en av de minnesglimtar som etsat sig starkast fast
från helgens tripp till vår huvudstad :
en flicka gick gråtandes
i färgglad klänning
hastigt av och an
längs Gamla Stan
bland tusen turisters
tätaste steg
såg hon nog ingalunda
någons ansikte
bara monotona myllret
av ohyggliga myriader
som ett vidöppet fängelse
just vingklippt henne
bortkommen från sina
föräldrar eller liknande
fick överhettad fantasi
krampaktigt kalla kårar
innan sommaren ens
hunnit infinna sig
emellertid snart
kunde anas en lättnad
i flickan blick
när fem främmande kvinnor
samtidigt märkte
fjärilens belägenhet
ljusår ifrån Hagaparken
minsann inget museiföremål
javisst, alla stannade
så att jag slapp
försöka lägga mig i
och utreda trasslet
ur tårarna
som mammor ämnar
behärska bäst
de bad henne peka
på tid och rum
utan minsta skärm
påminde mig alltmer om
ett par förträngda tillfällen
när mitt liv upplevt sig
helt utom kontakt
trots att jag frivilligt rusat iväg
av stoltaste nyfikenhet
ändå förtvivlat vilsen
ganska förfärligt ensam
mitt i varuhuset
under många sekunder
tills återkomsten naturligtvis
ordnade sig igen
även som 34-åring
första besöket i Rom
när gruppen plötsligt
kommit på helt andra vägar
än mig som dröjde kvar
vid Spanska Trappan
infann sig en
djup fläkt
av ren och skär
dödsångest
eller dylikt
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar