Periskop över Skolans sällsamma Husdjur

ur mina tre senaste drömmar
sammanflätade som en text
(med smått modifierade ingredienser)




I den ena drömmen stod jag nere i en grop, som snarare var ett lodrät rör. Däruppe kunde jag ändå skymta hela salen av dansande människor.

I den andra drömmen besökte jag en relativt vuxen skola som mest liknade ett gotiskt sällskap. Blev guidad runt av en tunn kille som emellanåt hade fylliga kvinnobröst.

I den tredje drömmen hade jag av misstag tvingats ta hand om en orm, som nu skulle skickas per paket till andra sidan landet. En av mina skrivarvänner befann sig tillfälligt på Gotland, varifrån hon lätt skulle kunna vidareföra husdjuret till rätt person, som skulle kunna vara min gamla kompis kompositören.



Nu var det jag som stod och höll i det periskopiska röret, rakt över en kvinnas ögon. Då upplevde hon tydligen som jag nyss, hur hon befann sig instängd i gropen, fast hon skrattade. Paradoxalt nog såg hennes blick längre framåt längs rummet, när jag förde röret en smula bakåt (i linje med hennes uppsträckta haka).

Guiden med brösten var coolt medryckande, förvånansvärt straight och ingen sliskig karaktär. Han hade en flickvän som jag var mer direkt intresserad av, som dessvärre gått upp i rök efter vi hälsade på varann alla tre när bussen just anlänt. I biblioteket försökte den fylligaste damen av alla låna mig en tegelsten med bästa fantasy. Höll på att vänligt bestämt avböja, men kom på att vi just hade fått sommarlov - så kanske kunde en dylik volym äntligen hinna bli läst trots allt...

Dock hade jag ingen somhelst aning om hur man paketerar ormar. Poeten fick beskriva för mig över telefon hur snörena torde klippas till. Under tiden blev jag allt mindre säker på att det verkligen rörde sig om en orm - varför inte en råtta, fladdermus eller fiskmås, kanske rentav någon människas unge?!



Röret fortsatte att gäcka. Befann man sig egentligen i ett djävulskt trångt tillhåll, en bit under övriga mänskligheten? Eller fömådde man i själva verket skåda solskenet på ett mer uppenbart vis, underligt nog överblicka varje persons steg och snedsteg i en enda bild?

Där rådde en gemenskaplighet i skolan som jag sällan upplevt så starkt någon annanstans, fast fortsatte likafullt vara på min vakt mot potentiella sekt-tendenser. På bussen mellan två vitt skilda skolbyggnader blev en kvinna blossande lycklig när vi (från så olika håll) visade oss hysa samma förkärlek för små, individuella grupper. Jag tyckte det lät alltför löst definierat, men mitt ansikte blev ändå ovanligt skönt blodfyllt, just för att hon verkligen menade det.

Om ormen kom fram hann jag aldrig drömma, men minns en fjärde sekvens där jag stod ensam inför morfars enorma hus. Visste inte om han satt levande eller död därinne. Måste varit mitt i terminen, inget lov som det alltid brukade. När jag steg in var det bara min egen lägenhet, tom på liv, om än med massa trappor i...








0W0