Romanen som aldrig blev skriven (Andra kapitlet)

sammanställdes lite senare



Blyg har jag egentligen aldrig varit - bara känslig för att möta många människor på en gång. När lekskolan startade blev jag chockad av alla signaler, hela trafiken av små djävlar och änglar. Som dagbarn och hemmabarn kändes tillvaron mycket behagligare och friare. Under fängelsetiden - skoltiden - uppfattade många mig som mycket blyg. Därtill väldigt lydig... Före dess kunde jag fräckt och glatt gå fram till exakt vemsomhelst, börja prata om vad jag ville. Sprang runt och tog kontakt - med alla äldre än mig. Så gjorde jag återigen när skoltiden var slut, när grupperna blev mindre, eller man åtminstone valde vilka sammanhang. Universitetskurser, skogspromenader eller bildgallerier... Mitt uteliv startade långt senare. Fortsätter välja människor, bäst jag orkar och vågar för alla människor. Fast nu har så många av dem erfarenheter som jag fortfarande aldrig haft. Allt fler har hunnit bli yngre än mig - nå, inte mig emot.


Lyssna på dig har jag lite svårare för. Inte för att jag finner dig ointressant, snarare alltför intressant. Mitt nervsystem får lätt så många impulser att ta hand om, ögonen så gott om intryck, att jag inte vet var jag ska ta vägen. Försöker skapa en form av dig. Ville i själva verket hålla dina händer. Vande mig att tänka ut massa fantastiska idéer istället. Trodde jag kunde svara med dem, men du var kvar i kroppen. Först nu efter trettiofyra har jag börjat fatta andras händer, mer än till hälsning. Det sker förundransvärt naturligt. Fast väljer förstås lämpligare miljöer än förr. Ifall jag skulle vilja ägna mig helhjärtat åt det, så kunde jag få fler vänner än dig - kanske rentav en partner.


Inte desto mindre lever jag alltjämt ensam. Är lika ensam som Taxi Driver, men bara hälften så galen. Inbillar mig inte att hela staden är sjuk. Det skulle bara bidra till sjukdomen. Vill ha kakan, många gånger om, men kommer den för nära så störs jag bara. Smakar gärna på er, från alla håll och kanter. Emellertid mitt i gröten tappar jag bort min egen närvaro, och det tycker jag inte om. Alkohol har jag alltid varit försiktig med, till skillnad från sötsaker. Två glas vin på rad gör mig uppenbarligen både argare och gladare än någonsin. Allting växlar så fort så det känns som en del av samma känsla. Kanhända icke så märkligt att somliga förmår mörda i det tillståndet?! När man själv är odödlig... När du inte längre måste stå och kalkylera vilken trappa du skall ta, emedan inga gränder är återvändsgränder. Du tror du kan ta dig igenom vilka väggar somhelst - och det kan du mycket riktigt. Men om jag inte förstår vilken nivå det sker på - om jag misslyckas med att få med mig andra människor - då innebär det mer smärta.










454