Sju Skärskådar Sommarlovets Mysterium (I)

Uppföljning av min idé från förra försommarn
....sju nya förmågor på samma gamla äventyr...?


Första kapitlet


Sommarlovet hade just kommit incyklandes till staden. Här öppnades äntligen portarna till det årliga konventet för mysterielösare och äventyrssamlare. Nu for redan sju personer nedför grusbackarna i en hisnande nyfiken karavan av morgonsol. 2017 var året, trots spridda krigshot fullt grönskande. Deras elcyklar kändes som friska fläktar, knappt ens begagnade, i kontrast till böckernas tunga serier som mysteriet byggde på. Greger Länge hade klurat nästan ihjäl sig på vilka människor som skulle ingå i hans trupp. De sju hade plötsligt men noggrant blivit uttagna till samma gäng, samma komplexa grupp av naturliga detektiver. Trots att de var uppvuxna ur skilda decennier, med blott delvis överlappande samlingar i varsin ryggsäck, så hörde hela bunten nu hur monstret susade genom minsta blad. Sommarmonstret var än sålänge lika oidentifierat som gruskornen på vägen. Dess röst trängde likafullt från febriga fantasier direkt ut i denna rustika verklighet, skenbart lättrampad.


Tre av deltagarna ville bromsa omedelbart, och i godan ro undersöka skogsgläntorna vid sidan om. Trenne andra ville trampa på ännu raskare, med varje hårstrå på spänn nå den hägrande gåtan. Den mest ambivalenta försökte få patrullen på någorlunda samma spår. Jon fann sig såsom märkligt åldrande 81:a utgöra mittaxeln, navet i hjulet, en position som han aldrig upplevt förut. Balansen stärktes visserligen i Jons egen organism, men medförde yttre friktion. Inte minst blev det svårt att förhålla sig till lagkaptenen, gubben Greger. Länge var en närmare nittioårig unge född 1931. Han såg ut som en ranglig trätrappa men agerade som en magnet. Just nu intog Greger den pol som omedelbart ville bromsa färden för att fördjupa utforskandet. Hur den gamle upptågsmakaren alltjämt kunde hålla en postmodern cykel i styr - det övergick halva gruppens förstånd. Men att Greger skulle ha stannat bland surfplattorna på mysteriecentralen - som sambandet först var tänkt - hade kunnat få irreparabelt värre konsekvenser. Mest intensivt ville Emilia vidare, som precis hade slutat högstadiet och såg det kontroversiella konventet som sin unika chans att slippa börja skolan någonsin igen.


Följaktligen tog Emilia täten, spände sin hemtama ram med punksäkra däck till en vild pilbåge. Framme i fjärran tycktes de tråkiga tallarna stå glest som i en sång av Gessle, där sanden öppnade sig mot något våtare. Ensam fick hon bara köra i några andetag, innan Susanja hade susat ikapp, nere på raksträckan som låg klädd med kullerstenar och skyskrapor. Besynnerligt skiftande miljö man förlagt äventyret till!?!?! reagerade bägge i farten. Uppenbarligen förmådde dessa damer hålla högre tempo än övriga gruppen, fastän Susanja var 67:a med familj och flera slitsamma projekt i bagaget. Greger försökte gasta på dem uppifrån grusbacken att de skulle spara på batterierna åtminstone. Jon plockade upp en gren från dikesrenen och tänkte ge åt Kaptén Länge att vifta med. Ingen hade hunnit förstå hur gänget överhuvudtaget hängde ihop. Det aktuella knippet detektiver hade uppnått respektive ålder 69, 50, vidare 36, 23 fram till 15 och 4, de yngsta med äventyrslusten mest sommarlovsmässigt aktiverad - resten en smula ringrostiga, om än revanschsugna.


Med oerfarna fingrar vred Arthur sitt framhjul, lugnt in på en skuggrik stig. Här kopplades gruppen bort från sin minsta, stödhjulsburna kugge. Ett ögonblicks största förundran hann pojken uppleva, vars soliga pupiller tecknade av levande tecken. Det rörde sig om en örn och ett rådjur, som satt sagolikt nära varann. Dock höll förmiddagen på att resa sig alltmer reellt över snåren. Snart dök där upp två cyklister till, vars elektriska pulsslag fyllde skogens tystnad med bestörthetens lättnad. Susanja hade återfunnit den försvunne mysterielösaren, medan Jon jagade både henne och Arthur. Nu tycktes sommarmonstret åter ha lugnat sig längs stigens skuggor. Ute i grusbacken fick de emellertid veta från en gormande Greger att de levde. Hans lilla skara deckare var minsann inget man upplöste genast eller kollrade bort så lätt. De måste ju dessutom hålla måttet mot övriga sjumannaförband som irrade kring i trakterna. Gåtans guld kunde näppeligen vaskas fram av fler än sju undersökande själar samtidigt.






och det ena med det tredje