27 november 2012
Världens Sista Pianoton
Världens allra sista pianoton utspelade sig några nätter före Jesus 2012:e födelsedag. Pianotonen for ut i rymden, precis som alla tidigare toner, men är den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i världen kan komma efter denna. På det hela ofantliga taget låter den som en korsning mellan Schumann och Hammill (med inslag av Fats Domino). Pianotonen ligger numera lagrad i en limiterad samlingsbox, tillsammans med 202 remixer av samma ton. I boken som också medföljer berättas hur tonen förmodas härstamma från Saturnus eller dess omnejd. För den som befinner sig här i Novaversum går samlingsboxen att beställa till överkomligt pris, under några sekunder ytterligare. För er som tror att ni fortfarande bor närmare Saturnus, i någon obefintlig världsvrå, blir fraktkostnaden så hög att ni lika gärna kan fara hit. Det gjorde ju pianisten, och nu behöver hon inte spela en enda ton i hela världen. Novaversum garanterar er att allting redan har spelats, både på låtsas och på riktigt. Det nya med vår värld är att ingenting längre kan bli på nytt. Detta kommer sig, som ni förstått för längesen, av att det sista redan är här. Däremot är det inte där. Så vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen så vill vi på intet vis hindra er. Emellertid missar ni då ett enormt bra erbjudande nu!
wWw
26 november 2012
Världens Sista Garderobskrok
Mänsklighetens sista garderobskrok hänger i galleriet här i Vintergatans utkant. Olika krokar fanns på jordklotet i rik utsträckning, och vi har bara börjat att skapa oss begrepp om krokarnas respektive levnadsfunktion. För att efterlikna de ursprungliga betingelserna har vi byggt en garderob, vari kroken ifråga befinner sig. Garderober var ett sorts fängelseceller där människorna brukade förvara klädesplagg. Det rörde sig om de plagg som inte kunde få springa omkring helt själva ute i staden (åtminstone inte vissa veckodagar). Galgar var vanligast att man hängde fast sina kavajer och klänningar på. Dock förekom ofta krokar även inuti garderoberna.
Den sista kroken någonsin (av internt uppehållande slag) kan ni som sagt beskåda härinne. Jodå, den är tämligen böjd och ganska guldfärgad. Vi skulle lätt kunna tro att många människor åtrådde en dylik krok. Faktum är att mycket få ägnade sin krok avgörande uppmärksamhet. Icke heller övriga sorts krokar fick någon nämnvärd status, knappt ens högre än handdukarna, dessa spöklika fenomen som kunde smutsas ned i månader innan man rengjorde dem. Ändå lär det vara sant att Mona-Lisa lät sig hängas på en tavelkrok. Dessutom var det just en garderobskrok som Owe Thörnqvist firade bröllop med, av misstag eller tröst, att döma av hans dagbok.
Dock kan vi bevittna ännu besynnerligare relationer mellan människa och krok. Den sistnämnda tycks i regel påtagligt omedveten om vad som egentligen försiggår. Minst en tecknad sjökapten fick för sig att ingå symbios mellan sin arm och en krok. Kanske var det för att krokodilerna hade skrämt bort hans ena hand? Andra landkrabbor vågade sig på distans ned i vattendragen, genom att låta krokar fastknutna i tunna linor göra jobbet. Nå, nu är vi ute och cyklar efter fel fisk; ni skulle ju få en fördjupning i garderobskrokens historia.
Somliga var av dubbel natur, vissa var totalt uppskruvade, men trots allt tillhör de de mest pålitliga varelser som vi har samlat upp ifrån jordklotet. Varje krok kunde bli sittande år ut och år in i garderoben, fylla sin funktion utan att knorra eller knarra. Vår kära professor i garderobiologi brukar beskriva dem som komplett omöjliga att provocera på något enda vis i hela universum. Därför var det med respekt och icke helt utan skuldkänsla som vi lyckades lägga beslag på det sista exemplaret, sedan nu deras värld genomgår sitt kroniska försvinnande. Kroken har kommit för att stanna i vårt galleri. Ni får gärna testa garderoben en minut vardera. Vi undersöker just huruvida kroken mår bäst i ensamhet eller av att slå ihop sitt kloka huvud med något ohängt fenomen.
wWw
24 november 2012
Varats Vidare
Trillingnöt nr 12
Att bara
eller lite mera
- det är allting.
Att svara
eller blott förklara
- frågar vem dig?
Att bliva
eller sen förbliva
- vi är tiden...
Att är-a
eller inte är-a
- sker vart vara
wWw
Att bara
eller lite mera
- det är allting.
Att svara
eller blott förklara
- frågar vem dig?
Att bliva
eller sen förbliva
- vi är tiden...
Att är-a
eller inte är-a
- sker vart vara
wWw
18 november 2012
AlaskAntarktis (glaciära ingrepp)
kap II
Vi börjar förstå vad en glaciär är. Där fortplantas en hel massa varma känslor genom det djupt frusna. För många år sen var Björnbacke övertygad att vi klivit rakt in i ett isberg, dess ihåliga tunnelsystem. Jag trodde det rörde sig om något seriealbum, som Rasmus Nalle bara lite mer avancerat äventyr. Lager på lager har packat sina verkligheter hårt kring ryggsäckarna, fast inget har lyckats ersätta detta ursprungliga mysterium. Nu står det klart att vår vandring är en del av glaciärens process, som vore vi små urtidsdjur.
Emellanåt vränger vulkanismen fram enorma grottbubblor, där vi pressas ut likt expeditionsdeltagare. Djupt inuti snöberget bildas utrymmen på någon månad eller två. Jag brukar påbörja skapandet av en gammal roman i varje grottbubbla. Björnbacke passar på att rengöra syrgastankarna. Men innan ni vet ordet av, sugs vi vidare i nutidare tunnlar. Allting är svartvitt här, man går genom gråskalor, fast någon har hällt en enda färg över varje rum. Det blir som tonade skivomslag eller notblad från någonstans mellan 50- och 60-talet. Någons pensel för oss likt leriga pigment mellan saga och vardag. Vem vet - må vi vara troll, troll som söker efter solen?? Vi har doppats i norrskenet. Det känns som dröm, en sådan som man ideligen vaknar ur, utan att vakna.
Varannan eller var tredje natt hittar vi ett tält. Vem som har låtit bli att ta ned tälten har vi ingen vettig aning om. Han måste ha väldigt många tält med sig - eller hon, luktar som en moder, mystiskt men mycket konkret. Där ligger vi liksom i hennes liv; kan blott se tältdukens egen stjärnhimmel. Imorse förblev vi glada i många minuter, närapå upprymda! Emedan de värsta lavinerna passerades igår, var det nu bara att lugnt öppna dragkedjan - eller låta bli tills pingvinerna kommer och knackar på.
* *
Vi går genom snön och vi går genom snön. Björnbacke och jag lufsar oförtrutet på, snyter oss med jämna mellanrum. Och även om mina andetag förevigt fortsätter, så har jag märkt hur jag nästan upphör att andas då och då. Luckorna infinner sig såfort jag behöver koncentrera sinnet, medan vi sitter still vid elden och inte får somna. Djupare andning hade hållt mig vaknare, men magen tycks inte längre ha plats för all luft. Uppdraget påminner mer och mer ofta om en kontrollerad övning i släppande av kontrollen. Skorpionen behärskar bägge polerna, reser sitt paradoxala paraply mot solen.
De sa det skulle vara krig här någonstans, en strid som vi med våra överlevnadskunskaper hade behövts i. Vid det här laget borde man ha glömt att vi är på väg...? Björnbacke har varit med ända sedan Elvis klev upp från perrongen; de rullade bort likt stenar och gjorde militärtjänsten tillsammans. Själv kom jag in i bilden närmare Elvis död. Då lät det svarta skönare, om än helt utsmetat, som när Charlie Rich lovsjunger sorgen med sitt snövita hår. På vildmarkens enda tv-skärm fanns det bara plats för riktiga renflickor. Vi hade med oss världens vackraste, Irene Reindeer, både rundare och smäckrare än alla fjällbjörkar sammanlagt. Ändå var det inte henne vi skulle försvara; det visade sig snarast vara en utfrusen vargkvinna som verkade ha blivit våldtagen. När vi mötte den mörksminkade vargen i en snödriva, ristad med ett märkligt kors, där försökte hon klargöra att det var hela renflicksflocken som hade gett sig i kast med hennes kropp. Och varför inte? Även fast kvinnor aldrig våldtar, särskilt inte av desperat trånad, så kan en ensam varginna bli tacksamt objekt för förakt. Det räcker att djuret tar avstånd från en flock, så får det i värsta fall fler flockar emot sig.
Renarna lär ha grävt med sina horn i honan, ungefär som isen gröper ur ett berg. Vi ville göra något för att få henne hel igen, bidrog med en stunds trygghet i blodet, men kände samtidigt rädsla för att visa oss otillräckliga. Dessutom visste våran erfarenhet att allt här kunde vara en arrangerad fälla, så vi undvek vidare inblandning och överlät fortsättningen åt naturens gång. Visserligen hade Leonard Cohen en finger med i pjäsen. Så det kunde röra sig om parallella motiv, ett par transcendentala ritualer som hjälplöst bedrar varandra ju mer kärleksfulla och självbedrägliga de blir.
Jokkmokk Rock med samen SG Jonsson
eLe
Vi börjar förstå vad en glaciär är. Där fortplantas en hel massa varma känslor genom det djupt frusna. För många år sen var Björnbacke övertygad att vi klivit rakt in i ett isberg, dess ihåliga tunnelsystem. Jag trodde det rörde sig om något seriealbum, som Rasmus Nalle bara lite mer avancerat äventyr. Lager på lager har packat sina verkligheter hårt kring ryggsäckarna, fast inget har lyckats ersätta detta ursprungliga mysterium. Nu står det klart att vår vandring är en del av glaciärens process, som vore vi små urtidsdjur.
Emellanåt vränger vulkanismen fram enorma grottbubblor, där vi pressas ut likt expeditionsdeltagare. Djupt inuti snöberget bildas utrymmen på någon månad eller två. Jag brukar påbörja skapandet av en gammal roman i varje grottbubbla. Björnbacke passar på att rengöra syrgastankarna. Men innan ni vet ordet av, sugs vi vidare i nutidare tunnlar. Allting är svartvitt här, man går genom gråskalor, fast någon har hällt en enda färg över varje rum. Det blir som tonade skivomslag eller notblad från någonstans mellan 50- och 60-talet. Någons pensel för oss likt leriga pigment mellan saga och vardag. Vem vet - må vi vara troll, troll som söker efter solen?? Vi har doppats i norrskenet. Det känns som dröm, en sådan som man ideligen vaknar ur, utan att vakna.
Varannan eller var tredje natt hittar vi ett tält. Vem som har låtit bli att ta ned tälten har vi ingen vettig aning om. Han måste ha väldigt många tält med sig - eller hon, luktar som en moder, mystiskt men mycket konkret. Där ligger vi liksom i hennes liv; kan blott se tältdukens egen stjärnhimmel. Imorse förblev vi glada i många minuter, närapå upprymda! Emedan de värsta lavinerna passerades igår, var det nu bara att lugnt öppna dragkedjan - eller låta bli tills pingvinerna kommer och knackar på.
* *
Vi går genom snön och vi går genom snön. Björnbacke och jag lufsar oförtrutet på, snyter oss med jämna mellanrum. Och även om mina andetag förevigt fortsätter, så har jag märkt hur jag nästan upphör att andas då och då. Luckorna infinner sig såfort jag behöver koncentrera sinnet, medan vi sitter still vid elden och inte får somna. Djupare andning hade hållt mig vaknare, men magen tycks inte längre ha plats för all luft. Uppdraget påminner mer och mer ofta om en kontrollerad övning i släppande av kontrollen. Skorpionen behärskar bägge polerna, reser sitt paradoxala paraply mot solen.
De sa det skulle vara krig här någonstans, en strid som vi med våra överlevnadskunskaper hade behövts i. Vid det här laget borde man ha glömt att vi är på väg...? Björnbacke har varit med ända sedan Elvis klev upp från perrongen; de rullade bort likt stenar och gjorde militärtjänsten tillsammans. Själv kom jag in i bilden närmare Elvis död. Då lät det svarta skönare, om än helt utsmetat, som när Charlie Rich lovsjunger sorgen med sitt snövita hår. På vildmarkens enda tv-skärm fanns det bara plats för riktiga renflickor. Vi hade med oss världens vackraste, Irene Reindeer, både rundare och smäckrare än alla fjällbjörkar sammanlagt. Ändå var det inte henne vi skulle försvara; det visade sig snarast vara en utfrusen vargkvinna som verkade ha blivit våldtagen. När vi mötte den mörksminkade vargen i en snödriva, ristad med ett märkligt kors, där försökte hon klargöra att det var hela renflicksflocken som hade gett sig i kast med hennes kropp. Och varför inte? Även fast kvinnor aldrig våldtar, särskilt inte av desperat trånad, så kan en ensam varginna bli tacksamt objekt för förakt. Det räcker att djuret tar avstånd från en flock, så får det i värsta fall fler flockar emot sig.
Renarna lär ha grävt med sina horn i honan, ungefär som isen gröper ur ett berg. Vi ville göra något för att få henne hel igen, bidrog med en stunds trygghet i blodet, men kände samtidigt rädsla för att visa oss otillräckliga. Dessutom visste våran erfarenhet att allt här kunde vara en arrangerad fälla, så vi undvek vidare inblandning och överlät fortsättningen åt naturens gång. Visserligen hade Leonard Cohen en finger med i pjäsen. Så det kunde röra sig om parallella motiv, ett par transcendentala ritualer som hjälplöst bedrar varandra ju mer kärleksfulla och självbedrägliga de blir.
Jokkmokk Rock med samen SG Jonsson
eLe
14 november 2012
AlaskAntarktis (förirrat paradis)
kap 1
Björnbacke och jag går tungsinta i den lätt fallande snön. Marken är redan fylld av milsvid snö, längre bort än jag någonsin gått. Vet inte om vi är i Antarktis eller i Alaska. Min fiende och broder verkar ha koll på den saken, åtminstone på kartan. Fast det finns fläckar där inte ens Björnbacke har satt sina mockasiner. Allting känns extra förvirrande ikväll, emedan vi både blivit bästa bröder och värsta fiender. Processen skedde just med någon minuts mellanrum, fastän det brukar bli såhär allt tätare. Frosten biter så djupt i mustascherna att de nästan spricker. Händernas istappar går knappt ens att knyta längre. Nu har min broder och fiende fått för sig att jag aldrig bidragit till våra steg - trots att vi tagit hur många somhelst. Dessutom är det ju Björnbacke som uppskattar att ta ut kursen, så jag har låtit honom sköta själva framkomligheten. En bra bit har den ynglingen passerat fyrtio och varit med förr.
En bestående obalans bor i att vi kan göra upp eld endast när det är dags att sova, och vi kan bara sova när det är dags att göra upp eld. De små skogspartierna som alltför sporadiskt dyker upp har vi försökt använda till att tillverka skidor och stavar. Dock visar det sig jämt så kvistigt att vi skiter i möjligheten. Vi skulle behöva bandvagnen för att verkligen komma fram någonstans. Inbillade oss från början att målet rymdes i våra steg och våra ryggsäckar. Det är fortfarande sant - bara det att Björnbacke kastade bort radioutrustningen när vi skulle gena över fjället. Sedan dess blir det svårt att söka på skilda fronter. Vi är liksom tvungna att hålla ihop. Om vi åtminstone hade haft en vanlig enkel ren som sällskap! För att inte tala om ett par piffiga pingviner!! Men tills dess får vi nog betrakta det här som en militärtjänstgöring. Både Björnbacke och jag kommer vara stolta när turen är över, när vi kan sitta och minnas hur svårt och hårt allting var.
Var varghonorna brukar ha sina gryt fattade jag visserligen ett bra tag före Björnbacke. På sistone har han t.o.m. börjat inse att de följer efter oss, hur de kräver minst en lekamen. Mina drömmar handlar hellre om rådjursflickor och renkvinnor, men vi befinner oss hopplöst långt ifrån städerna. Alla våra oroliga föreställningar har till sist lockat hit hela flocken av hungriga honor. Pingvinerna emellertid menar min fiende broder härrör helt och fullt ur min fantasi. Lite för många kapsyler med portvin tycks jag ha fått i mig de senaste månaderna. Starkvin kan leda till pingvin på hjärnan. En jägermeister per dag är vad Björnbacke håller sig till, fast jag funderar hellre på att övergå till lättvinsglögg. Möjligheten finns ju att det är närmare till jul än vi tror...
Däremot nu när inte minsta hus passerat revy på fyra-fem år, måste jag äntligen lära mig hur terrängen är uppbyggd. Min broder och fiende har tjatat om kartläsning och blocktolkning alltsedan vi startade. Vill minnas att allt tog sin utgångspunkt hemma i Kanada, eller om det var hemma i Argentina. Det borde skett kring de nordamerikanska sjöarna, eftersom Gordon Lightfoot sjöng om hur han begav sig. Skorstensröken låg mysigare än någonsin, men ändå skulle man prompt iväg. En snöig dag ville vi bara ha mer snö. Vi kände oss som två tomtar i paradiset. Tror att Björnbacke gjorde sig bilder av grottor med förhistoriska rymdvarelser i. Men det kan lika gärna vara jag som var drivande i de visionerna. Då hade det ännu ej gått upp för mig hur koordinaterna innefattar även människor och närmare motivationer, ja, inte minst för min broder och fiende. Ju mer ensamt det blev, desto fler ansikten glimtade fram längs kartböckernas blad. Om vissa gnistrar det så starkt att vi får ont i hjärteroten. Man kan höra månen yla när vi slår tillfälligt läger kring någon sällsynt dunge.
wWw
Björnbacke och jag går tungsinta i den lätt fallande snön. Marken är redan fylld av milsvid snö, längre bort än jag någonsin gått. Vet inte om vi är i Antarktis eller i Alaska. Min fiende och broder verkar ha koll på den saken, åtminstone på kartan. Fast det finns fläckar där inte ens Björnbacke har satt sina mockasiner. Allting känns extra förvirrande ikväll, emedan vi både blivit bästa bröder och värsta fiender. Processen skedde just med någon minuts mellanrum, fastän det brukar bli såhär allt tätare. Frosten biter så djupt i mustascherna att de nästan spricker. Händernas istappar går knappt ens att knyta längre. Nu har min broder och fiende fått för sig att jag aldrig bidragit till våra steg - trots att vi tagit hur många somhelst. Dessutom är det ju Björnbacke som uppskattar att ta ut kursen, så jag har låtit honom sköta själva framkomligheten. En bra bit har den ynglingen passerat fyrtio och varit med förr.
En bestående obalans bor i att vi kan göra upp eld endast när det är dags att sova, och vi kan bara sova när det är dags att göra upp eld. De små skogspartierna som alltför sporadiskt dyker upp har vi försökt använda till att tillverka skidor och stavar. Dock visar det sig jämt så kvistigt att vi skiter i möjligheten. Vi skulle behöva bandvagnen för att verkligen komma fram någonstans. Inbillade oss från början att målet rymdes i våra steg och våra ryggsäckar. Det är fortfarande sant - bara det att Björnbacke kastade bort radioutrustningen när vi skulle gena över fjället. Sedan dess blir det svårt att söka på skilda fronter. Vi är liksom tvungna att hålla ihop. Om vi åtminstone hade haft en vanlig enkel ren som sällskap! För att inte tala om ett par piffiga pingviner!! Men tills dess får vi nog betrakta det här som en militärtjänstgöring. Både Björnbacke och jag kommer vara stolta när turen är över, när vi kan sitta och minnas hur svårt och hårt allting var.
Var varghonorna brukar ha sina gryt fattade jag visserligen ett bra tag före Björnbacke. På sistone har han t.o.m. börjat inse att de följer efter oss, hur de kräver minst en lekamen. Mina drömmar handlar hellre om rådjursflickor och renkvinnor, men vi befinner oss hopplöst långt ifrån städerna. Alla våra oroliga föreställningar har till sist lockat hit hela flocken av hungriga honor. Pingvinerna emellertid menar min fiende broder härrör helt och fullt ur min fantasi. Lite för många kapsyler med portvin tycks jag ha fått i mig de senaste månaderna. Starkvin kan leda till pingvin på hjärnan. En jägermeister per dag är vad Björnbacke håller sig till, fast jag funderar hellre på att övergå till lättvinsglögg. Möjligheten finns ju att det är närmare till jul än vi tror...
Däremot nu när inte minsta hus passerat revy på fyra-fem år, måste jag äntligen lära mig hur terrängen är uppbyggd. Min broder och fiende har tjatat om kartläsning och blocktolkning alltsedan vi startade. Vill minnas att allt tog sin utgångspunkt hemma i Kanada, eller om det var hemma i Argentina. Det borde skett kring de nordamerikanska sjöarna, eftersom Gordon Lightfoot sjöng om hur han begav sig. Skorstensröken låg mysigare än någonsin, men ändå skulle man prompt iväg. En snöig dag ville vi bara ha mer snö. Vi kände oss som två tomtar i paradiset. Tror att Björnbacke gjorde sig bilder av grottor med förhistoriska rymdvarelser i. Men det kan lika gärna vara jag som var drivande i de visionerna. Då hade det ännu ej gått upp för mig hur koordinaterna innefattar även människor och närmare motivationer, ja, inte minst för min broder och fiende. Ju mer ensamt det blev, desto fler ansikten glimtade fram längs kartböckernas blad. Om vissa gnistrar det så starkt att vi får ont i hjärteroten. Man kan höra månen yla när vi slår tillfälligt läger kring någon sällsynt dunge.
wWw
11 november 2012
Sitter någon i Skåpet
Scen # 1211
Du sitter i ett skåp
och blickar ut över långa banor av pappersbuntar,
multnande gyllene blad
Vem har skrivit alla dessa rader?
Jag står på din balkong utan tak
och hissar upp några smärtsamma minusgrader
ur stadens snurrande djup
eLe
Du sitter i ett skåp
och blickar ut över långa banor av pappersbuntar,
multnande gyllene blad
Vem har skrivit alla dessa rader?
Jag står på din balkong utan tak
och hissar upp några smärtsamma minusgrader
ur stadens snurrande djup
eLe
9 november 2012
Låtsas inte Satellit
[Transformation 13 : 5]
ur dröm, något modifierad
Befinner oss i ett alienerat fabrikskomplex
eller om det var Ridleys rymdfarkost
Larmet ska gå om bara någon minut
rusar vi ut längs nattstadens testramp-feber
Den dumma damen knallar tillbaka
måste hämta sina förbannade Witch Bubbles
som om solen stod snällt uppe
rullar vi iväg i en skraltig moonrover
Nästa morgon står på förstasidan
hur Björn Skifs blivit tagen på bar gärning
emedan ingen var kvar som kunde bevisa
att mannen var där i egenskap av skådis
känner vi sakta ett sting av skuld
eLe
ur dröm, något modifierad
Befinner oss i ett alienerat fabrikskomplex
eller om det var Ridleys rymdfarkost
Larmet ska gå om bara någon minut
rusar vi ut längs nattstadens testramp-feber
Den dumma damen knallar tillbaka
måste hämta sina förbannade Witch Bubbles
som om solen stod snällt uppe
rullar vi iväg i en skraltig moonrover
Nästa morgon står på förstasidan
hur Björn Skifs blivit tagen på bar gärning
emedan ingen var kvar som kunde bevisa
att mannen var där i egenskap av skådis
känner vi sakta ett sting av skuld
eLe
7 november 2012
Råtta i Labyrint
låter bli att bita sig i svansen?
ytterligare Trillingnöt nr 8
...efter trettiosju år har gudarna
en grå dag flyttat på
ostens position. Biten ligger någonannanstans...
Råttan hittar redan nästa morgon
dit, medan människan tar resten av sitt liv
på sig att återbesöka
stället där mumsbiten borde vara. Han vet
vad han har att begära
av gudarna som förr eller senare
kommer belöna hans trogna
väntan. Och mycket riktigt - i nästa liv ligger
osten där och gapar
så snällt. Emellertid ett halvt liv
hittar aldrig tillbaks
till den som upphör med skapandet av
nya minnen. Nosade sig råttan istället
förbi varje stolt dödläge
omedelbart. Dumt nog så smart
bryr sig råttan måttligt om vem och varför
som hur nu än släppt in den här
men snarast om var tillfredställelsen må utvisa
sina tillfällen. Människan inser dock slugt
att bara för att matbiten hållit sig borta i åtta veckor
så behöver den ej vara borta
nästa eller nästa...
eLe
ytterligare Trillingnöt nr 8
...efter trettiosju år har gudarna
en grå dag flyttat på
ostens position. Biten ligger någonannanstans...
Råttan hittar redan nästa morgon
dit, medan människan tar resten av sitt liv
på sig att återbesöka
stället där mumsbiten borde vara. Han vet
vad han har att begära
av gudarna som förr eller senare
kommer belöna hans trogna
väntan. Och mycket riktigt - i nästa liv ligger
osten där och gapar
så snällt. Emellertid ett halvt liv
hittar aldrig tillbaks
till den som upphör med skapandet av
nya minnen. Nosade sig råttan istället
förbi varje stolt dödläge
omedelbart. Dumt nog så smart
bryr sig råttan måttligt om vem och varför
som hur nu än släppt in den här
men snarast om var tillfredställelsen må utvisa
sina tillfällen. Människan inser dock slugt
att bara för att matbiten hållit sig borta i åtta veckor
så behöver den ej vara borta
nästa eller nästa...
eLe
4 november 2012
Jordens Kanter
ytterligare Trillingnöt nr 6
Varför kör han så mycket rutigt på sig...?!
som om här inte vore nog
med rummen man passerar genom huskomplexen
Varför bär hon så många prickiga prickar...?!
nog räcker det väl redan gott
med de lekamliga rundningarna innanför
Varför kommer nästan ingen i triangelmönstrade tröjor...?!
som om annars då vårt sinne
skulle vrida sig omkring och bli vimmelkantigt
Hurpass tur är det att aldrig ränderna går ur...?
wWw
Varför kör han så mycket rutigt på sig...?!
som om här inte vore nog
med rummen man passerar genom huskomplexen
Varför bär hon så många prickiga prickar...?!
nog räcker det väl redan gott
med de lekamliga rundningarna innanför
Varför kommer nästan ingen i triangelmönstrade tröjor...?!
som om annars då vårt sinne
skulle vrida sig omkring och bli vimmelkantigt
Hurpass tur är det att aldrig ränderna går ur...?
wWw
3 november 2012
Ubåten Undergår Uppstigande
[Transformation 13 : 8]
i färdigformulerad version inför "världens sista diktsamling"
Ska nu husen försvinna ner i marken?
Kommer jordklotet bara blåsa bort?
Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?
Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?
Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?
Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?
Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?
Lär varenda bok komma att självantända?
I själva verket händer bara vad vi vill
eller inte vill men hela tiden föreställer oss.
Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor
där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst
men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.
wWw
i färdigformulerad version inför "världens sista diktsamling"
Ska nu husen försvinna ner i marken?
Kommer jordklotet bara blåsa bort?
Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?
Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?
Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?
Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?
Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?
Lär varenda bok komma att självantända?
I själva verket händer bara vad vi vill
eller inte vill men hela tiden föreställer oss.
Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor
där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst
men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.
wWw
2 november 2012
Rymmer närmare
[Transformation 13 : 2]
i rummet där alla redan har roligt
känner jag mig utanför
i rummet där många jäklar har tråkigt
känner jag mig ovanför
på våningen varje mänska gör mästerverk
känner jag mig innanför
i salen där ingen känner varandra
känner jag mig kreativ
i staden där några hejar på några
känner du mig närmare
längs trappan man tar sig rakt ner mot ensamhet
vänder vi oss upp igen
till rymden där kärlek älskar att mötas
wWw
i rummet där alla redan har roligt
känner jag mig utanför
i rummet där många jäklar har tråkigt
känner jag mig ovanför
på våningen varje mänska gör mästerverk
känner jag mig innanför
i salen där ingen känner varandra
känner jag mig kreativ
i staden där några hejar på några
känner du mig närmare
längs trappan man tar sig rakt ner mot ensamhet
vänder vi oss upp igen
till rymden där kärlek älskar att mötas
wWw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
