ord i
en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den
en gammal bilnyckel som tappat bort sin orangea Opel
passerar över gräsmattan i sitt sammelsurium av sommar
(FÖRRÅD # 16) Mamas & Papas på nappflaska
Här ligger slarvigt instuckna i prydligt välordnade fack :
kataloger över allt möjligt från Kalifornien
vällingflaskor med regnbågsolja i
en flöjt där någon stoppat in en filmstjärna så det låter konstigt
teckningar av för tidigt födda barn
små pixi-böcker om stora djur, sömniga leksaker och levande dammsugare
avklippta hästsvansar (sammanlagt sexton, snart sjutton)
sandslott i ruiner
vartenda samlingsalbum med Mamas & Papas (inklusive avspelning på kassetter i olika låtordningar)
två par för längesen rostade brödskivor
(FÖRRÅD # 12) tavla med tavelram i
bärplockningshinkar fyllda med strumpbyxor
urklipp på okända scenarbetare instoppade i nyaste skivan av Ultravox
protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord
en tavelram med ingen tavla i
ty tavlan ligger utspridd runtomkring
ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo
någons ansikte i galen vinkel
träningsjacka från -81 med näsdukar kvar i varenda ficka
(FÖRRÅD # 11) inte ens en Castaneda-skrift
ett par kastanjetter från det forna Cali land
allt det övriga har skåpsinnehavaren kastat ut
(FÖRRÅD # 10) bitar av tiden
rymmer mexikanska mayatemplet
en bit tid
hur många gånger somhelst sönderklippt på mitten
inkluderar likafullt kartan
över solsystemens återkommande kulturer
byggsten för amazoner, androider, guldsteklar och kristallskallar
fördubblar strax spiralen på nytt
(FÖRRÅD # 09) mayamarionetten byter relationer
fyra par människofigurer
bestående av StarWars och Barbies
har lagt beslag på det gamla dockskåpet
ligger där på på tok för små möbler och byter relationer med varann
medan fripassageraren
en maya-beslöjad indian utklädd
till Barba i brandgul plast spanar
på paren nerifrån speldosan, under en slinga av ess
som han kopplar ihop och
isär bäst almanackan rymmer barn
(utblick ur)
(FÖRRÅD # 13) som ännu inte hunnit kopplas in
drygt trehundra dvd-filmer, hälften sedda cirka 1/3 på
samtliga dagstidningar från förrförra året
kablar som ingen längre har någon aning om till vilka apparater de passar
biljetter från tunnelbanan i en främmande stad
tjugosex stenkakor som smälte i solen som kom för tidigt den sommaren (nu samlade i chokladkartong)
arton hattar i olika storlekar
ouppackade glasögon för 14.950 kronor med förprogrammerade sekvenser av universums alla färgfraktalmönster i
ett aldrig ringt telefonsamtal på två minuter
oinstallerade versioner av Java, Nero, Photoshop osv
Vägen Ut av Harry Martinson, där bokmärket seglar fram något kapitel per år, trots att han verkligen är världens bästa författare
(FÖRRÅD # 14) som sommar under sandhinkar
en remsa tältduk som luktar snurrigt
en säsong saltkråkor med smultronkladd på
julgransbarr som förblivit obortborstade ända in i juli
den sönderkramade björnen plus spridda plåster som överlevt tvättmaskinen
upp & nedvända sandhinkar med humlor under
ej längre innestängd rullgardin som används som segel
ett korsord med helt fel ord i
en stol som kommer att spricka nästa gång någon sätter sig på den
en gammal bilnyckel som tappat bort sin orangea Opel
passerar över gräsmattan i sitt sammelsurium av sommar
(FÖRRÅD # 16) Mamas & Papas på nappflaska
Här ligger slarvigt instuckna i prydligt välordnade fack :
kataloger över allt möjligt från Kalifornien
vällingflaskor med regnbågsolja i
en flöjt där någon stoppat in en filmstjärna så det låter konstigt
teckningar av för tidigt födda barn
små pixi-böcker om stora djur, sömniga leksaker och levande dammsugare
avklippta hästsvansar (sammanlagt sexton, snart sjutton)
sandslott i ruiner
vartenda samlingsalbum med Mamas & Papas (inklusive avspelning på kassetter i olika låtordningar)
två par för längesen rostade brödskivor
(FÖRRÅD # 12) tavla med tavelram i
bärplockningshinkar fyllda med strumpbyxor
urklipp på okända scenarbetare instoppade i nyaste skivan av Ultravox
protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord
en tavelram med ingen tavla i
ty tavlan ligger utspridd runtomkring
ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo
någons ansikte i galen vinkel
träningsjacka från -81 med näsdukar kvar i varenda ficka
(FÖRRÅD # 11) inte ens en Castaneda-skrift
ett par kastanjetter från det forna Cali land
allt det övriga har skåpsinnehavaren kastat ut
(FÖRRÅD # 10) bitar av tiden
rymmer mexikanska mayatemplet
en bit tid
hur många gånger somhelst sönderklippt på mitten
inkluderar likafullt kartan
över solsystemens återkommande kulturer
byggsten för amazoner, androider, guldsteklar och kristallskallar
fördubblar strax spiralen på nytt
(FÖRRÅD # 09) mayamarionetten byter relationer
fyra par människofigurer
bestående av StarWars och Barbies
har lagt beslag på det gamla dockskåpet
ligger där på på tok för små möbler och byter relationer med varann
medan fripassageraren
en maya-beslöjad indian utklädd
till Barba i brandgul plast spanar
på paren nerifrån speldosan, under en slinga av ess
som han kopplar ihop och
isär bäst almanackan rymmer barn
(utblick ur)
19 juni 2010
Brasilianska BumerangBollar, Run Kamerun! och Mexico mitt i prick
101
Run Run Kamerun!
(VM-Limerick nr 1-2)
Kampglada kamrater ifrån Kamerun
skapar hundra chanser, fast poängen blir tunn
för då danskarna emellanåt kommer nära nät
ser kameran bollen sugas in av osviklig magnet
Diggar helt förundrad deras "Run Run Run!!!"
Under fotbollsVM 1990 uttalade jag Kamerun som brun - nu som brunn. Springa kreativt kan de minsann, men rimmar man med Run så haltar det likt förbannat. Att se dem spela ger liknande energikick som låten med The Who. Så besviken inga afrikanska lag går vidare, fastän jag snarast håller på Sydamerika.
Brasilien i Bara B:en
(VM-Limerick nr B-A)
Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika
Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana
Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!
Mexico mitt i prick
(VM-Limerick nr X-6)
Helt perplex -86 där i Mexico
(mitt i Mexico)
Maradonnan fick till raska trix - nick - Oh!
(mera trix - kick - Go!)
Vi samla' i album vareviga spelare
(så onåbara höjdare)
men nu har vi bytt till pyramider o pelare
(med minnen blivit nöjdare)
Indianer av spansk kamp för guld fick no(g)
(också brons gick, jo)
101
Run Run Kamerun!
(VM-Limerick nr 1-2)
Kampglada kamrater ifrån Kamerun
skapar hundra chanser, fast poängen blir tunn
för då danskarna emellanåt kommer nära nät
ser kameran bollen sugas in av osviklig magnet
Diggar helt förundrad deras "Run Run Run!!!"
Under fotbollsVM 1990 uttalade jag Kamerun som brun - nu som brunn. Springa kreativt kan de minsann, men rimmar man med Run så haltar det likt förbannat. Att se dem spela ger liknande energikick som låten med The Who. Så besviken inga afrikanska lag går vidare, fastän jag snarast håller på Sydamerika.
Brasilien i Bara B:en
(VM-Limerick nr B-A)
Biljoner biljetter basunerar Brasilia
Berusande brösten bossanovar basilika
Börjar brinna behagfullt, böjer banana
Bumerangskruvar bästa bollarnas bana
Besegrar Barcelonabor, bortvillar Benfica, bra!
Mexico mitt i prick
(VM-Limerick nr X-6)
Helt perplex -86 där i Mexico
(mitt i Mexico)
Maradonnan fick till raska trix - nick - Oh!
(mera trix - kick - Go!)
Vi samla' i album vareviga spelare
(så onåbara höjdare)
men nu har vi bytt till pyramider o pelare
(med minnen blivit nöjdare)
Indianer av spansk kamp för guld fick no(g)
(också brons gick, jo)
101
15 juni 2010
13 juni 2010
ett halvt hav av GULA STADEN (där ingen lyckats stänga av Solens strålar)
först Repetition
ur de sex redan
utspelade episoderna
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.
Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.
Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.
Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut.
I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula, maskeringsmässiga dräkter. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.
Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?
Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.
Vidare i grottkorridoren kröp vi, allt närmare nutiden. Vi ritade rosa figurer i våra gula block. Kontorskomplexet hade aldrig förvandlats till någon rymdflotta. Det hade blivit ett vanligt jordbundet skepp, i färd att lägga ut från hamnen i Marseille. En bortkommen fartygskaptén berättade melankoliskt om Toulouse. Den sydfranska staden kallades "den rosa staden" på grund av sina husfasader. Vi hade länge trott att det var Venedig som man hade sökt återskapa...
Varför skulle man då lämna fastlandet? Måhända hade fribrytarna redan hunnit plocka med sig tillräckligt av staden, för att kunna återuppbygga den på ett nytt ställe...?
Ord som "cinema", "theatre" och "fantasmagorie" hörde vi nämnas återkommande i radion, men hade ingen aning om vad de innebar. Rentav det rosa pulvret i deras dosor tycktes oss mer handgripligt. Det hade ju fått fartyget att börja röra på sig, fått den gula arbetsplatsen att lossna från solens obevekligt fokuserade blick. Ett par partiklar hade vi själva lyckats komma över, spillda från en av matrosernas dosor. Gömda i en hytt satt vi nu och studerade erotikens rosa grundvalar.
Sjunde episoden
Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.
Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.
I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...
Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.
8:e episoden
Eldorado hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.
Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.
Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.
Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.
Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...
101
ur de sex redan
utspelade episoderna
Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.
Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.
Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.
I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.
Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.
Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut.
I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula, maskeringsmässiga dräkter. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.
Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?
Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.
Vidare i grottkorridoren kröp vi, allt närmare nutiden. Vi ritade rosa figurer i våra gula block. Kontorskomplexet hade aldrig förvandlats till någon rymdflotta. Det hade blivit ett vanligt jordbundet skepp, i färd att lägga ut från hamnen i Marseille. En bortkommen fartygskaptén berättade melankoliskt om Toulouse. Den sydfranska staden kallades "den rosa staden" på grund av sina husfasader. Vi hade länge trott att det var Venedig som man hade sökt återskapa...
Varför skulle man då lämna fastlandet? Måhända hade fribrytarna redan hunnit plocka med sig tillräckligt av staden, för att kunna återuppbygga den på ett nytt ställe...?
Ord som "cinema", "theatre" och "fantasmagorie" hörde vi nämnas återkommande i radion, men hade ingen aning om vad de innebar. Rentav det rosa pulvret i deras dosor tycktes oss mer handgripligt. Det hade ju fått fartyget att börja röra på sig, fått den gula arbetsplatsen att lossna från solens obevekligt fokuserade blick. Ett par partiklar hade vi själva lyckats komma över, spillda från en av matrosernas dosor. Gömda i en hytt satt vi nu och studerade erotikens rosa grundvalar.
Sjunde episoden
Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.
Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.
I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...
Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.
8:e episoden
Eldorado hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.
Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.
Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.
Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.
Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...
101
11 juni 2010
UR några människors FÖRRÅD
(inblick i)
(FÖRRÅD # 08) innehåller ett halvt fotbollsVM
i en hörna bland alla album med sönderbytta samlarklistermärken
ett par portugisiska piprensarprinsar samsas
med en enorm brasiliansk BH, bra att ha
i brist på svenskt spannmål i ryggen, bara håriga elfenben
genom koreanska kamerans kamelsöga
för klöverdrottningen sin makalösa kamerunska kam
till den nickande Johannes Köparens hamburgare
medan mitt i hela silverskiten, slaviskt vaken, likt pricken över stöveln
balanserar de bägge imitativa fotbollarna
mot varann, bönfaller guru Maradonnan om guld
tvättar verktyg (FÖRRÅD # 04)
här har tv-antennen börjat luta sig mer och mer
mot tvättmaskinens lucka
som ville vi titta in
på alla plagg som skådespelerskor vuxit ur
likt själva verkets tyg
längst in i spelkartongerna sitter han
DEMONregissören
tillverkar andningshål med inhyrda borrmaskiner
filar på reglerna med sina torra papper
varierar med skiftnycklarna
bara avtryck (FÖRRÅD # 05)
ett avtryck
av blandade verkligheter
i övrigt tomt
surreellt smält smink (FÖRRÅD # 06)
insmetat i gamla gardiner
splitt nya sminket
som smält ur översta askarna
medan ofärdigmonterade spegelskärvor blinkar
spanskklirrande strumpbyxsurrealismer
byrålådor utan någon byrå
hon har allting i noggrant kaos, krampartat utspritt
på lager av dammsugarslang
ännu ouppbrutna kondompackar
anspelande kåtaste klet
101
(FÖRRÅD # 08) innehåller ett halvt fotbollsVM
i en hörna bland alla album med sönderbytta samlarklistermärken
ett par portugisiska piprensarprinsar samsas
med en enorm brasiliansk BH, bra att ha
i brist på svenskt spannmål i ryggen, bara håriga elfenben
genom koreanska kamerans kamelsöga
för klöverdrottningen sin makalösa kamerunska kam
till den nickande Johannes Köparens hamburgare
medan mitt i hela silverskiten, slaviskt vaken, likt pricken över stöveln
balanserar de bägge imitativa fotbollarna
mot varann, bönfaller guru Maradonnan om guld
tvättar verktyg (FÖRRÅD # 04)
här har tv-antennen börjat luta sig mer och mer
mot tvättmaskinens lucka
som ville vi titta in
på alla plagg som skådespelerskor vuxit ur
likt själva verkets tyg
längst in i spelkartongerna sitter han
DEMONregissören
tillverkar andningshål med inhyrda borrmaskiner
filar på reglerna med sina torra papper
varierar med skiftnycklarna
bara avtryck (FÖRRÅD # 05)
ett avtryck
av blandade verkligheter
i övrigt tomt
surreellt smält smink (FÖRRÅD # 06)
insmetat i gamla gardiner
splitt nya sminket
som smält ur översta askarna
medan ofärdigmonterade spegelskärvor blinkar
spanskklirrande strumpbyxsurrealismer
byrålådor utan någon byrå
hon har allting i noggrant kaos, krampartat utspritt
på lager av dammsugarslang
ännu ouppbrutna kondompackar
anspelande kåtaste klet
101
10 juni 2010
Har du fått Hångla nånting idag då? (plus SmultronSurr)
egentligen från imorgon kväll
Retsam eller Givmild ??
Hon sa: Har du fått hångla nånting idag då?
Har du gett världen nån kärlek ikväll, baby?
Har du åkt båt?
Sen kysstes hon med sin tuffe, snälle kille
och jag fick gärna titta på på nära håll
eller hälsa på deras nyfunna kamrater
När vi var ensamma visa hon
vilka kåta saker hon hade i handväskan
fast det var bara max en smultrondrink i henne
Hennes killes skratt dök upp lika coolt
utan minsta skevhet
Vill du hångla som oss om du kan?
Ändå undrar jag vad som hade hänt
om jag hade känt på henne
ifall leken skulle tagit slut - eller börjat då
längesen jag gjorde ren lyrik
strålar ändlösa meloner (SmultronSurr nr 2)
minns inte hur många meloner jag drack
då jag klyver dina skulderblad
och vänder ditt hjärta mot solen
minns hur du smakar sjutton smultron
när du förde mina ögon
närmare månens mun
anar du känner hur hårt jag lyste
101
Retsam eller Givmild ??
Hon sa: Har du fått hångla nånting idag då?
Har du gett världen nån kärlek ikväll, baby?
Har du åkt båt?
Sen kysstes hon med sin tuffe, snälle kille
och jag fick gärna titta på på nära håll
eller hälsa på deras nyfunna kamrater
När vi var ensamma visa hon
vilka kåta saker hon hade i handväskan
fast det var bara max en smultrondrink i henne
Hennes killes skratt dök upp lika coolt
utan minsta skevhet
Vill du hångla som oss om du kan?
Ändå undrar jag vad som hade hänt
om jag hade känt på henne
ifall leken skulle tagit slut - eller börjat då
längesen jag gjorde ren lyrik
strålar ändlösa meloner (SmultronSurr nr 2)
minns inte hur många meloner jag drack
då jag klyver dina skulderblad
och vänder ditt hjärta mot solen
minns hur du smakar sjutton smultron
när du förde mina ögon
närmare månens mun
anar du känner hur hårt jag lyste
101
7 juni 2010
3 juni 2010
Junis Tidigaste Trollslända
skriven för tre år sen
tänkt att tecknas av en kvinna
nu omförtrollad till både form o fenomen
Junis första Ljus
Juni hade redan flugit upp ur sin säng, tvärs genom
dörren och ner
till stranden. Det var sommarlovets allra
tidigaste
morgon. Snårsigen skrattade
ändlöst. Emellertid hade Juni glömt
att vakna.
Hennes tanke låg kvar
och blundade bakom
de drömmande gardinerna. Fast det fanns ju så mycket
annat här
nu!
Juni hoppade
och jazzade med de daggstänkta
trollsländornas ungar. När solen gluttade fram
grep hon tag i
strålarna. Fingrarna höll
ljuset fast
medan Juni välvde sig ut över viken.
Junis andra Ljus
På andra sidan ljuset
kliver Juni iland.
Är stranden här
ett böljande fält av godaste kritaskgröna gräskullar,
sätter hon sig
i sin resväska
och rullar fram som i ett sagolikt gammalt
barnprogram. Snart dyker
där björkar upp
och bakom
dem spelar man
blockflöjt. Juni får inte se
vilka
ansikten det är som spelar,
men hon anar
hur musiken föreställer
hennes
sköna förundran, som ur
fontäner. Minns nu hur
Juni ligger och
sussar bland alla
sina bilder
och biblar. Mitt i en
gul journal kunde hon ha hittat
Lemon Pipers gröna tamburin. Sedan kommer zebror
och vill smaka på hennes
sommarklänning. Ack,
det får de
bita bara en
bit i taget, ty trådarna måste
räcka ända
tills sländans kokong blivit klar
en vacker dag.
Junis tredje ljus
Före zebrorna åter blivit björkar
rider Juni deras roliga, krokiga rumpor,
böjer sig av
mot böljande flod
blir blott bäcken
kvar under brynets ögon. Hennes soligaste bröst
speglar sig i hennes
skuggigaste bröst,
sjunker
genom trassliga kvistar
till hårets botten. Har valarna där byggt
en undervattnisk teater
bortglömd
en submarin nickelodeon
uppgrävd
längs tysta labyrinten av sandslott, orgelpipor
rad efter rad
efter rad efter
radiosignaturen med de mysteriösa tankegångarna
fyllda av ytligaste önskan
genom djupaste viljan
silar känslan
sina bilder
runt i rostiga speldosan som
trots blötaste bubblor
faktiskt fungerar! Juni jublar och
bosätter sig
i grottan som tillhört en klurig bläckfisk
före han valde
illusionen i
att bli föda åt vår kära val
som har alla varelserna kvar
i sin buk.
101
tänkt att tecknas av en kvinna
nu omförtrollad till både form o fenomen
Junis första Ljus
Juni hade redan flugit upp ur sin säng, tvärs genom
dörren och ner
till stranden. Det var sommarlovets allra
tidigaste
morgon. Snårsigen skrattade
ändlöst. Emellertid hade Juni glömt
att vakna.
Hennes tanke låg kvar
och blundade bakom
de drömmande gardinerna. Fast det fanns ju så mycket
annat här
nu!
Juni hoppade
och jazzade med de daggstänkta
trollsländornas ungar. När solen gluttade fram
grep hon tag i
strålarna. Fingrarna höll
ljuset fast
medan Juni välvde sig ut över viken.
Junis andra Ljus
På andra sidan ljuset
kliver Juni iland.
Är stranden här
ett böljande fält av godaste kritaskgröna gräskullar,
sätter hon sig
i sin resväska
och rullar fram som i ett sagolikt gammalt
barnprogram. Snart dyker
där björkar upp
och bakom
dem spelar man
blockflöjt. Juni får inte se
vilka
ansikten det är som spelar,
men hon anar
hur musiken föreställer
hennes
sköna förundran, som ur
fontäner. Minns nu hur
Juni ligger och
sussar bland alla
sina bilder
och biblar. Mitt i en
gul journal kunde hon ha hittat
Lemon Pipers gröna tamburin. Sedan kommer zebror
och vill smaka på hennes
sommarklänning. Ack,
det får de
bita bara en
bit i taget, ty trådarna måste
räcka ända
tills sländans kokong blivit klar
en vacker dag.
Junis tredje ljus
Före zebrorna åter blivit björkar
rider Juni deras roliga, krokiga rumpor,
böjer sig av
mot böljande flod
blir blott bäcken
kvar under brynets ögon. Hennes soligaste bröst
speglar sig i hennes
skuggigaste bröst,
sjunker
genom trassliga kvistar
till hårets botten. Har valarna där byggt
en undervattnisk teater
bortglömd
en submarin nickelodeon
uppgrävd
längs tysta labyrinten av sandslott, orgelpipor
rad efter rad
efter rad efter
radiosignaturen med de mysteriösa tankegångarna
fyllda av ytligaste önskan
genom djupaste viljan
silar känslan
sina bilder
runt i rostiga speldosan som
trots blötaste bubblor
faktiskt fungerar! Juni jublar och
bosätter sig
i grottan som tillhört en klurig bläckfisk
före han valde
illusionen i
att bli föda åt vår kära val
som har alla varelserna kvar
i sin buk.
101
2 juni 2010
Dolda Solens Sånger
Lyssnar på en viss Louice O som under intervjun sjunger tre av sina intressant pirriga blueslåtar i Radion, framförda med hjälp av hennes Yamaha:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2034&artikel=3730800
Man kan också rösta på hennes musik i en delfinal inför Svensktoppen här:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3147&grupp=5045
För övrigt är det jag har tagit det glada fotot som finns där nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
