vari våningarna svindlar

Visste han snart var han var i det här tornet?
Våningarna hade för längesen bytt plats med varandra.
Den allra högsta kunde i själva verket vara någon bland dem närmare marken.
I virrvarret av förskjutningar försökte han återskapa sitt liv.
Han mindes inte längre de ursprungliga koordinaterna.
Hur länge hade hissen stått stilla varje tillfälle?
Hade vissa byten skett rentav mellan rum och tid samtidigt?
Nu drömde han återigen Pargadis gränder.
Han var verkligen här i drömmen.
Hissföreståndaren klev just ut ur en glömd solkurva.
Han stod ju där och förklarade vilka maskor som spindeln spunnit först.
Det hade varit ett ohyggligt labyrintiskt arbete.
Till sist hade 8:an öppnat sig och blivit en 9:a.
Då klättrade de tillsammans upp längs en alldeles annan trappa.
Där stupade hela tornet inåt.
Där svindlade historiens förlopp i hans minimalaste mikroprocessor.
Det var kosmiskt kaos på högsta nivå.
Det enda som var klart var att drömmens möten aldrig förmådde fortsättas direkt i den vakna världen.
När allt kom omkring korsade ett plan aldrig igenom ett annat plan.
Spelbrädena behöll sig i sina egna dimensioner.
Emellertid ringlade de i intima spiraler, den enda överblickande den andra.
Varje punkt välvde sig så synkront så han måste stå och hisna.

Ryker ny Rymd

Länge hade det legat och rykt nere i raketens innanmäte.
Förhoppningar och förvillelser hade rörts samman till en ny klarsyn.
Nu visste C att hon skulle resa till rymden.
Runtom i staden hade man redan tänt ljusstakarna.
Misstänksamma minnen samsades motspänstigt med fröjdefull längtan.
Allt snurrade allt tyngre nerifrån.
Och varje blyg liten stolthet skulle upp i det hisnande skenet.
Ännu undrade C hela tiden hur många som verkligen sett tornet.

enkla klädselns mysterium

Det var någon sorts stängningsdags. Madame Sorcellerie försökte bli färdig, skulle bara först klä sig i sitt allra mest komplexa mysterium. Hon gjorde det med ett enkelt skratt, ty hon hade insett. Ett lättat hjärta är oslagbaraste sättet att brottas med invecklade kreationer och för övrigt alla andra ting. Emellertid hade madame Sorcellerie lite för bråttom den här gången. Så i stressen inbillade hon sig hon skulle hinna med att prova ett par påsar kläder ytterligare, före pianolocket definitivt var på. Härmed hann vi aldrig riktigt uppfatta hennes mystiskt enkla skratt. Den enda varelsen som visste hur skönt hon hanterade världen var nallehajjen i garderoben. Han ringde förutseende efter en helikopter åt madame Sorcellerie, för nallehajjen hade dessutom planer på att själv följa med ekipaget. Dagen därpå skulle han öppna en helt annan jazzklubb med henne, ombord på en ny kontinent. Om så skedde vet vi ännu ej, emedan madame Sorcellerie alltjämt ser en mycket enklare lösning på mysteriet framför sig.

monkey swingin wingman

Moon Jupitre swingin' some monk
reaching for wire which never comes back
and when it comes back
like a Morrison vain superrawl swingoplane
then mercury never sinks down
and when it sinks down
every fairy who lives on the track
making their smooth honkytonk

dancing everlasting love

She just had jumped down from the skies, ready to dance. Some of the gods whistled behind the lampposts, a happy tune from the times when every corner of the universe was full of love. Darkness then was just a little figure inside the light. Now snowflings tried to fill the entire dark planet. It became brighter and bigger the more she leaped cross the earth. At last the snow too had become invisible. Since the girl acted like it was warm, she danced the winter away. And now it really was everlasting summer.

really riding mind

She tries to feel the earth is real
but in her dream the horse means more
transforms each tree to even reach
deeper up into her lap

triangulärt snurrar solen

Det var den gryningen när solen började snurra i en triangulär bana. Samma natt hade iRa öppnat sitt hjärta för rymdfararen. Nu slungades iRas världsbild upp från jorden på vart tredje taktslag.




Det var skönt att få riktigt oändlig tid då och då. När iRa satt på spetsen av universum var varje tempel så uppenbart bra. Resten av tiden visste iRa inte ifall hon ville hånskratta eller bara vara arg.

inte minns india

(these pictures is taken by my sister)






Hon minns inte längre om hon är flicka
eller kvinna. Under bröllopet hade hon förgiftats
av en färg som ingen någonsin vågat svälja.
Hennes chakran hade bytt plats. Hennes mödrar
hade blött en hemlig andedräkt. Medan i dörren ut från döden
hade där stått en livrädd pojke och blockerat
universum så han inte kunde födas.

upphör oändliga tornet

Tornet skulle egentligen ha slutat mitt uppe
där i det nästan helt vita.
Då hade de mest omotiverade symmetrierna inte längre synts
och allt hade varit skönt som i nirvana.

Nu högg emellertid någon av änglarna huvudet av sig
och placerade det andlöst likt en ännu perfektare kupol på toppen.
Så spirade begärligt tusen nya återspeglingar
och gav upphov till allt som redan var avslutat.

världen färdig före

Han hade alltid velat skapa hela världen färdig först
före han gick ut och mötte världen.
Då skulle han visa upp hur allting var
och alla skulle spegla tillbaka sina färdiga versioner.
Först då kunde han vara beredd att ta emot dem
när han åtminstone hade sin värld färdig.
Emellertid fanns det så förfärligt mycket i hela supersköna världen
så han har fortfarande inte blivit färdig.
Snarare blev han rädd för var och varannan trappa
för att ingen aldrig riktigt kom upp
till Dörren
där alla trapporna skulle mötas.
Så han trodde hans blod skulle sugas bort
ner i kaos svarta hål
och inget någonsin bli något.......
.......tills efter en stund då tomheten drog nyfikenhet till sig
och började läsa ur universum
ur en annan figurs historia.
Då blev världen allvarsamt mysig
och besynnerligt nog
inte alls ännu mer förvirrad.
Nu kändes det som om världen var på väg att bli färdig.

inside mirror onion

Mirelle Norigno couldn't figure out who was inside the looking glass. It seemed like she herself, in some way, stood in the way. So she began to imagine how the world would smell without Mirelle Norigno in the middle of it. The music looked like an onion, drowned in red wine, spinning through her in grotesque spirals. Although this was only a rehearsal, and she was as usual a little late to it. She wished her voice could have gotten flamingo wings, but the piano just stood there like an elephant, empty of every fantasy. The onion lost seven layers after another, until time stopped rolling. From an impossible angle Man no. Nine is seen. Mirelle Norigno sees him repeating his prelude, even though she knowns he is sitting in a completely other room of the theatre. She hears him humming far far away, and yet Man no. Nine plays right there in the looking glass. From what she often heard him perform, Mirelle Norigno always thought him to look more like a walrus with a mystic moustasche. But this raccoon has got his mystery in an incredibly other place.

Innis inåtvända utlevelse

Inni inuti universum
sitter hela tiden o längtar ut
egentligen inte blyg
men Inni vill inte lämna
sin navel är skönare
älska med egen kraft
så Inni har skapat mellan sig en sträng
håller henne kvar
i universum medan klättrar ut




fast väl ute där
bland andra aporna
blir strängen redan klippt
all blyghet i världen bortslungad
vet ju Inni med sig ty
hon jämt vill ha roligast vildast
så skojigt så hon blir galen
på dessa varelsers tillknäppta hån
och hellre spelar sin teater hemma

forever after seventh

Sunberry just had sailed the seventh seas. She was very proud and very happy. So now Sunberry felt no fear at all to go astray again. This time it would be out into the 8:th sea. She had heard it was round, well not only round, but double-round. Sunberry spinned round and round and round and round and round and round and round and ROUND. She found that her body had travelled nowhere at all. Neither had her mind. Now Sunberry thought she maybe should have stopped after the seventh. 'Cause for God's sake she already was so fucking glad she could be. Or was she? Well, Sunberry was extremely curious to find out if she was, or was not. A bit disappointed she steared for another round. And now, all of a sudden, Sunberry found herself more happy than ever in her entire life. This was more eternal than ever!!!!!!! Since this was more than she actually hoped for, but still as much as she once had hoped for.......

juli inte nu

nu hade det varit snart inte sommar längre alls
nu hade det varit bara att flyga in i henne
nu började han ändå tveka så att nu hade försvunnit
nu hade himlarna skrattat hans sång och sedan slått honom på käften
nu var han redan rädd för hennes söta röda
nu kom han på hur hon kanske blott testade hans förmåga
nu kysste han salt hennes håriga tänder

balanserar brinnande hybris

Jorden drog henne ner, ner i sitt febriga sköte. Saturnus och Jupiter turades om att locka hennes ljus upp, hennes eldiga månljus upp i den dagsstängda himlarymden. Häxan var hela tiden nära att gå sönder mitt i solar plexus, klyvas mellan hybris och melankoli. Men hennes starka skratt höll henne i balans, för hon var en suverän danserska, van vid de allra flesta bergarter. Hon arbetade på en svart bibel, skrev med tjäderns blod. Dock ideligen blev orden gladare än hon föreställt sig, ty hon var egentligen ingen tung häxa. Hon svävade lättare än vilka vindlingar somhelst i världens alla skrattspeglar. Trädgrenarna var nästan avundsjuka på henne. Som röd häxa behövde hon sällan låta sig tröstas med tomhet i övermått, på samma vis en som en svart häxa. Hybris låg redan i hennes närmast erotiska erkännande av balansens varierande välsignelse. Häxan växte sig avigare och avigare ju mer bestämd hon var. Hon blev vackrare och vackrare ju mer brådmogna stup hennes fantasi sökte sig. Närsomhelst kunde hon låta förgifta sig på rönnbär utan att någon ens skulle hinna gripa in. Fast till sin ständiga förundran fann hon sig vara lycklig, alltför lycklig för att oroa sig över lyckans frånvaro. Hon hyste heller inget begär efter utslocknande, blott den sköna melankolin mellan varven. Häxan dansade ju redan så nära döden, så nära så hon aldrig hade tid att vara skräckslagen.

Double Trip Clown, part II

From time to time she believes he is two men.
This scares her.
He feels her fear.
Then he always becomes two men.
And none of them are glad at all to meet her.
They say she must choose who to dance with.
Otherwise she will have none.
So she close her eyes for one.
Then she discovers the other is still left in the one who's left.
It's always so surprisingly happy!
And she loves him for really being both in the same!!

Double Trip Clown

First she was glad to dance.
Then she danced and danced,
against this crazy gentleman.

Then she danced and danced and danced
and danced and danced
spinned by his silent magic...




...so much that this cool clown became two,
occupying her happiness
so she didn't got the time to choose,
stuck in between.

first floor Aquanauts

the Visitors has arrived
finding themselves in a spaceship older than elephants
younger than forever
lost in a pyramide of rediscovered time

it's an indian Aquarium for all the world to be in
the very first floor closest to hell
will rise into skies when the temple turns its hourglass
so ghosts shall be lifted out from our mirrors
and clowns become the real scientists of fantasy

Neptunova's endless Love no 0

She has begun to leave Neptune, her never ending body. To survive she has to create light. All the time she will have to have a positive picture. Her mercurial mind has got to take distinct courses, or even only one. Out of free will she must choose to know. If she stops knowing she is sucked into black holes of suspiciousness. And out from there grows only fear. She don't like fear. So she has begun to kiss even the killers...


where the actress is always disappeared
behind sometimes memorable faces

where we stopped our ship for three seconds
in an endlessly haunting smile

SHE SUCKED THE NOW RIGHT OUT OF OUR TIME

when forgotten how to be here
we must hide in a fantasy box

when mystery remains a mystery
we just love to never get it solved
since romance forever is involved


But how many killers will she got time to kiss?? Now that she no more can retreat into her aquarium of eternal possibilities... Well, why the fuck should she avoid to believe in endless love!? Even when it's illusive, love gives more power than fear. Now she feels it. As long as she's laughing she is now. And then she never has to regret something.