Barndoms Butik # 19 : Norskt Troll

Jag inhandlar ett troll, naturligtvis, i Narvik. Det är det nordligaste jag någonsin har varit, en smula högre på norska än svenska sidan gränsen. Här är vi 1989 under någon dryg timme blott, innan vi far tillbaks längs Björkliden mot Jokkmokk. Där har jag redan köpt ett bokmärke, rimligtvis i renskinn, som kom väl tillpass under läsningen av pojkdeckaren, vars rader jag upptäcker mer av än rentav Kiruna. Inser många år senare hur både staden och boken är relativt fabriksgjorda, men inte desto mindre unika. Skrattande i keramik, stödd på sin käpp, står trollet fortfarande hos mig, nitton o ett halvt år efteråt.


Dock dröjer det tre år innan vi åker in i Norge mer rejält, nu med min bästa kompis mor. Det sker längs betydligt sydligare fjäll av det nordliga landet än jag tror, likafullt i höjd med Härjedalen. Har nog redan tröttnat på alla trollen med toviga frisyrer bland lika söta lusekoftor i souvenirbutikerna?! - eller om mättnaden skedde först nästa fjälltur kring sekelskiftet bortåt Bergen-regionerna... Huru jag aldrig kommit att samla på troll... bara allt från klistermärken till ugglor via mänskliga porträtt, men ingalunda troll - detta tycks lika egendomligt som icke märkligt alls.


Nästan det enda som jag minns mig ha köpt under alla vindlingarna nedåt vackraste Kviteseid, är en flaska vatten samt en med apelsinblask. Kanske just för att jag sparade flaskorna i flera år - kunde ju ha nöjt mig med etiketterna... Om det hade funnits "Tintin på tur i Norge" så torde jag lägga varenda peng på den volymen. Nu finns det ju visserligen norska översättningar av albumen, men de enda gånger jag kommer köpa Tintin utomlands visar sig bli i Wien och Paris.


Mitt andra troll, ett gråtande i vitmålat trä, låter sig även det införskaffas på norsk mark. Tragiskt nog måste jag sedermera ha gjort mig av med henom, sagt med svansen mellan benen. Likafullt hur jag än torde rensa, så vore det för mycket plock och papper som återstår här. Kan bara drömma om hur även datafiler tar utrymme och tillkommer allt trängre... Samtidigt älskar jag vartenda spår och konkret tecken på människors önskan att minnas - något. Också gasolen som ofrivilligt läcker ut ur vår behållare, efter motstridiga tolkningar av spärrsprinten, känns som materia möjlig att spara på. Även vätesuldfid och ammoniak bär sina relativt fasta formler, hos mina organ i nära balans mellan giftiga överskott och livsnödvändiga doser genom enzymers cykler.


Nu är långt före den tid då jag skulle gruva mig för att kliva ned i en gruva, eller undvika att grotta ned mig i en grotta. Har ännu inga tankar på rasrisk, än mindre på hur kroppens framskuttande längs livet kan upphöra fungera. Telefon tillgänglig på någon kilometers avstånd känns som hur vardagsnära somhelst. T.o.m när vi stiger upp tusen meter längs löst steniga fjällbranter, för att inte tala om ned igen... då saknar jag ingen nalle ännu. Förmodligen är vi mer av vilda troll i vår trygga ungdom, än jag någonsin kom att våga fortsätta vara.





0W0