Ovanligt Vanliga Kvinnan

909

egentligen skriven två månader fram i tiden,
i september, men passar bättre in här nu





Hon var ingen ängel, ingen drottning. Inte ens en drömbild var hon. Denna kvinna var bara en kvinna. Mannen var inte van. Ingenting kände han inför hennes närvaro, bara obekvämhet. De stod under samma träd. Det regnade ett hårdare regn än någonsin. Varken i hans eller hennes liv hade det försigkommit en starkare störtskur. Och den hade börjat ösa så snabbt så de aldrig förmått välja varsitt träd. Nu kunde han ana hur himla lika varann de var. De sneglade stelt båda två. De sökte torka bort rännilarna på samma halvt ursäktande sätt. Hon påminde så starkt om hela det vanliga livet, så det kändes som om hon var från en annan värld. Utanför universum, utanför det som var möjligt, för att det redan var här...

Många andra kvinnor skulle han ha känt för att kyssa. Han skulle ha delat ett möjligt möte med många av dem. Nu var han enbart rädd. Och hon tycktes nästan lika orolig. För honom eller för att åskan skulle komma? Hon påminde honom varken om en hora eller madonna, varken mor eller dotter. Hon bara stod där i till synes exakt samma ålder och bakgrund som han själv. Han brukade falla för flickor närmare femton år yngre än han själv. Och när det handlade om mer verkliga möten, då brukade han dras till äldre damer, sådana med ett decennium fler år på nacken. Själv var han trettiotre. Han insåg att han umgicks nästan aldrig med folk i den åldern. Den här kvinnan föreföll vara varken en dag äldre eller yngre. Dessutom bar hon glasögon liknande hans. Mannen höll på att svimma av olust. För märkligt nog kändes det som om denna kvinna förväntade sig - eller var det han själv som förväntade sig - att attraktion skulle uppstå emellan dem.

Mannen skämdes, för hon såg inte alls anskrämlig ut på något vis, och hennes leende fanns trots allt där någonstans. Men hon var helsvensk, precis som han själv. Hans sinnen drogs nästan uteslutande till exotiska läckerbitar från världens alla hörn, trots att han sällan reste. Många andra änglar och drottningar skulle han ha fått lust att omedelbart krama om, smeka deras våta ryggar, mosas mot deras blöta bröst, smaka på de regnkåta axlarna, fast först blinka mot varann, räcka ut tungan, sedan nästla upp klänningsfållarna, drunkna i hårslingorna, dra av de redan genomblöta trosorna, hålla henne hårt i handlederna, låta regnet plaska överallt. Emellertid, här stod hon helt enkelt, så avskalad all mystik. Med vanliga kläder på, byxor och en kortärmad tröja, kunde hon nästan ha varit hans tvillingsyster. Det kändes så ovant, obekant för alla hans drömmar.

Dessutom skulle han aldrig våga sig på minsta invit, även om han hade känt något. Hon var för samma. Det kunde bli barn av sådant. Det kunde bli relationer, en normal relation som folk förväntade sig. Han ville inte bli en del av det samhället. Han var en ensam man, rentav en poet. Han föredrog att sucka i evighet, nästan gråta, framför att åka på bilsemester två veckor. Inte ens en ordinärt sällsam liten fläta hade kvinnan intill honom, bara små prickar till örhängen. Hon såg ut som om hon arbetade på ett halvprivat kommunalkontor och trivdes rätt bra. Precis som han själv. Han ville ha en stripteasedansös som i hemlighet extraknäckte som lekskolefröken. Mannen kände sig med ens så ensam, som om han hade missat hela livet. Som var han egentligen mer lik de flesta män än han någonsin visste... men som nöjde sig med att drömma om det annorlunda. Som om han alltid varit för stolt för att någonsin ha blivit intim med en kvinna. Som om mannen var dum som inte trots allt tog en påtaglig chans.

Ty nu blinkade hon mot honom. Nu var regnet över. Nu drog hon handen genom sitt våta hår. Nu gick hon gungande bort längs den genomskinliga asfalten. Som om hon trodde hon var någon varelse hämtad ur en annan verklighet...








inspirerad på ett lite omvänt vis av
visan "Until it's Time for You to Go"
med musik o lyrik av den kanadensiska indian-kvinnan
Buffy Sainte-Marie
medan mest kända tolkningen sjöngs av Elvis P.
först sju år senare (-72)



I

"You're not a dream
You're not an angel
You're a man
[Elvis: You're a woman]

I'm not a queen
I'm a woman
[Elvis: I'm not a king
I'm a man]
Take my hand

We'll make a space
in the lives
that we'd planned

And here we'll stay
until it's time
for you to go..."


II

"Yes, we're different
Worlds apart
We're not the same

We laughed and played
at the start
like in a game

You could've stayed
outside my heart
but in you came

And here you'll stay
until it's time
for you to go..."


[Bridge]

"Don't ask
why
Don't ask
how
Don't ask
forever
Love me
Love me
Love me
Love me now"


III

"This love of mine
had no beginning
It has no end

I was an oak
Now I'm a willow
Now I can bend

And though I'll never
in my life
see you again

Still I'll stay
until it's time
for you to go..."





909