...en orgel, den står nere i kyrkans källare och spelar på sig själv, tinar upp istapparna ur sina pipor, vädrar råttor, vill ut i vårsolen och värma sig, bestråla någon med hennes ljus, springa som en pojke, pausa, vill sprida sina vrålande toner genom vackraste glasmosaik, likt orgasm GURGLA HELA LIVET, för att strax åter bli lugn, vara välorganiserad, dra för gardinerna lagom mycket, sitta helt nära grönt - vi följer dess register in och ut ur fängelser - här kommer Stefan den senaste organisten, han har alla Brian Enos skivor (inte minst de glamrockiga), dammar av spakarna, spelar som om han inte kan annat, spänner upp en Bridge över trubbliga bäckar, bågnar ögonbryn, byter reptilhjärtat mot ryggrad, ty Stefan har sett De Usynlige, frågar sig ifall pojken blev mördad eller om ingen hade ansvar för olyckan, om det ens finns olyckor, kolliderar med mammor o madonnor på nya nivåer, fullgör spiralen, rister i trät, reser sig och tar trappan ner mot ekoporten, hör katedralen stängas om igen, ser fåglarna gro, står här ensam på sina elfenben, minns hur BACH föddes vid vårdagjämningen, tar en barnvagn in till centrum, berättar hur det var, samlar ihop organen, försonas med blodet, hur Gud har givit oss regi, medan vi måste spela för egna händer...
Borde göras som poesi i enskilda rader, men vill ha gyttret av alla register
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar