scener ur mina senaste drömmar, dessa delvis febriga dygn
Ensam på grusväg bredvid fotbollsplan promenerade jag. Var på väg mot min morbrors barndomskamrats sommarstuga. Simons familj förmådde ej längre sköta det lilla huset - så jag kunde få köpa stället till ofantligt bra pris, blott några tusenlappar. Här rådde ju norrländsk hjärtlighet. Liknade snarare en mysig lekstuga eller koja, kanske ett garage med trappstege inuti (insåg jag senare då kommit fram). Hur långt var det nu att gå till sommarstugan? Åh, sju-åtta kilometer, menade de. Beredde mig på vandring varje dag, men tog bara någon minut tills mina steg var framme. Nedfarten kändes halvt bekant.
Före rulltrappan ledde från varuhuset mot solen, sålde en bokhandel billigt ut massa klassiska dvd-filmer. Ville stanna och botanisera, men märkte att den glädjestrålande butiksinnehavaren var på väg upp i rulltrappans tunnel, som om han just lämnade sin rörelse för gott. Kunde jag få stå kvar ensam i butiken och plocka film? Absolut! Var skulle jag sedan lägga pengarna då? Tja, han skulle ju återfinnas i ett café på berget - bara att ta med "skivorna" dit upp. Nu insåg jag att handlaren inte bara liknade en kille från en begagnad musikbutik. Dessutom måste han vara samma person som min cykelreparatör. Så vi pratade fina minnen en god stund - fastän han redan var på väg längs rulltrappan. Jag stod och höll i den metalltunga svängdörren.
Då jag just farit upp till samma berg, mötte mig en skön kvinna i en trägrind. Hon fullkomligt lyste, ännu gladare än butiksinnehavaren nyss. Såg ut som en blandning mellan Rachel Berry i musikalserien och Alina jag känt i ungdomen. Kunde knappt avgöra om det verkligen var den ena av dem eller någon annan som jag aldrig träffat. Förstod ej heller helt om hennes uppgift var att släppa förbi mig eller om hon skulle ned till varuhuset själv. Häruppe kändes atmosfären som en alpby bland spridda sommargäster. Vi stod hursomhelst kvar och pratade, den mest fantastiska vibe jag någonsin fått. Saknade hennes genuina glädje starkt då jag vaknade ur drömmen.
Emellertid skulle jag givetvis dela ut tidningarna också. Extra många bilagor hade samlats i den gamla trehjulingen sedan jag varit sjuk några dygn. Dessutom hade dubbelt så många gator tillkommit, i ett stiligt byggt område jag aldrig ens besökt förut. Visste inte om jag borde börja med mitt vanliga distrikt eller de nya delarna. Om jag betade av all skåpmat först så kunde jag väl njuta mer avslappnat av de spännande gatorna?! Osäkerheten avlöstes av frågor från somliga av de hundratals människor som hade picknick på sin gårds gräskullar. Varför hade de inte fått tidningen i förrgår?? Jag försökte avgöra ifall deras nummer låg kvar i rabattens snödrivor, vari någon tydligen slängt flera ex. Samtidigt skulle jag ha full koll på morgonens aktuella skörd, men det gick då rakt inte att koppla ihop vare sig trappdörrarna eller de vackra fasaderna med listans ordning.
En möjlig lösning måste vara att jag precis befann mig i fel tid och/eller i fel område. Min cykel hade icke hunnit tillbaks arbetscentralen för att lasta nattens omgång efter gårdagens, ja, faktum var att jag inte ens visste var vår filial låg nuförtiden. Kände mig övertygad om ett gammalt ställe, men där fanns bara frisör och massa andra människor som satt och väntade på lokaltrafik. Tillråge på allt hade jag fått en vikarie med mig som skulle guidas runt - fastän ingen semester låg runt hörnet. Snart slog det oss var filialen måste ligga. Då vi rullade in i fabriksmiljön, nästan grät jag av skuld och skam inför föreståndarinnan. Hon viftade bort förseningen som en droppe i rymden, effektivt försjunken sitt parallella telefonsamtal, och uppmuntrade mig koncist nickande att bara fortsätta nu därifrån vi var.
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar