VändKors # 8 : swing-O-plane

inspirerat av visan Pärlemor av LeMarc, varur citaten är ur




På bortre sidan om snurrgrinden hade några satt upp ett otympligt tält. Intill stod hästkärror, fast inga hästar. Pappan förklarade kort och gott att det var ett gyckelsällskap. Pojken varken ville eller kunde komma dit. För på denna sidan hade han sin samling filmstjärnebilder i tryggt förvar. Och snurrgrinden var fortfarande låst och stängd för säsongen. Men pojken undrade alltmer hur det kunde vara att bo i ett gyckelsällskap. Pappan knackade ur sin pipa och bläddrade en stor sida.


["Dom tog sitt rostiga swingoplan
och for iväg i en spräcklig och tung karavan"]


Pojken hade aldrig sett någonting liknande. Det påminde om två dammsugarformade planeter som utkämpade en dragkamp. Eller försökte de dansa i luften med varandra?? Varken mamma eller pappa var förvånade. Egentligen var det bara ett par hytter, fästa på vardera sidan av en skena. Och så himla långt emellan, som ett par spårvagnshållplatser ungefär... Så ingen kom ikapp den andra. Fast de kom lika högt upp som helikoptrar, tyckte pojken. När resan var färdig klev där ut två personer ur varje plan. De såg ut som helt vanliga människor.


["Vid vändkorset satt en man. Han sa:
-Är det DU som är han?"]


Pojken kände igen clownen. Det var den som hade suttit bakom spegeln. Där hade pojken sett dess gamla ansikte. Men för clownens del kunde pojken vara en av ganska många. I sin mörka mask blåste cirkusartisten i silvertrumpet. Tonerna ristades sakta in den snabbt snurrande stenkakan. En tugga eller två kunde pojken få ta. Musiken smakade nästan som mormors tulpaner. Ett par fina örhängen låg i skålen och visste knappast vem som skulle prova dem. Pojken tänkte att han kunde telefonera till sin syster, men hon var ju i skolan nu. Själv hade han smitit ifrån de dumma ungarna som tvingade honom att hoppa från gungbrädet hela rasten. Det var likaså påsklov imorgon.


["Som när man strövar vilse i ett barns hjärta och
står vid en plötslig fontän..."]


Torget hade ingen levande människa på sig. Där knallade bara duvor omkring i märkliga mönster. Och tornklockan som väntade ovanligt länge med att slå åtta. Pojken hade blivit en gammal narr. Nu satt han och knarrade på trappan utanför matvarubutiken. Strupen kändes rosslig, så han kliade sig på hatten, rätade till plösen i sin ena promenadsko.


["På hotellets dörr satt en papperslapp:
STÄNGT FÖR SÄSONGEN - GÅ HÄRIFRÅN!"]


Gubben borde ha varit farfar vid det här laget, men så blev det ingalunda. Han hade aldrig hittat någon mor som han verkligen trodde på fullt ut. Clownen kunde ha bestämt sig för att skratta eller gråta, men orkade varkendera. Vändkorset glimmade till borti soluppgången. Det skulle i varje fall bli några rader idag också. Allting gick runt.











wWw