Rymdskeppets tysta timglas

313

A-HA (egentligen a-ha) gör fortfarande låtar nuförtiden. Starka låtar! Ja, faktum är att den norska synth-trion har hållt på relativt regelbundet ända sedan Take On Me-tiden (-84).

På den tiden missade jag mycket inom såväl synth som hårdrock, förmådde inte ens välja mellan genrerna, och höll mig hellre till Herreys eller Elvis. Förra sommaren upptäckte jag Alphaville på allvar, men nu har A-HA (förlåt, a-ha) börjat gå hem riktigt ordentligt (inte minst Manhattan Skyline).

Såhär lyder min version av texten till Foot of the Mountain [borde hetat Silence Everything] =titelspåret på deras senaste album. Egentligen skrev jag denna i september, alltså i framtiden, men publicerar den nu/då. Grundskoleåren var år när jag var påtagligt tyst, till skillnad från vare sig förr eller senare i livet.




Ofta var jag stum
Höll mig på mitt rum
Tyst som evighet
Bara tystnad vet
Hade mod att låta bli
Blott en timmes skriveri
tills det kändes bra
och jag tänkte klart
I tysthet blev jag fri

Jag kunde stannat där ensam bland drömmar
Aldrig nånsin ha visat ett ord
Kunde byggt mig ett rymdskepp av rummet
Farit bort med min bok från vår jord

Men emellertid
fick jag nog av frid
Ville ge nåt mer
åt Andra som ni ser
Börja' prata på
fast ingens frågor då
hann nå fram tillbaks
till mitt luftslotts tak
där svaren öste ner

Jag kunde stannat på jorden bland män'skor
På sin höjd skrivit brev och blankett
Kunde byggt oss en U-båt på låtsas
Sänkt den cool, klistrat svart etikett

Vi kunde delat vår tystnad tillsammans
Aldrig lyssnat en enda minut
Kunde byggt mig ett timglas av din värld
medan du byggt ett timglas med min









[Original Song by Magne Furuholmen o Paul Waaktaar +Tarefe]


"Keep your clever lines
Hold your easy rhymes
Silence everything
Silence always wins
It’s a perfect alibi
There’s no need to analyze
It will be all right
Through the longest night
Just silence everything

But we could live by the foot of the mountain
We could clear us a yard in the back
Build a home by the foot of the mountain
We could stay there and never come back

Learn from my mistake
Leave what others take
Speak when spoken to
and Do what others do
Silence always wins
So silence everything
It will be all right
In the morning light
Just silence everything

But we could live by the foot of the mountain
We could clear us a yard in the back
Build a home by the foot of the mountain
We could stay there and never come back

We could live together

But we could live by the foot of the mountain
We could make us a white picket fence
Build a home by the foot of the mountain
We could stay there and see how it ends."



909

samurai laserstyr lustimpuls

Mitt i den hetaste baren hittills stirrade en masque på mig
Jag hade tidigare varit samurai
Han visste hur man drar med sig tjejer




Senare reinkarnerade jag med laserpenna istället för svärdsklinga
Nu hade min fiende o bror åter lärt oss hur man fäktas
Emellertid så gott som all INSTINKT hade runnit bort ur hans blod
Han hade blivit mer andlig än han ville
Blott jag känner verklig lust att få med mig tjejen
Trots det njuter jag ännu mer av fantasins utsikter
Min fiende o bror begriper aldrig hur man kan vilja hålla på och drömma
Men när kritan kommer till det,
så känner han det köttsliga som en abstrakt dröm
Emedan vi är vakna så tror han då inte på upplevelsen





Den starka viljan lyser av osäkerhet
Den säkra kontrollen lyser av viljeförlamning
I min inspiration däremot tar jag glupskt för mig på alla håll o kanter
Ty mina sinnen litar alltmer sällan på misstanken att tjejer skulle vara mindre hungriga o törstiga än män
Ända tills tanken bryter in och det känns som jag bedrar henne
nykter och obedövad som jag trots allt är

dansar katedralkatten varandra

Satani ormar sig ner genom rökridån
genom ridån mitt emot dansar Satani upp
mellan kattornas elektriska bardiskar hägrar Katedralen
vare sig Satani eller Satani blir förvirrade
ty bägge vet hur blott Hon är den ursprungliga
under synthorglars ringlande månvarv bestirrar Satani varandra
skjuter sken som får svärtan att lysas upp över den andras stjärt






=variant av min ursprungliga poesi
som är mer filosofiskt meningsfull:

"iakttar Gud varandra"

Gud kikar in genom kyrkgluggen
genom gluggen mitt emot tittar Gud in
under takvalvets målande strålar hägrar Universum
varken Gud eller Gud blir förvånade
ty bägge vet hur Han ensam är den ursprungliga
genom orgelns ringlande tidevarv iakttar Gud varandra
sjunger ord som får Solen att förmörkas på den andres sida

skrattar franska solkatten

mötte en glimt av mademoiselle Minou nu, den mänskliga kissekatten

hon skrattade så skönt så spökena klättrade ut nu i solskenet och ville vara med

mellan sina franska tänders glänta lät hon nu tungan vittna om en tidig film

fast mademoiselle var redan nitton snart, så det kunde bli nu hur hisnande somhelst

hade mött katter med hatt förr, men ingen nu som påminde mig så intensivt om livet

höll Minou nu min resväg mellan sina fingrar, skvallrade om återupptäckta äventyr

gällde blott tro på hur något av hålen skulle leda igenom all förbjuden naturlighet nu

Ovanligt Vanliga Kvinnan

909

egentligen skriven två månader fram i tiden,
i september, men passar bättre in här nu





Hon var ingen ängel, ingen drottning. Inte ens en drömbild var hon. Denna kvinna var bara en kvinna. Mannen var inte van. Ingenting kände han inför hennes närvaro, bara obekvämhet. De stod under samma träd. Det regnade ett hårdare regn än någonsin. Varken i hans eller hennes liv hade det försigkommit en starkare störtskur. Och den hade börjat ösa så snabbt så de aldrig förmått välja varsitt träd. Nu kunde han ana hur himla lika varann de var. De sneglade stelt båda två. De sökte torka bort rännilarna på samma halvt ursäktande sätt. Hon påminde så starkt om hela det vanliga livet, så det kändes som om hon var från en annan värld. Utanför universum, utanför det som var möjligt, för att det redan var här...

Många andra kvinnor skulle han ha känt för att kyssa. Han skulle ha delat ett möjligt möte med många av dem. Nu var han enbart rädd. Och hon tycktes nästan lika orolig. För honom eller för att åskan skulle komma? Hon påminde honom varken om en hora eller madonna, varken mor eller dotter. Hon bara stod där i till synes exakt samma ålder och bakgrund som han själv. Han brukade falla för flickor närmare femton år yngre än han själv. Och när det handlade om mer verkliga möten, då brukade han dras till äldre damer, sådana med ett decennium fler år på nacken. Själv var han trettiotre. Han insåg att han umgicks nästan aldrig med folk i den åldern. Den här kvinnan föreföll vara varken en dag äldre eller yngre. Dessutom bar hon glasögon liknande hans. Mannen höll på att svimma av olust. För märkligt nog kändes det som om denna kvinna förväntade sig - eller var det han själv som förväntade sig - att attraktion skulle uppstå emellan dem.

Mannen skämdes, för hon såg inte alls anskrämlig ut på något vis, och hennes leende fanns trots allt där någonstans. Men hon var helsvensk, precis som han själv. Hans sinnen drogs nästan uteslutande till exotiska läckerbitar från världens alla hörn, trots att han sällan reste. Många andra änglar och drottningar skulle han ha fått lust att omedelbart krama om, smeka deras våta ryggar, mosas mot deras blöta bröst, smaka på de regnkåta axlarna, fast först blinka mot varann, räcka ut tungan, sedan nästla upp klänningsfållarna, drunkna i hårslingorna, dra av de redan genomblöta trosorna, hålla henne hårt i handlederna, låta regnet plaska överallt. Emellertid, här stod hon helt enkelt, så avskalad all mystik. Med vanliga kläder på, byxor och en kortärmad tröja, kunde hon nästan ha varit hans tvillingsyster. Det kändes så ovant, obekant för alla hans drömmar.

Dessutom skulle han aldrig våga sig på minsta invit, även om han hade känt något. Hon var för samma. Det kunde bli barn av sådant. Det kunde bli relationer, en normal relation som folk förväntade sig. Han ville inte bli en del av det samhället. Han var en ensam man, rentav en poet. Han föredrog att sucka i evighet, nästan gråta, framför att åka på bilsemester två veckor. Inte ens en ordinärt sällsam liten fläta hade kvinnan intill honom, bara små prickar till örhängen. Hon såg ut som om hon arbetade på ett halvprivat kommunalkontor och trivdes rätt bra. Precis som han själv. Han ville ha en stripteasedansös som i hemlighet extraknäckte som lekskolefröken. Mannen kände sig med ens så ensam, som om han hade missat hela livet. Som var han egentligen mer lik de flesta män än han någonsin visste... men som nöjde sig med att drömma om det annorlunda. Som om han alltid varit för stolt för att någonsin ha blivit intim med en kvinna. Som om mannen var dum som inte trots allt tog en påtaglig chans.

Ty nu blinkade hon mot honom. Nu var regnet över. Nu drog hon handen genom sitt våta hår. Nu gick hon gungande bort längs den genomskinliga asfalten. Som om hon trodde hon var någon varelse hämtad ur en annan verklighet...








inspirerad på ett lite omvänt vis av
visan "Until it's Time for You to Go"
med musik o lyrik av den kanadensiska indian-kvinnan
Buffy Sainte-Marie
medan mest kända tolkningen sjöngs av Elvis P.
först sju år senare (-72)



I

"You're not a dream
You're not an angel
You're a man
[Elvis: You're a woman]

I'm not a queen
I'm a woman
[Elvis: I'm not a king
I'm a man]
Take my hand

We'll make a space
in the lives
that we'd planned

And here we'll stay
until it's time
for you to go..."


II

"Yes, we're different
Worlds apart
We're not the same

We laughed and played
at the start
like in a game

You could've stayed
outside my heart
but in you came

And here you'll stay
until it's time
for you to go..."


[Bridge]

"Don't ask
why
Don't ask
how
Don't ask
forever
Love me
Love me
Love me
Love me now"


III

"This love of mine
had no beginning
It has no end

I was an oak
Now I'm a willow
Now I can bend

And though I'll never
in my life
see you again

Still I'll stay
until it's time
for you to go..."





909

Venus vanligaste älva

nu dök en älva lugnt upp
nu förlängde hon kvällen med sin särskilt vanliga charm






nu visade det sig att hon var på besök på jorden från Venus
nu var hon egentligen alltid här

uppTRäder tRollen Runt

nu dansar trollen mitt på blanka gräsmattan
nu bär träden sina bästa jordgubbar
nu ska inte längre ageras
nu agerar
nu ligger varje nervositet flera hundra meter eller ljusår bort
nu i ett alltför klart ljus
snart kommer åter fruktas och släckas
nu förtrollas redan juni
nu spökar juli