ännu en 100-ordsHistoria blev det, nu en sorts resumé av filmen Synedoche New York av Charlie Kaufmann (manus-mannen bakom I huvudet på Malkovich och ...spotless mind osv, som här även blivit egen regissör)
Ingen är statist i sitt eget liv. Alla axlar den tunga huvudrollen. Det kan bli ensammare och ensammare. Det kan bli fler och fler roller att hålla reda på åt varandra. Ibland blir det sexuell attraktion. Den rödhåriga köper ett hem med små eldsvådor i. På scenen blir fule mannen förförd av läckraste kvinnorna. På riktigt vågar han inte det, men blir ändå lämnad. Frun träffar en annan mamma utomlands. Mannen skriver sin dotters dagbok. Han anställer sin dubbelgångare. Sjukdomarna blöder. En annan dubbelgångerska blir skitlycklig när huvudrollsinnehaverskan lämnar scenen. Döden väntar. Få hinner se utställningen med nakna i mikroskop.
101
26 mars 2010
23 mars 2010
21 mars 2010
Kan vara TeaterKamrater (drömSonett no 3)
Remix av återkommande drömmaterial från senaste veckorna, en antingen stagnerande eller tillväxande del av min verklighet...
Teaterfröken söta, hon är leksam, ung och rosa
Ändå kan hon mycket mer än mig om hur man gör
Vi irrar ut ur sjukhuset som doktorn glömt att låsa
Bildar vi trafikkaos, fast ingen enda dör
Vi ska bygga varsin grupp av gamla skolkamrater
Kan bara hitta tre som redan hoppar sina rep
Faktiskt kunde jag trängt in och testat nya divalater
men minns hur blyg jag var, så det fick vara, nog begrep
jag hur jag skulle bli en obegriplig regissör
för fortfarande fattar ej hur instinkt kan bli kärlek,
än mindre hur folk redan funnit sin frisör
Strax körde omkull aporna och hörnet runt vi här vek
Dök i nästa dröm och nästa upp de chanser jag trott mig förstört
Men nu log ju trots allt kvinnorna, ville äntligen känna vad de hört
101
Teaterfröken söta, hon är leksam, ung och rosa
Ändå kan hon mycket mer än mig om hur man gör
Vi irrar ut ur sjukhuset som doktorn glömt att låsa
Bildar vi trafikkaos, fast ingen enda dör
Vi ska bygga varsin grupp av gamla skolkamrater
Kan bara hitta tre som redan hoppar sina rep
Faktiskt kunde jag trängt in och testat nya divalater
men minns hur blyg jag var, så det fick vara, nog begrep
jag hur jag skulle bli en obegriplig regissör
för fortfarande fattar ej hur instinkt kan bli kärlek,
än mindre hur folk redan funnit sin frisör
Strax körde omkull aporna och hörnet runt vi här vek
Dök i nästa dröm och nästa upp de chanser jag trott mig förstört
Men nu log ju trots allt kvinnorna, ville äntligen känna vad de hört
101
20 mars 2010
13 mars 2010
inuti italienska illusioner
101
Lamarita i Rom (stund 5)
Vart går det femte hållet?
Hur nu än du
för våra spår
möter dig fyra
hörn, här där
gatorna korsar varandra
i avsaknad av
vrår, i
jämlikaste vinklarnas
räta orättvisa
mot alla dem
oss krokiga
som behöver uppåt
eller neråt att
luta sig
mot, hemåt
eller bortåt för att utvecklas
och icke förblandas,
Lamarita,
mitt i det uppenbara,
i den perfekt lättöverblickade labyrinten
utan varken mål
och förgrening
eller drivande motiv,
rak,
rentav rakare
än under
Romarriket, då kampen
mellan helgonen
trots allt höll möjligheten
till gudagnistor
vid liv
tills det fredligare utbytet
av bokstäver, kryddor
och stjärnor
gav saligaste musik. Ty
på din tid
mellan det fjortonde eller
femtonde århundradet
i nyfödda Florens
visste vi
huru strålarnas sol
bryts
annorlunda för varje gata,
följer välvda fasader
eller löper diagonalt,
silas
i cirkeln
tills varje huvud har fått höja vår gloria
och sänka vår dolk.
Bakom evigheten
blinkar torn
till torn,
sålänge varje kvartér
är sin egen del av
kvintessensen.
Solicia på Sicilien (stund 6)
irrar du inte längre
i ILLUMINATIs labyrinter
inuti Rom
kom du ut i den sista
solen
på Siciliens uråldrigaste vårstigar
mellan hav och
grottan där din
allra skrämmandeste dräkt
ömsades
i tusentråd
tills skrattande anden
vågade naken
möta sitt ljus
nu
var du spegelbilden som rymde
alla oss; Scorpioni
dold i en ask i en ask
den japanska antimaterian
i
mindre än en snökristall på Pluto
i relation till sextiosju jupitrar
503 merkuriusi
kvävde dina vackraste bokstäver
hotade din isotopiska ö
brände i iris
splittrades nästan
vårt ambigram; SOSILISOS
i ett litet steg mot
Jesu far, ty
materiens saga skulle sprängas
bestråla intet
som genom magnetiskt dubbelriktade laserströmmar
och krocka och
bli nästa universum
det enda
där Venus slukar
Mars så vi självklart
älskar spänningen
för spänningens sköna skull
tills maffioso må uppgå
i ren rök
bakom inga ridåer
där allt som lagras blott lagras för minnet
= delvis inspirerad av "Änglar o Demoner" som jag läser först nu (eller rättare sagt lyssnar på i Rabéus mästerliga inläsning) samt annat om, i och bortom Rom, som kanske kommer fortsätta genom mitt/hennes upptäckande av Mussolini osv.
101
Lamarita i Rom (stund 5)
Vart går det femte hållet?
Hur nu än du
för våra spår
möter dig fyra
hörn, här där
gatorna korsar varandra
i avsaknad av
vrår, i
jämlikaste vinklarnas
räta orättvisa
mot alla dem
oss krokiga
som behöver uppåt
eller neråt att
luta sig
mot, hemåt
eller bortåt för att utvecklas
och icke förblandas,
Lamarita,
mitt i det uppenbara,
i den perfekt lättöverblickade labyrinten
utan varken mål
och förgrening
eller drivande motiv,
rak,
rentav rakare
än under
Romarriket, då kampen
mellan helgonen
trots allt höll möjligheten
till gudagnistor
vid liv
tills det fredligare utbytet
av bokstäver, kryddor
och stjärnor
gav saligaste musik. Ty
på din tid
mellan det fjortonde eller
femtonde århundradet
i nyfödda Florens
visste vi
huru strålarnas sol
bryts
annorlunda för varje gata,
följer välvda fasader
eller löper diagonalt,
silas
i cirkeln
tills varje huvud har fått höja vår gloria
och sänka vår dolk.
Bakom evigheten
blinkar torn
till torn,
sålänge varje kvartér
är sin egen del av
kvintessensen.
Solicia på Sicilien (stund 6)
irrar du inte längre
i ILLUMINATIs labyrinter
inuti Rom
kom du ut i den sista
solen
på Siciliens uråldrigaste vårstigar
mellan hav och
grottan där din
allra skrämmandeste dräkt
ömsades
i tusentråd
tills skrattande anden
vågade naken
möta sitt ljus
nu
var du spegelbilden som rymde
alla oss; Scorpioni
dold i en ask i en ask
den japanska antimaterian
i
mindre än en snökristall på Pluto
i relation till sextiosju jupitrar
503 merkuriusi
kvävde dina vackraste bokstäver
hotade din isotopiska ö
brände i iris
splittrades nästan
vårt ambigram; SOSILISOS
i ett litet steg mot
Jesu far, ty
materiens saga skulle sprängas
bestråla intet
som genom magnetiskt dubbelriktade laserströmmar
och krocka och
bli nästa universum
det enda
där Venus slukar
Mars så vi självklart
älskar spänningen
för spänningens sköna skull
tills maffioso må uppgå
i ren rök
bakom inga ridåer
där allt som lagras blott lagras för minnet
= delvis inspirerad av "Änglar o Demoner" som jag läser först nu (eller rättare sagt lyssnar på i Rabéus mästerliga inläsning) samt annat om, i och bortom Rom, som kanske kommer fortsätta genom mitt/hennes upptäckande av Mussolini osv.
101
9 mars 2010
GNISTROs Sista Mysterium
Första + Andra + Tredje kapitlet
= likaså
Sjuttonde + Artonde + Nittonde kapitlet
i Grenströms Sista Mysterium
Till sist hade Gnistro fått ett mysterium, ett äkta mysterium. Den italienske killen hade kommit på besök och klargjort att hans flickvän var borta. Hon var knappt ens arton, men arbetade på en klubb som kallades Grembo. En tidig morgon var hon försvunnen. Det rörde sig om ett rent uppdrag. Således var inte enbart detektiven själv inblandad. Hittills hade Gnistro bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel, inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en bestämd tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet. Det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge.
Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del. Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma? Killen vred på sin guldkedja. Gnistro väntade på Florens, men förgäves.
Hursomhelst kunde ersättningen förväntas bli enormt tilltagen. Så nu måste han vara en riktig detektiv. Trots att det här var första gången i Gnistros skepnad. Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnostro passade perfekt, liksom splitt nya skor som han redan burit år ut och år in, i sin förra inkarnation. Om man drog roten ur allting i hans liv, så fick man Italien som resultat.
Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. Efter en odräglig vinter blev projektet som högsommar i april. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Hur kunde den vara så obegripligt rik på nervkittlande kultur och odödliga spöken?! Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna. Gnistro skrattade hjärtligt.
Enda problemet var att bestämma detektivens exakta kontext. Vilken av alla dessa omistliga städer skulle inhysa hans högkvartér? Villermarcs hjärta klappade för de toscanska små labyrinterna, svepta i katedralklockors branta stenblock, omgärdade av vinterasser. Arezzo och Cortona besatt ökenartad torrhet, värdig en spaghetticowboy. Venedig var ingen höjdare, där hade dessutom Agent 007 redan farit omkring ordentligt. Och blotta tanken på Rom översteg fröken Villermarcs förstånd. Dock behövdes en relativt rymlig, lagom postmodern stad, så att Gnistro på sikt kunde forska inom universitetsvärlden. Turin? Den låg närmast de franska markerna, precis som Illouises sinnen gärna drog sig mot Detroit. Apropå motown-musiken som ideligen snurrade i hennes radio, så hade hon heller ej bestämt fordon för Gnistros räkning. Han var föga förtjust i bilar, vilket fick Villermarc att tvivla ett ögonblick på hela idén om Italien. Nå, han kunde ju få nöja sig med en såndär liten motorcykel, vespa eller vad de hette. De stod parkerade överallt längs fasaderna, riket runt, oavsett vilken stad det rörde sig om. Så Gnistro skulle smälta in, som den spion han var.
Blott när det handlade om att inte alls synas med själva kroppen, eller rättare sagt dess fasta identitet, då kunde problem uppstå. Fast Gnistro skulle säkert må bra av att öva sig klädeskonsten, växla mellan Armani och trasor, han som ännu aldrig bevistat någon äkta maskerad. Saker och ting fick bli en läxa för privatdetektiven. Att prova en ny barberare varannan vecka, att använda spegeln för fler aktiviteter än filosofisk kontemplation, den utveckligen skulle Gnistro tvingas till här i detta hetsigt sensuella land. Och tillråge på allt verkade han uppleva en större meningsfullhet i att forma sina rötter här än någon annanstans.
Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. I övrigt följde utstyrseln mycket diskreta linjer. Trots humörladdningen gjorde mannen överlag ett behärskat intryck, vilket kanske kom sig av att han var pappa. Dottern var nämligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta.
Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka. Turin var visserligen en av Italiens större städer, men bara i Rom kunde en parallell dubbelhistoria hysa rum nog att utspela sig. När Gnistro frågade om dottern hade någon pojkvän, skakade pappan övertygat på huvudet. Kände han inte till Adrianos existens? Kanske var killen en sporadiskare kontakt som dottern undvek att skylta med? Gnistro lät bli att nämna Adrianos besök, åtminstone tills han rett ut vilka spår som härrörde till vilka motiv. Och han ville inte spä på pappans upprivenhet i onödan. Dock måste han gräva lite närmare i dotterns identitet. Utan tvekan avslöjade pappan hennes namn, Susamarina. Det hade inte killen velat lämna ifrån sig.
Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men Susamarinas forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm. Befann han sig bland DaVinciska änglar och demoner, mitt i Robert Langdons kända mysterium?!
Nästa punkt där pappans och pojkvännens versioner gick skilda vägar var hur Susamarina försvann. Enligt fadern hade hon mer eller mindre gått upp i rök. Hennes närmsta kollega hade låtit hemskt förundrad över att inte kunna finna dottern i ett enda av labben. Pappan hade tydligen pratat med hennes arbetskamrat över telefonen. Fastän Susamarina nyss hade hämtat ett skyddsmagnetiserat prov, ja, trots att institutionen självklart tillhandahöll ultravioletta övervakningskameror och hela paketet. Ute på gården stod militärer samt stängsel. Hade ett illuminerat sällskap rövat med sig henne, så måste någon redan ha väntat därinne, gömd. Eller gömde sig fortfarande, med Susamarina bland ventiltrummorna... Pappan svettades och darrade som i djupaste cellskräck.
Gnistro försökte lugna sin klient med ett litet glas amaretto-likör, men fick pimpla ensam. Begagnat tuggummi eller cigaretter hade Gnistro aldrig gjort. Nu erinrade han sig Adrianos syn på försvinnandet. Där rörde det sig obestridligen om bortrövande, av ett rent personligt, rent emotionellt slag. Alternativt att någon sliskig typ lyckats skrämma iväg Susamarina. Adriano tycktes föredra bägge scenarierna lika starkt, motiverad som han var att sätta dit den jäkeln. Såväl någon kåt kund som en svartsjuk hallick kunde stå fokuserad i Adrianos teleskop, hållandes i den unga kvinnan. Gnistro kände sig till sin förvåning inte rädd, inte i första hand, utan på fullt allvar nyfiken. Han ville klargöra vem som såg vem. Varken pojkvännen eller pappan hade ens andats möjligheten att Susamarina av egen vilja skulle ha flytt fältet. Eller snarare rymt till ett särskilt fält, något eller någon som hon älskade högre...?
101
= likaså
Sjuttonde + Artonde + Nittonde kapitlet
i Grenströms Sista Mysterium
Till sist hade Gnistro fått ett mysterium, ett äkta mysterium. Den italienske killen hade kommit på besök och klargjort att hans flickvän var borta. Hon var knappt ens arton, men arbetade på en klubb som kallades Grembo. En tidig morgon var hon försvunnen. Det rörde sig om ett rent uppdrag. Således var inte enbart detektiven själv inblandad. Hittills hade Gnistro bara snokat efter företéelser som lockade hans förundran, som satte hans självuppfattning på spel, inom trygga ramar. Nu skulle Gnistro viga en bestämd tidsrymd åt att finna den italienske killens flickvän. Hon fanns i verkliga livet. Det fanns det ingen anledning att betvivla än så länge.
Och hon betydde något - inte blott för sin egen del eller för detektivens, utan framför allt för klientens del. Adriano ville inte avslöja sin flickväns namn, inte ännu. Killen bara rev sig över skjortbröstet och beskrev om och om igen hur ohyggligt vacker flickan var. Gnistro kände sig som en oerfaren psykolog med fullt sjå att låta bli att påverka sin patient. Varje objektiv ansats kunde bli alltför subjektiv. Adriano litade inte på någon i denna fruktansvärda fas. Först hade han berättat hur flickan var vackrast i hela Napoli. Nu var hon plötsligt skönare än någon i Milano. Var hörde kvinnan egentligen hemma? Killen vred på sin guldkedja. Gnistro väntade på Florens, men förgäves.
Hursomhelst kunde ersättningen förväntas bli enormt tilltagen. Så nu måste han vara en riktig detektiv. Trots att det här var första gången i Gnistros skepnad. Gusten Grenström och Greg Greenstream hade bägge gått upp i rök. Gnistro hade fått anta sin italienska identitet. Han kände sig genast bekväm med kynnet, dess supersnabba sävlighet. Den ivriga nonchalansen hos Gnostro passade perfekt, liksom splitt nya skor som han redan burit år ut och år in, i sin förra inkarnation. Om man drog roten ur allting i hans liv, så fick man Italien som resultat.
Illouise Villermarc satt kvar i Chicago, bakom grindarna till sitt kriminaltekniska laboratorium. Här hade hon ända sedan 20-talet hållit på att skapa detektiv Greenstream. Pergamenten var proppfyllda med kryptiska fläckar. Nu när hennes lille herre plötsligt blivit Gnistro och tagit första bästa flyg till Italien - nu undrade Illouise varför hon inte hade kommit på det tidigare. Efter en odräglig vinter blev projektet som högsommar i april. En prima spelplan rymdes i den simpla stöveln. Hur kunde den vara så obegripligt rik på nervkittlande kultur och odödliga spöken?! Trådarna föll fritt på plats längs ödets gränder. Det gnistrade till någonstans mellan marionettens ryggmärg och hjärna. Gnistro skrattade hjärtligt.
Enda problemet var att bestämma detektivens exakta kontext. Vilken av alla dessa omistliga städer skulle inhysa hans högkvartér? Villermarcs hjärta klappade för de toscanska små labyrinterna, svepta i katedralklockors branta stenblock, omgärdade av vinterasser. Arezzo och Cortona besatt ökenartad torrhet, värdig en spaghetticowboy. Venedig var ingen höjdare, där hade dessutom Agent 007 redan farit omkring ordentligt. Och blotta tanken på Rom översteg fröken Villermarcs förstånd. Dock behövdes en relativt rymlig, lagom postmodern stad, så att Gnistro på sikt kunde forska inom universitetsvärlden. Turin? Den låg närmast de franska markerna, precis som Illouises sinnen gärna drog sig mot Detroit. Apropå motown-musiken som ideligen snurrade i hennes radio, så hade hon heller ej bestämt fordon för Gnistros räkning. Han var föga förtjust i bilar, vilket fick Villermarc att tvivla ett ögonblick på hela idén om Italien. Nå, han kunde ju få nöja sig med en såndär liten motorcykel, vespa eller vad de hette. De stod parkerade överallt längs fasaderna, riket runt, oavsett vilken stad det rörde sig om. Så Gnistro skulle smälta in, som den spion han var.
Blott när det handlade om att inte alls synas med själva kroppen, eller rättare sagt dess fasta identitet, då kunde problem uppstå. Fast Gnistro skulle säkert må bra av att öva sig klädeskonsten, växla mellan Armani och trasor, han som ännu aldrig bevistat någon äkta maskerad. Saker och ting fick bli en läxa för privatdetektiven. Att prova en ny barberare varannan vecka, att använda spegeln för fler aktiviteter än filosofisk kontemplation, den utveckligen skulle Gnistro tvingas till här i detta hetsigt sensuella land. Och tillråge på allt verkade han uppleva en större meningsfullhet i att forma sina rötter här än någon annanstans.
Samma vårlätta söndag kom ännu en klient inrusande på Gnistros kontor. Nu såg det ut som om han snabbt skulle få två riktiga mysterier att hålla ögonen på. Som om det icke redan var mer än fullkomligt nog med Gnistros första uppdrag, hans livs första verkliga, stod nu den äldre mannen och spred sin kokande andedräkt över de hemliga pappren. Mannen hade illgul, kortärmad skjorta, så att det stack till i Gnistros hjärnvindlingar. I övrigt följde utstyrseln mycket diskreta linjer. Trots humörladdningen gjorde mannen överlag ett behärskat intryck, vilket kanske kom sig av att han var pappa. Dottern var nämligen försvunnen. Hon hade arbetat under natten på ett ställe som kallades Grembo, och nu var hon borta.
Så långt var det samma version som killen, Adriano, nyligen hade kört. Så det kunde mycket väl röra sig om samma flicka. Turin var visserligen en av Italiens större städer, men bara i Rom kunde en parallell dubbelhistoria hysa rum nog att utspela sig. När Gnistro frågade om dottern hade någon pojkvän, skakade pappan övertygat på huvudet. Kände han inte till Adrianos existens? Kanske var killen en sporadiskare kontakt som dottern undvek att skylta med? Gnistro lät bli att nämna Adrianos besök, åtminstone tills han rett ut vilka spår som härrörde till vilka motiv. Och han ville inte spä på pappans upprivenhet i onödan. Dock måste han gräva lite närmare i dotterns identitet. Utan tvekan avslöjade pappan hennes namn, Susamarina. Det hade inte killen velat lämna ifrån sig.
Vad var då Grembo för en nattklubb? Ordet betydde ju rentav "sköte". Smått perplex lystrade Gnistro medan pappan beskrev Grembo inte alls som ett uteställe. På Adriano hade det låtit underförstått att Grembo handlade om striptease eller liknande. Mannen i den illgula beskrev det hela som en sorts forskningsanstalt. Huruvida i privat eller offentlig regi förblev oklart, men Susamarinas forskningsobjekt var symboler, i synnerhet symboler tillverkade av antimateria. Här snurrade det runt för Gnistro, som i en halvvaken dröm. Befann han sig bland DaVinciska änglar och demoner, mitt i Robert Langdons kända mysterium?!
Nästa punkt där pappans och pojkvännens versioner gick skilda vägar var hur Susamarina försvann. Enligt fadern hade hon mer eller mindre gått upp i rök. Hennes närmsta kollega hade låtit hemskt förundrad över att inte kunna finna dottern i ett enda av labben. Pappan hade tydligen pratat med hennes arbetskamrat över telefonen. Fastän Susamarina nyss hade hämtat ett skyddsmagnetiserat prov, ja, trots att institutionen självklart tillhandahöll ultravioletta övervakningskameror och hela paketet. Ute på gården stod militärer samt stängsel. Hade ett illuminerat sällskap rövat med sig henne, så måste någon redan ha väntat därinne, gömd. Eller gömde sig fortfarande, med Susamarina bland ventiltrummorna... Pappan svettades och darrade som i djupaste cellskräck.
Gnistro försökte lugna sin klient med ett litet glas amaretto-likör, men fick pimpla ensam. Begagnat tuggummi eller cigaretter hade Gnistro aldrig gjort. Nu erinrade han sig Adrianos syn på försvinnandet. Där rörde det sig obestridligen om bortrövande, av ett rent personligt, rent emotionellt slag. Alternativt att någon sliskig typ lyckats skrämma iväg Susamarina. Adriano tycktes föredra bägge scenarierna lika starkt, motiverad som han var att sätta dit den jäkeln. Såväl någon kåt kund som en svartsjuk hallick kunde stå fokuserad i Adrianos teleskop, hållandes i den unga kvinnan. Gnistro kände sig till sin förvåning inte rädd, inte i första hand, utan på fullt allvar nyfiken. Han ville klargöra vem som såg vem. Varken pojkvännen eller pappan hade ens andats möjligheten att Susamarina av egen vilja skulle ha flytt fältet. Eller snarare rymt till ett särskilt fält, något eller någon som hon älskade högre...?
101
7 mars 2010
Tornet i Torino, Paparezzo o Apan i Napoli
101
Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.1)
En apa så näpen i Napoli
den upplevde stan likt ett tivoli
snurra på folks paraplyer
tills solen sprack fram som revyer
men roligast kjolarna nypa i
Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.2)
En apa så rapp i Neapel
fick folk gapa upp mot sin apel
spelade prima trumpet
tills synden föll mitt i planet
på präst, naprapat och konstapel
TurturRuinen i Turin
(fabel itali-limerick 2.1)
Den turturduvan i inre Turin
som utvann hjärtats nektar ur vin
var betuttad i tvåtusen rusiga varv
tills turbinen blev trasig av blodslibbigt harv
Även magiska droppar blir slutligt urin
Tornugglor i Torino
(fabel itali-limerick 2.2)
Två tornugglor uppi Torino
såg skräckhumor av Tarantino
med vidgade gluggar när clownkvinnan högg
itu katedraltrappan, tog sig ett tugg
av Kristus som blev Valentino
Arezzo Paparazzo
(fabel itali-limerick 3, terzo)
När paparazzon besökte gamla vackra Arezzo
för att från kändisar få sig ett skönt intermezzo
längs klockklangskrönta gränder smög en häst, under svansen
bar den dold en nakenmålad dam från renässansen
som fick behålla evig glans, slapp hängas ut espresso
[skulle istället ha kunnat skriva om Benignis underbara La Vita é Bella, som utspelas i Arezzo, staden dit jag aldrig kom fastän vi var i såväl Siena som Cortona]
101
Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.1)
En apa så näpen i Napoli
den upplevde stan likt ett tivoli
snurra på folks paraplyer
tills solen sprack fram som revyer
men roligast kjolarna nypa i
Apan i Napoli
(fabel itali-limerick 1.2)
En apa så rapp i Neapel
fick folk gapa upp mot sin apel
spelade prima trumpet
tills synden föll mitt i planet
på präst, naprapat och konstapel
TurturRuinen i Turin
(fabel itali-limerick 2.1)
Den turturduvan i inre Turin
som utvann hjärtats nektar ur vin
var betuttad i tvåtusen rusiga varv
tills turbinen blev trasig av blodslibbigt harv
Även magiska droppar blir slutligt urin
Tornugglor i Torino
(fabel itali-limerick 2.2)
Två tornugglor uppi Torino
såg skräckhumor av Tarantino
med vidgade gluggar när clownkvinnan högg
itu katedraltrappan, tog sig ett tugg
av Kristus som blev Valentino
Arezzo Paparazzo
(fabel itali-limerick 3, terzo)
När paparazzon besökte gamla vackra Arezzo
för att från kändisar få sig ett skönt intermezzo
längs klockklangskrönta gränder smög en häst, under svansen
bar den dold en nakenmålad dam från renässansen
som fick behålla evig glans, slapp hängas ut espresso
[skulle istället ha kunnat skriva om Benignis underbara La Vita é Bella, som utspelas i Arezzo, staden dit jag aldrig kom fastän vi var i såväl Siena som Cortona]
101
3 mars 2010
Herren som var Två av Tre
(100-ordsHistoria # 032)
Det var en herre som var två tredjedelar. Var hans sista tredjedel tagit vägen begrep han näppeligen. Ändå visste herren att den fanns, för allting som finns finns helt och hållet. Inom sig bodde blott ena tredjedelen. Utom sig rådde bara andra tredjedelen. Otillfredställd ville herren återskapa återstående tredjedelen. Så han sökte en liten dam. Även hon visade sig vara 2/3. Det blev tillsammans mer än hela. Ingalunda ville herren ansvara för någon extra tredjedel. Nu sökte herren Gud, redan 3/3. Obristfälligheten kändes strax tråkig. Då sökte herren Djävulen, som omedelbart slukade 1/3. Nu kunde herren älska damen utan överskott.
(p.s. Men hans längtan var inte längre så mån om någon fullkomlighet.)
101
Det var en herre som var två tredjedelar. Var hans sista tredjedel tagit vägen begrep han näppeligen. Ändå visste herren att den fanns, för allting som finns finns helt och hållet. Inom sig bodde blott ena tredjedelen. Utom sig rådde bara andra tredjedelen. Otillfredställd ville herren återskapa återstående tredjedelen. Så han sökte en liten dam. Även hon visade sig vara 2/3. Det blev tillsammans mer än hela. Ingalunda ville herren ansvara för någon extra tredjedel. Nu sökte herren Gud, redan 3/3. Obristfälligheten kändes strax tråkig. Då sökte herren Djävulen, som omedelbart slukade 1/3. Nu kunde herren älska damen utan överskott.
(p.s. Men hans längtan var inte längre så mån om någon fullkomlighet.)
101
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
