Svävande Kvast & Sluttande Träsk

från mina senaste drömmar under dygnen som gått, som jag minns scenerna nu

 

 

Uppenbarligen började kvasten att sväva, med mig på. Känslan var mest som att sitta på en vanlig elcykel, med skillnaden att motorn arbetade uppåt. Kvasten och jag fortsatte att flyga en bra bit ovanför gatorna, inte riktigt så dramatiskt som jag torde ha trott. Man kunde delvis styra sin kvast, nästan exakt dit man ville. Åtminstone rådde någon sorts direktkoppling till magen - så jag kunde nog landa igen..?

 

Hade aldrig inbillat mig att det verkligen skulle ske, inte med mig - på sin höjd att det vore möjligt. Likafullt hade jag nyligen åkt med på en sådan elektrisk kvast som passagerare. Det var den yngsta bland alla gamla resenärerna som hanterade kvasten lika naturligt som vilket reskap somhelst. Vi hade även glidit genom korridorerna, högt över golvet. Hen hade halvt beordrat mig, halv uppmuntrat mig, att testa samma färdsätt på egen hand.

Tydligen hade mitt nya fordon lyckats landa och allt, ty efteråt promenerade jag med resenärerna längs stigen. Vår lilla trupp var på väg mot mororvägen där bussen skulle stå och vänta på oss. Det gjorde den mycket riktigt, eller snarare två olika bussar, som blockerade samtliga vägfiler. Var kanske OK eftersom det var mitt i natten nu. 

Hoppas hursomhelst att vi valde rätt buss?! Min ena ryggsäck saknades iofs på sittplatsen där den skulle återfinns, men min andra ryggsäck var ju med. Tror rentav att vi fick plocka med oss kvastarna in....

 

 

 

....i ett par helt andra drömmar tassade jag fram till fots, längs glest skogsbeklädda sluttningar. Den andra var väldigt lerig med flytande stenar i, relativt frukstansvärt svår att ta oss upp till krönet av. Där rådde en militärisk belägenhet, som icke luktade särskilt gott. Förmodligen rann där också råttor eller nåt levande dött.

 

Den första sluttningen hade varit avsevärt mysigare, i privat regi. Min gamla kamrat stod kvar på berget och hejade på mina steg. Jag skulle bara gå ned till vattenbrynet av sjöträsket - fast det viktiga var hur mitt rörelsemönster såg ut längs terrängen. Ehuru däruppe bland trädsnåren fanns även en filmregissör, närmare bestämt en kvinna som vi bägge hade lärt känna.

Förutom kamerans öga (som jag var medveten om) hördes kvinnans och kamratens röster. De konfererade sinsemellan viskande, och gav mig parallellt höga instruktioner om hur mina steg skulle/kunde bearbeta backen. Där fanns i varje fall ingen risk att jag skulle trilla i sjöträsket - så det var mest bara roligt att följa filmens framväxt.

 

 

 

 

inräknas såsom Gungbräda #14

 

ZYZ