Veckan via Chakrana

säga Yes till No





Hjäss-chakrat

YES, världens mest progressiva musikgrupp! Längesen senast, men nu får Jon sjunga in den långsamt varmare våren. ""Gårdagens bortfall skall imorgon liv ge dig."" Deras första två skivor hålls ej högt, men doftar skönt av det soliga 60-tal som de förvandlade till ett jazzigt växlande 70-tal. De väljer förunderligt nog en mycket tidig Beatleslåt att tolka, badar ej omedelbart i den djupaste psykedelikan. Yes låter på flera vis livligare och ljusare än Genesis och Pink Floyd, för att inte tala om King Crimson och Van Der Graaf Generator. Fastän Jon kan låta både hes och hetsk, så beskrivs hans röst som eterisk. Vad som kommer ovanifrån min hatt och vad som redan snurrar inuti huvudet är ofta svårt att urskilja. Däremot säger de man öppnar sig lättare för glädjerik exaltation om man håller händerna ovanför sitt huvuds nivå - något som jag extremt sällan gör. Ute i livet har jag som svårast att säga YES! Känns åtskilligt tryggare att säga nej till allt - som att jag fortfarande håller fler möjligheter öppna då...



Tredje Ögat-chakrat

Inser och/eller påminns om hur det finns en i grunden helt annorlunda form att skriva/läsa historier i. Hyper-romaner uppbyggs av trådar som vi väljer att följa (någon, några...) på liknande vis som länkar när vi googlar. När allt redan är nedskrivet så blir det likafullt författarens verk - långt ifrån den "slump" som jag ogillar. Om berättelsen stöps i stunden av deltagarnas egna påhitt, då rör det sig snarare om rollspel. Den befintligt nedtecknade hyper-strukturen finns tydligen också för videofilm eller television, där man följer olika färgkodade spår... något som jag faktiskt aldrig testat. Av samma motiv som jag oerhört sällan spelar dataspel - vill absolut inte drunkna i ännu mer material än som redan finns här på mitt bord. Det är på skrivarkursen i fantasy som vi blir introducerade i dylika intressanta koncept - även om vi inte kommer använda oss av dem...?



Strup-chakrat

Ett helt dygn kan vare sig min inre eller yttre röst låta bli att älta ett dilemma : Hur i helsicke kan ett välkänt företag tvångsmata reklam till alla som inte vill ha reklam?! Bär mig som anställd djupt emot att behöva dela ut icke-adresserad reklam till människor med "Reklam Nej Tack!". Det är en sak när det ligger ibladat en produkt man beställt. Men inatt fick vi lik förbaskat instruktion att lägga den säljannonsproppade bilagan till ALLA = dem som ej redan har morgontidningen och bland dessa ÄVEN dem som avböjer reklam, i explicit order. Skönt nog missförstod jag först uppdraget = delade aldrig ut de tveksamma exen. Misstänkte men ville bara inte tro på att det får gå till så vansinnigt. Börjar undra om jag jobbar för ett kriminellt företag?! Kanhända är det helt lagligt - har ingen bra koll på sådana regler nuförtiden. Hursomhelst är det oetiskt och nonchalant mot människor.  Samt otryggt för mig som riskerar väcka missnöje bland lugnt sovande. Dessutom i de flesta fall onödigt (en kvinna med "Ja Tack" till reklam ville likafullt inte alls ha bladet, när hon kom ut och jag just skulle lägga i).



Hjärt-chakrat

Det känns väldigt uttröttat emellanåt och väldigt vitalt emellanåt. Men det kan lika gärna handla om solar plexus. Tycks fullkomligt oförutsägbart hur förhållandet till er människor känns och tér sig från ena timmen till nästa... Tydligen upprätthåller jag helst kontrollen genom så få möten som möjligt. Tar inte ens vara på en trettondel av alla finfina utbyten som ligger och vårslumrar... Får fantastiskt mycket gjort och tänkt på det viset. Som sagt håller vi våra händer på skiftande plan, längs olika delar av kroppen. Hjärtat mitt håller jag dem nästan aldrig mot, och korsar sällan armarna över bröstet. Bland de trenne inlärningsstilarna sägs det vara den auditiva, den samtalande, som naturligast använder händerna i brösthöjd. Den kinestetiska går oftare ner mot magen eller underlivet, medan den visuella lätt fingrar sig i ansiktet eller far rakt upp i luften. Vi både kan och bör förstås växla mellan registren, men en stil blir ofta förhärskande. Allra minst använder jag mina armar när jag dansar omkring bland människor ute på verklig mark, ännu mindre inne på nattklubben. Fast det borde vara mer OK där, är jag rädd att vifta till någon eller få fel sorts uppmärksamhet då. Kvinnor verkar överlag glida omkring med sina armar högre upp än vad män gör?! Åtminstone lyfter de händerna lite oftare mot himlen, stryker sig genom håret osv. Vad jag ger världen genom mina händer vill jag ska vara medvetna gester. Bildligt talat försöker jag nog kontrollera hjärtats slag?! 



Mag-chakrat


Bara man städar och söker reda på, så verkar varenda sak och uppgift redan finnas här. Det slår sällan fel, behöver bara sortera mig fram. Märkligt nog hittar min kamrat jämt uppenbara tecken på min kinestetiska tendens, den som han själv saknar mest. Även fast jag långt ifrån är någon mästare på att handha och vidröra, vare sig varelser eller maskiner, så har jag min uppmärksamhet på rörelsemoment. Känselspänningar inför dessa, javisst, återspeglar sig mest som tungspetsrörelser och tankebanor, en intern monolog som försöker bryta sig ut, men sällan tar med sig hela kroppen i full ilska eller glädje. Nå, jämför man med andra svenskar så visar jag nog en hel del ändå. Fast det var inte detta jag helst ville framföra nu angående det gula chakrat. Det intressanta var när negern skällde ut kassörskorna för att de bara stod "utan att göra något" när bara en kassa var öppen. Oavsett om de inväntade akut uppdrag eller ej, så fick negern minsann höra att man inte har rätt att kalla någon för idiot. Intressant, vi sägs ha yttrandefrihet, vilket länge motsagt sig självt när man icke fått vara kritisk mot massinvandring. Senaste tiden tycks frågan slagit fler spännande knutar på repet, när invandrare själva visar sig kritiska till bristen på yttrandefrihet, och reagerar än hårdare på vårt mediala övervakningsklimat. För kassörskorna var det av yttersta vikt att mannen skulle fatta att man kan såra människor genom att idiotförklara dem högt. För mig var det bara ett mindre välvalt uttryck för naturlig frustration, uttryck som alltid kommer att finnas sålänge som det finns olika känslor. Och som det står varje enskild fritt att antingen försöka nonchalera eller gå omkring och känna sig kränkt över. Sålänge som det inte handlar om upprepad, direkt mobbning...



Köns-chakrat

Min hand växlar titt som tätt mellan byxlinningen och mustaschen. Kanhända enligt samma rytm som min blick växlar mellan kjolfållar och kvinnliga skratt. Upprepade kvinnor tar sig för pannan såfort Fifty Shades of Grey kommer på tal, sågar den som totalt charlatanmässig, medan de uppenbarligen tog sig igenom både en och två delar. Vad driver dem mest? För mig kommer många sorts smekningar från könschakrat snarare än från något andligare chakra. Därför känns det svårt att bestämma mig för hur jag ska svara på Saris intima uppmärksamhet, när vi stöter ihop efter flera år. Hon sänder för fullt på både högre och lägre kanaler samtidigt. Säkert är det det allra bästa man kan drömma om, men jag vågar inte chansa och ta vara på det sköna. Har just börjat kvällen med dessertvin i glaset. Hon säger lekfullt godnatt på sitt språk.



Rot-chakrat

Verkar som att ryska flygvapnet skulle ha kunnat ockupera oss redan, ifall de verkligen ville. Trevligare upptäckt då att en icke ringa andel av mina obekanta blogg-besökare kommer från Ukraina, i gott sällskap av Lettland och Polen, alltså näst efter Ryssland, Sverige samt de självskrivna storheterna i nordväst. Så kul då att jag redan har bokat en tur till Ukraina via Polen snart! Utan att ha skrivit någonting alls om deras kultur, så besöker de mig uppenbarligen, oavsett när jag bloggar på engelska eller svenska. Kanhända beror det bara på att jag har några bilder på ett par ukrainska kvinnor? som jag tog i Prag och Dresden. Nå, det förklarar knappast den regelbundna strömmen av sidvyer från nordost, om än försvinnande liten i internets världsrymd. Spännande att färden går mer österut än jag varit i detta liv. Trodde jag äntligen skulle välja mer västerut, men ingalunda. Även några saudi-arabiska besök har registrerats, fast dit vill jag knappast i första taget. Söndagscyklandes hem genom morgonsolen märker jag för hundrade gången att enda gången jag ser de riktigt åldersstigna bland invandrarna, är nu när de är på väg till sin kyrka. I övrigt svårbedömt om det mest är jag eller dem som håller sig inomhus hela dagarna. Blir nästan bara de yngre gängen som kvällstid fyller min bild av halvt osaliga invandrare, medan de käppburna och jag är helt ensamma ute i söndagsottan, hur kallt det än må vara.








wWw