Redan hade tre-fyra veckor rullat på, fram och tillbaka från budfirmans utvidgade ultra-filial. Fredrik hade delat ut varenda kartong och broschyr (besynnerligt nog) trots flera strejkande cyklar, varav en lät stödet fastna så att han inte ens förmådde rulla sin trotjänare till fots. Doften från det bredvidliggande, ofantliga brödbageriet påminde honom varje gryning, om den privata poesin han också ville posta - fast Fredrik icke hade hunnit författa minsta rad hemma vid datorn. Dagarna flöt förbi som sirap på en drömd sandstrand, och tog slut lika snabbt som han fyllde sitt minne med ytterligare några sinnesintryck. Gott om säreget surrande rör och märkliga maskiner som for omkring innanför stängslen, sådant hade de tydligen vid brödbageriet, som kunde tyckas ännu mer mystiskt än budfirmans nya komplex vari Fredrik ingick.
Numera jobbade man åtta nätter per vecka, ofta långt in på morgonkvistarna, som visserligen erbjöd kompenserande frid i form av majsolig, permanent soluppgång. Regnet började man nästan sakna, men på cykeln var han lycklig att slippa översvämningarna som de italienska folken nu tvangs möta, så fruktansvärt mycket mer än bara blöta. Batterierna hade hittills klarat vareviga backe, och kanske skulle ha räckt även om Fredrik låtit bli att kånka omkring på dubbel uppsättning. Bägge handbromsarna funkade relativt bra, för vid varje avhopp höll brosket i hans knä samman (ingen spricka från forna stopp hade återuppstått). De få små eländen som uppstod låg på detaljnivå; såsom uppgrävda vägstumpar som dröjde veckor tills de blev ifyllda på nytt, eller hur flera fågelarter drog ut mänskligt skräp på cykelbanorna, varifrån Fredrik nyss plockat upp glasbitar efter ännu några idioter (som tursamt nog lös med sin frånvaro).
Emellanåt korsade vägarna ut till hans distrikt någon annans slingrande vägar ut till sitt distrikt - då fick Fredrik tillfälle att vinka åt endera bland sina 84 arbetskamrater. Flera bekanta ansikten såsom Andreas och Otto höll sig kvar även efter nyanställningen, fast sammanlagt hade han aldrig förut sett över hälften av dem. Sporadiska, spridda samtal förekom i och för sig, inne i såväl garagebyggnaden som längs de mystiska kontorslokalerna (ifall Fredrik hade kommit någorlunda tidigt som majoriteten gjorde, men oftast anlände han i sista stund, för att undgå lite mörker och massa trängsel). Där kunde lätt bli som en halv gymnasieskola (dessvärre med nästan bara män i), både på gårdens lastbryggor och i korridorernas mobila nyckelskåp. Ena kvarten var det ingen som brydde sig om att besvara minsta lilla bland hans intressanta iakttagelser, medan en helt annan kvart fick han kul kontakt med varenda jobbarkompis och tummarna upp som bonus. Som om den kollektiva energin gick i skift....
Inatt mellan söndag och måndag måste Fredrik fråga någon av mellancheferna, hur man förväntas gå tillväga när mottagaren har rätt siffror på sin dörr samt relevant namn på sin låda, men likafullt står där i egen hög person och vägrar ta emot paketet. Ena mellanchefen menar att då läggs försändelse i låda ändå (och motarbetas detta får kund visa ID), medan andra mellanchefen svarar att då väntar man gärna tills nästa natt (eller senare samma morgon om man skulle hinna vägarna förbi igen). Tredje mellanchefen har sin lediga period, vilket Fredrik misströstar över, eftersom han brukar få bäst kommunikation med henne. Fjärde mellanchefen betvivlar att det hela har inträffat, men instruerar att systemets poster i sådant fall bör dubbelkollas (av någon annan mellanchef) före övrig åtgärd. Fredrik valde istället att fråga den gamla kunden varför hen ingalunda ville ha sitt stora paket, som doftade av bröd t.o.m. Och fick då svaret att det var för sent, ty hen saknade barnbarn, och skulle ändå dö snart. I nästa ögonblick lös mottagaren upp, pekade på Fredrik och bad honom behålla innehållet för egen del.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar