Fiktivt, i stort sett hämtat från mitt verkliga liv, retroaktivt
tisdag 13 februari 1996
Hej Jarkko! Kan du tänka
dig att jag sitter inklämd i en varm terrängbil, omgiven av anonym
radioutrustning, mitt i jäkligt kallaste storskogen?!?
För
tillfället ensam härinne, eftersom Simonsson är ute på sin patrullrunda,
och Barkberg kollar hur kablarna ska kopplas in till vår uråldriga
telefon (även kallad fältapa). Vi kör treskift : jobba, sova, vakta,
varje pass exakt två timmar.
Så snarare skulle jag passa på att få
min slummer nu, men sov förvånansvärt gott förra. Måste helst skriva
brev någon gång också - innan jag börjar glömma hur man gör.
Jo,
militärlivet är ofta uppslukande i sina ovana rutiner, och sällan
särskilt personligt. Har en smula svårt föreställa mig hur du har
genomlidit minst lika kärv utbildning... om än aldrig såhär högt upp i
landet.
Vår fjärrsändarstation står parkerad någon kilometer bortanför övriga kompaniet.
På
en av världens mest ensamma patrullrundor igår, fick jag uppleva hur
all snön gnistrade under fullmånen. Sagolikt skimrande har man ju hört
förr, men det här var verkligen så.
Och fullkomligt knäpptyst.. inte minsta barr rörde sig, icke en spricka i tjärnen där nedanför drivorna.
Bara
mina kängor knarrade igång och uniformen frasade av genomfrusna
rörelser. Dessutom har vi nu rock och snödräkter ovanpå, som förstärker
prasslandet och reflekterar ännu mera månsken. Trots alla lager
inklusive stridsbältet och vapnet, funkar det uppenbarligen att
förflytta sig.
Likafullt tycks jag ha förfrusit stortån - närmare
bestämt dess yttersta hörna. De påstår att känseln aldig någonsin
återvänder, till de förfrusna atomerna. Fingrarna märker man fortare om
de skulle försvinna - så dem gnuggar jag igång i tid...
Knaprar
precis på en chokladbit som man egentligen inte får ha med i
persedelväskan; fast många mannar sägs ha plockat med sig avsevärt
grövre grejer.
Minus tjugotvå grader håller det sig kring, men har
varit med om minus trettioåtta en natt redan i november. Varje gång man
får kliva in i terrängbilen (vartill mina kamrater kopplat elverk och
motorvärmare) känns som en benådande nick från högre makter.
Oavsett
hur bökigt det blir att knäppa upp utrustningen, placera sin säkrade
AK4 så nära dörren som möjligt och knö ned mössan i fickan, samtidigt
som man sjunker allt djupare i det hårda sätet, så blir värmen en
paradisisk påminnelse om att man slipper gå ut igen på hela fyra timmar.
Dvs
sålänge ej kablarna krånglar, någon signal behöver felsökas, eller
högantennen korrigeras... I så fall förväntas man i regel kliva ut, i
värsta fall flera minuter, utan att hinna stänga varenda knapp först.
Jarkko,
jag förmodar att du jobbar för glatta livet där på postsorteringen?! En
vanlig tisdag hemmavid, medan häruppe har övningen pågått över hela
helgen - ser inget som tyder på någon viss veckodag.
Om
vi möts i framtiden, kanske vid nån av stadens skivbutiker i juni, så
lär det bli som i ett annat liv. Hoppas du har det fint med ditt
kvinnliga sällskap - var spännande att stöta på er senast!! Härute och
härinne har jag i åtminstone mina fantasier om Lizette att värmas lite
närmare av..
Det är Barkberg som
ska föreställa gruppchef över Simonsson och mig, fastän han är snällare
än vilket befäl somhelst. Besynnerligt nog bär vi glasögon alla tre - är
det därför de har placerat oss här i fjärran?!?
Titt som tätt tar
Simonsson hand om det tekniska - behöver inte ens be honom. Men emedan
han just provar en ovanligt avlägsen patrullrunda (istället för att
halvt om halvt fuska närmare terrängbilen) så måste jag nog ruska liv i
Barkberg. Synd att väcka den rävhåriga lilla björnen, bara för
instruktioner jag borde lära mig kunna hantera lika bra?!
Nå, det
får ju inte bli fel - då kan det gå ut över hela staben, ja rentav bli
krig. Och då tvingas vi packa ihop hela högantennen, spinna nya spår i
snön, omgruppera snabbare än hundra harar... vilket är det sista jag
vill i denna lugna stund.
/AGus
ZYZ
