Huvudet På Spanska Trappor

första kapitlet


Drar undan gardinerna för första gången sedan augusti. Det är redan morgon, måndag den sista februari. Ljusgröna fläckar tittar fram mellan isfälten. Solicia låtsas bära en spansk hatt. Cat Stevens har följt mig i hörlurarna hela natten. Lika skönt som alltid att komma hem till mig själv! Har skaffat knallgula skor också. Håller nästan på att minnas hur skapelsen skedde....? Världen trodde den fanns. På så vis såg vi till att den kom till. Jesuf var med och knådade leran. Drömmer idag om Solicia som har mer än en måne under kjolen.

Är oändligt trött på alla missförstånd, varenda kritisk självuppfattning vi projicerar på varandra. Vill att du värderar annorlunda än mig - men hur faan fortsätter vårt samarbete funka när vi värderar så ofantligt olika?! Några ungar är på väg till skolan. Imponeras av hur de hittar vägen, lyckas låta bli att fastna i träden. Jesuf är fast bestämd att låta sig transformeras, men när det kommer till kritan rör han inte en fena, som vore han redan uppspikad. Tavlan är medveten om sitt dramatiska motiv. Hur skönt än Solicia dansar med sina väninnor så spinner blott min kamera på högvarv. Ända tills skuggor allenast återstår - då vågar initiativet träda fram. Passionen surrar surrealistiskt.

Vi får se det hela som serierutor. Varje händelse måste inte redovisas genom att ritas i någon ruta. Livet händer emellan. Ska skapa en karaktär som håller från alla möjliga håll. Det lutar åt ett huvud, bara ett huvud förutan kropp. Våren spirar i portar på glänt. Det blir allt glesare mellan tänderna. I verkligheten tolkar folk mina påståenden som undringar. När Jesuf undrar över något hos mig eller någon låter det som kritiska påståenden. En musiker av Cat Stevens kaliber däremot förmedlar utan beräkningar på respons. Berättelsens själva nödvändighet ger, och får därför tillräckligt. Någon ARG plats är Universum i stort sett ingalunda. Dock ilsknar spridda galaxer till när friktionen blir alltför oförlöst. Solicia vill bara ha BRA friktion, frukt med konkret skal, inga skitnödigt nötande halvmesyrer. Saknas mystiken emellertid så slocknar mitt begär att dra undan gardinerna. Inatt infinner sig mars.

Universum ryms även utanför min upplevelse. Förmår aldrig uppleva någons upplevelse förutan min upplevelse. Förutan upplevelse är det ingenting värt. Men det är värt. Alltså fortsätter vi uppleva. Huvudet hoppar i trappor, studsar längs stegen. Stannar till vid det sista fönstret. Ser allting i grågröngula skalor. Ditt hjärta är svartvitt. Blodet är såpass välkontrollerat så det vet att det är hög tid att leka en stund. Sopranen dominerar soffan med båda låren. Tenoren tar en Läkerol och löses upp. Scenen blinkar. Börjar om bakom en annan lucka.










skrivet med undvikande av "jag"