Mannen Utanför Tvättmaskinen (prolog)

Det hade regnat tre dygn i streck nu. All guldglans hade snart flutit ihop med rännstenen. Bakom sina glasögon såg Castello allt mindre av vad som försiggick. Men han började ana allt mer av ett mönster. Det var som om hela staden snurrade i samma tvättmaskin. Varv på varv sköljde husen runt i sin egen blandning mellan smutsigt och rent. Vad som var vad - det hade människor väldigt skilda uppfattningar om. Gatlyktorna kastade både ljus och skuggor.

Nu var det tre månader kvar tills det skulle bli 1983. Castello visste i stora drag vad det innebar, men kunde knappast överblicka hur varje enskild scen skulle utspela sig. Helt nyligen hade Palme återförts till stadsministerposten. Jedins Återkomst skulle däremot dröja lite till. Den gamle Elvis hade varit död i fem år redan, Lennon snart i två.

Från ett hotellfönster hördes Elvis Costellos smarta men bittra röst. Den framförde hans senaste mästerverk Man Out of Time. Förmodligen skedde det i någon TV-apparat. I själva verket passade musiken Castello som hand i handske, särskilt nu när Costello hade låtit en post-Peppersk producent orkestrera plattan, även fast Nick Lowe också brukade göra bra jobb.

Plötsligt trillade några pianotoner ut ur låten och ner på blanka gatan. Kanske var det bara keyboardtoner, ty de reste sig hur lätt somhelst och trippade bort mellan slumrande fordon. Medborgarna tycktes ha mycket svårare att röra sig precis dit de ville. De landade ofta hos några andra personer än dem de helst ville möta.

Höstmörkret hade just börjat gräva sig in i mångas psyken, eller om det var man själv som grävde ner sig bland blöta löv. Hursomhelst hade september redan satt sig djupare än Castello varit beredd på. Sommarens sista sol var bortblåst. Och oktober lät sitt guld sippra in och ut ur vilka sorts kroppar somhelst. Folk drack livets teater, hamstrade tidskrifter, fyllde fortfarande plånboken med biografbiljetter, fastän filmerna så smått hade börjat flytta hem till våningarna.

Hotellentrén gled automatiskt upp när en vansinnigt drogad kvinna försökte banka sig ut. Castello mindes det som att vuxna visste hur allting skulle göras, men nu märkte han klart att han var långt ifrån ensam om att känna sig ensam.

Castello höjde armbågen för att fiska fram mobilen ur rockfickan, men kom strax ihåg att det var omöjligt. Man hade aldrig sådana telefoner 1982. En tidsresenär har ännu mer att hålla reda på än dem som lever i färre dimensioner. För Castello var allt det här över trettio år sedan. Likafullt var han mitt uppe i det tidiga 80-talet, rentav ännu mer nu än han varit som liten pojke. Castello förundrades hur det trots allt fungerade att behålla sin ålder från 2013 mitt i denna nygamla tidrymd.









http://songmeanings.com/songs/view/131852/


wWw