Fiktivt, i stort sett hämtat från mitt verkliga liv, retroaktivt
tisdag 13 februari 1996
Hej Jarkko! Kan du tänka dig att jag sitter inklämd i en varm terrängbil, omgiven av anonym radioutrustning, mitt i jäkligt kallaste storskogen?!?
För tillfället ensam härinne, eftersom Simonsson är ute på sin patrullrunda, och Barkberg kollar hur kablarna ska kopplas in till vår uråldriga telefon (även kallad fältapa). Vi kör treskift : jobba, sova, vakta, varje pass exakt två timmar.
Så snarare skulle jag passa på att få min slummer nu, men sov förvånansvärt gott förra. Måste helst skriva brev någon gång också - innan jag börjar glömma hur man gör.
Jo, militärlivet är ofta uppslukande i sina ovana rutiner, och sällan särskilt personligt. Har en smula svårt föreställa mig hur du har genomlidit minst lika kärv utbildning... om än aldrig såhär högt upp i landet.
Vår fjärrsändarstation står parkerad någon kilometer bortanför övriga kompaniet.
På en av världens mest ensamma patrullrundor igår, fick jag uppleva hur all snön gnistrade under fullmånen. Sagolikt skimrande har man ju hört förr, men det här var verkligen så.
Och fullkomligt knäpptyst.. inte minsta barr rörde sig, icke en spricka i tjärnen där nedanför drivorna.
Bara mina kängor knarrade igång och uniformen frasade av genomfrusna rörelser. Dessutom har vi nu rock och snödräkter ovanpå, som förstärker prasslandet och reflekterar ännu mera månsken. Trots alla lager inklusive stridsbältet och vapnet, funkar det uppenbarligen att förflytta sig.
Likafullt tycks jag ha förfrusit stortån - närmare bestämt dess yttersta hörna. De påstår att känseln aldig någonsin återvänder, till de förfrusna atomerna. Fingrarna märker man fortare om de skulle försvinna - så dem gnuggar jag igång i tid...
Knaprar precis på en chokladbit som man egentligen inte får ha med i persedelväskan; fast många mannar sägs ha plockat med sig avsevärt grövre grejer.
Minus tjugotvå grader håller det sig kring, men har varit med om minus trettioåtta en natt redan i november. Varje gång man får kliva in i terrängbilen (vartill mina kamrater kopplat elverk och motorvärmare) känns som en benådande nick från högre makter.
Oavsett hur bökigt det blir att knäppa upp utrustningen, placera sin säkrade AK4 så nära dörren som möjligt och knö ned mössan i fickan, samtidigt som man sjunker allt djupare i det hårda sätet, så blir värmen en paradisisk påminnelse om att man slipper gå ut igen på hela fyra timmar.
Dvs sålänge ej kablarna krånglar, någon signal behöver felsökas, eller högantennen korrigeras... I så fall förväntas man i regel kliva ut, i värsta fall flera minuter, utan att hinna stänga varenda knapp först.
Jarkko,
jag förmodar att du jobbar för glatta livet där på postsorteringen?! En
vanlig tisdag hemmavid, medan häruppe har övningen pågått över hela
helgen - ser inget som tyder på någon viss veckodag.
Om
vi möts i framtiden, kanske vid nån av stadens skivbutiker i juni, så
lär det bli som i ett annat liv. Hoppas du har det fint med ditt
kvinnliga sällskap - var spännande att stöta på er senast!! Härute och
härinne har jag i åtminstone mina fantasier om Lizette att värmas lite
närmare av..
Det är Barkberg som ska föreställa gruppchef över Simonsson och mig, fastän han är snällare än vilket befäl somhelst. Besynnerligt nog bär vi glasögon alla tre - är det därför de har placerat oss här i fjärran?!?
Titt som tätt tar Simonsson hand om det tekniska - behöver inte ens be honom. Men emedan han just provar en ovanligt avlägsen patrullrunda (istället för att halvt om halvt fuska närmare terrängbilen) så måste jag nog ruska liv i Barkberg. Synd att väcka den rävhåriga lilla björnen, bara för instruktioner jag borde lära mig kunna hantera lika bra?!
Nå, det får ju inte bli fel - då kan det gå ut över hela staben, ja rentav bli krig. Och då tvingas vi packa ihop hela högantennen, spinna nya spår i snön, omgruppera snabbare än hundra harar... vilket är det sista jag vill i denna lugna stund.
/AGus
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar