101
Canada (0)
-Vi är vinnarna.
USA (0)
-Vi ska vinna.
Canada(1)
-Vi vinner!
Canada(2)
-Vi har redan vunnit!!
USA (1)
-Vi tänker inte förlora!
USA (2)
-Vi vill också vinna!!
Canada (3)
-Vi VILL VILL VILL vinna!!!
[såg mitt livs första fullständiga ishockeymatch]
Absolut BK - Visserligen IS
(3-2)
Absolut BK
-Allting är möjligt!
Visserligen IS
-Åtminstone nästan...
Absolut BK
-Ingenting är omöjligt!!
Visserligen IS
-Det är möjligt...
Absolut BK
-Nu är allt extra möjligt!!!
101
28 februari 2010
26 februari 2010
Repetitionen (en Oavbruten Film)
101
Såg just en film som jag ville aldrig skulle ta slut, Groundhog Day (1993, med Bill Murray o Andie McDowell). Här följer min lilla historia som relativt linjärt försöker återge filmens drag. Så har ni inte sett den ännu - återkom imorgon - läs när ni sett den! Även om ingen minns att ni gjorde det... ;-)
06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen försöker alla vara förbannat trevliga. Men mannen vet att han bara är en meteorolog i deras ögon. Medarbeterskan ler dock skönt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen rusar mannen fort före någon hinner vara trevlig. Han vet hur man skapar en snöstorm ifall han skulle vilja. Det är härligt att skulptera is med medarbeterskan. 06:00 väcks mannen av klockradion. Han somnade tydligen ensam. Idag dyker alla saker upp i samma ordning som alltid. På inspelningsplatsen snor mannen själva huvudattraktionen, åker iväg med den i en bil. Mitt under polisjakten kraschar mannen medvetet. Han dör. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen kramar mannen plötsligt sina plågoandar. De flyr skärrade. Emellertid medarbeterskan uppskattar hans kyss. 06:00 väcks mannen av klockradion. Igår lärde sig mannen spela piano, men ingen minns det. De förundras över hur han redan känner till deras historier. Medarbeterskan blir skrämd över hur mannen tänker kyssa henne, som om det ingick i hans planeringskalender. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher fortsätter sjunga fastän han hamrar sönder den. 06:00 väcks mannen av klockradion. På väg till inspelningsplatsen, exakt när pojken ramlar ner från trädet, räddar mannen honom. Även tanterna hjälper han med deras sedvanliga punktering. På festen dansar mannen med medarbeterskan. Alla människor kommer fram och tackar gentlemannen. Hon följer med honom hem till sängen. De försöker hålla sig vakna så länge som möjligt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Om han då är ensam eller ej berättar jag inte.
[Jag älskar film mer och mer, att studera alla filmer som finns. Varje gång jag ser en film känner jag för att ägna all min tid åt att se film i allmänhet. Ändå känner jag mig oftast rastlös och önskar att filmen ifråga skall ta slut snart, räknar minuterna, för att jag äntligen skall kunna konstatera att jag har sett filmen. Alltmer sällan önskar jag stanna kvar i en film, i upplevelsen, förevigt. Men ikväll såg jag en sådan film. Den hade gärna fått hålla på i flera timmar till. Trots att den handlade om förbannelsen i ett oavbrutet eller konstant upprepat tillstånd... Dess värld tycktes mig så mycket mer meningsfull än allt annat, dessutom på ett säreget avspänt, skönt tragikomiskt sätt. ]
101
Såg just en film som jag ville aldrig skulle ta slut, Groundhog Day (1993, med Bill Murray o Andie McDowell). Här följer min lilla historia som relativt linjärt försöker återge filmens drag. Så har ni inte sett den ännu - återkom imorgon - läs när ni sett den! Även om ingen minns att ni gjorde det... ;-)
06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen försöker alla vara förbannat trevliga. Men mannen vet att han bara är en meteorolog i deras ögon. Medarbeterskan ler dock skönt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen rusar mannen fort före någon hinner vara trevlig. Han vet hur man skapar en snöstorm ifall han skulle vilja. Det är härligt att skulptera is med medarbeterskan. 06:00 väcks mannen av klockradion. Han somnade tydligen ensam. Idag dyker alla saker upp i samma ordning som alltid. På inspelningsplatsen snor mannen själva huvudattraktionen, åker iväg med den i en bil. Mitt under polisjakten kraschar mannen medvetet. Han dör. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher låter långt lyckligare än den gamla vanliga slaskgatan. På väg till inspelningsplatsen kramar mannen plötsligt sina plågoandar. De flyr skärrade. Emellertid medarbeterskan uppskattar hans kyss. 06:00 väcks mannen av klockradion. Igår lärde sig mannen spela piano, men ingen minns det. De förundras över hur han redan känner till deras historier. Medarbeterskan blir skrämd över hur mannen tänker kyssa henne, som om det ingick i hans planeringskalender. 06:00 väcks mannen av klockradion. Sonny & Cher fortsätter sjunga fastän han hamrar sönder den. 06:00 väcks mannen av klockradion. På väg till inspelningsplatsen, exakt när pojken ramlar ner från trädet, räddar mannen honom. Även tanterna hjälper han med deras sedvanliga punktering. På festen dansar mannen med medarbeterskan. Alla människor kommer fram och tackar gentlemannen. Hon följer med honom hem till sängen. De försöker hålla sig vakna så länge som möjligt. 06:00 väcks mannen av klockradion. Om han då är ensam eller ej berättar jag inte.
[Jag älskar film mer och mer, att studera alla filmer som finns. Varje gång jag ser en film känner jag för att ägna all min tid åt att se film i allmänhet. Ändå känner jag mig oftast rastlös och önskar att filmen ifråga skall ta slut snart, räknar minuterna, för att jag äntligen skall kunna konstatera att jag har sett filmen. Alltmer sällan önskar jag stanna kvar i en film, i upplevelsen, förevigt. Men ikväll såg jag en sådan film. Den hade gärna fått hålla på i flera timmar till. Trots att den handlade om förbannelsen i ett oavbrutet eller konstant upprepat tillstånd... Dess värld tycktes mig så mycket mer meningsfull än allt annat, dessutom på ett säreget avspänt, skönt tragikomiskt sätt. ]
101
22 februari 2010
no Color Colorado + Massachusetts' MobyDick
American Limericks
A cowboy from high Colorado
chased rainbows, such dry desperado
well he tried to stay cool
but from hill fell the fool
as all colors melted like snow in his eyes Soleado
fotnot: fr f a The Fool On The Hill
fast trodde att Soleado (solig) var italienska, för att sången låter så, medan det uppenbarligen är spanska - ett språk jag skulle vilja vilja lära känna!
Mrs Melville of sea, Massachusetts
settled down by those white whales, her chosed pets
as she tried to entice Moby Dick
even up on her deck for a lick
of his great spermaceti, he chewed ship
101
A cowboy from high Colorado
chased rainbows, such dry desperado
well he tried to stay cool
but from hill fell the fool
as all colors melted like snow in his eyes Soleado
fotnot: fr f a The Fool On The Hill
fast trodde att Soleado (solig) var italienska, för att sången låter så, medan det uppenbarligen är spanska - ett språk jag skulle vilja vilja lära känna!
Mrs Melville of sea, Massachusetts
settled down by those white whales, her chosed pets
as she tried to entice Moby Dick
even up on her deck for a lick
of his great spermaceti, he chewed ship
101
17 februari 2010
Historien om Pelikanen ur Varuhuset som Rullade ihop Gator i en annan Historia
101
Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?
Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.
Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.
Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.
Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.
101
Fri uppföljning på Calins sagoskiss, som hon inspirerade mig att ta hand om, fastän det blev något helt annat, om än i samma stil...?
Herr P hade för vana att avlägsna gator. Nix, han spelade icke Monopol. Denne gode man handlade långt verkligare än så. Det gick helt enkelt till så att Herr P rullade ihop gatorna, oftast en i taget, ibland ett par tre kvartér i ett nafs. Det var en fantastisk idé, och därtill ett gudomligt genomförande. Eller vice världen. Husen försvann dock icke. De stod kvar precis som de brukade. Bara gatan dem emellan försvann. Det var inte så farligt ifall Herr P blott plockade någon enstaka. Tog han dock flera så kunde hela riktningar försvinna på köpet. Då blev folk irriga. Ty även skyltar och dylikt gick då upp i rök. Dvs dessa hyste inte längre några relevanta gator att peka på. Herr P kunde lätt skapa kaos. För som någon sa: Hur visste man vart man var på väg om man saknade gator att följa? Man måste stanna och fundera ut det. Och det tog tid.
Herr P var tillika antikvitetshandlare. De som var rädda för Herr P:s förehavanden kallade honom för Pelikanen. Pelikanen höll hus i en stor, svensk tv-serie. Från en liten heminredd butik i Gamla Stan styrde Pelikanen tryggt och maffiamässigt över ett helt varuhus. Där fanns måhända andra fingrar med i spelet också, minst lika fula fiskar, men det är en annan historia. Det här utspelade sig på det sena 80-talet. Där såg Herr P minst av allt modern ut i sina runda glasögon. Nästan alla såg helt moderna ut på den tiden; det kan man lätt konstatera idag på dvd. Kulörerna och frisyrerna befann sig på krönet av den kanske mest gränslösa expansionen i modern historia, mitt i Sveriges sommarljusaste andedräkt. Och kronprinsessorna var, trots allt, bland de sötaste väsen som man kunde se. Personligen var jag tretton, bara några år äldre än dem. Jag har aldrig haft en så påtaglig framtid som då. Menar det, inte minst känslomässigt, fastän jag har svårt att identifiera mig med det. Signaturmusiken flöt som vispgrädde från kontorsskrapor med fjärran synthklockor. CD-skivan hade knappt ens börjat göra sitt intåg i samhällsbilden. Sara, den glada och ledsna flickan till de märkligt höga hästarna Frank Lundholm och Karin Fors, hon bar i jackan på pojkvännens stulna kassett, där ex-pappa Frank spelat in bevismaterialet mot Pelikanen. Men ingen hade ännu några saker i sina rätta händer. Så är det alltid med bra intrig.
Hursomhelst, vi skall koncentrera oss på Herr P. Här måste sägas att det fanns ett kapitel som föregick vederbörande. Det handlade om en viss Herr D. Det är skrivet av en särskild fru C. Hon finns härinne [poeter.se]. Fast hon heter inte alls Cecilia, som den snygga lite distanserat mörka men varmt leende kvinnan gjorde, hon som spelades av Sara K och som slets emellan den hederlige kåkfararen K och den falske smartpojken J, fast som från början var ihop med poeten Daniel och så borde det nog ha fått förbli. Emellertid, så att vi hinner bli färdiga före kapitlet är slut... Herr P behöll de ihoprullade gatorna inne i sitt antikvariat, likt persiska mattor. De allra förnämsta exemplaren fick inhysas i ett klassiskt kassaskåp signerat Franz Jäger. Det stämmer bättre eftersom herrens egentliga namn löd Jens Josefsson, en initial likhet med Jönsson. Personligen skulle jag ha hetat Herr G ifall jag varit med. Men på den tiden var Z särskilt populärt, så det fick bidra till mitt smeknamn, och sedan dess ser jag ingen anledning att utforska Z närmare. Hursomhelst Herr P får man om man stroppar upp Herr D litegrann, om ni tänker bildligen bokstavligt. Bilderband körde fröken ibland. Det besynnerliga är hur man kan svamla och ändock hitta klara sammanhang. Det tyder trots allt på att sammanhanget skapas före svamlet.
Ja, just så var det med gatorna som Herr P snodde. Han trodde att de redan var hans eget sammanhang. Men så var det ju inte riktigt, och blev inte heller så hur han än krängde. Så till sist dök Polisen upp. Då mindes Herr P, just nu när det var försent, sitt sanna motiv. Det bestod i att rulla ut gatorna på nytt. Revolution ville han inte direkt kalla det, men Herr P föreställde sig mer kreativa vinklar än innan. Och så blev det kanske, fast det blev problem med att hitta nya vinklar att bolla med. Polisen var icke lika stilfull, fyndig och medveten som Herr P själv skulle ha varit. Ty byggnaderna låg liksom där de låg, tyckte de. De hade inte närmat sig varann en tum, trots att gatorna varit borta i många dygn. Herr P såg genom gallret till sin cell hur människorna gick omkring på exakt samma vis som någonsin, visserligen med variationer som var mycket vackra att skåda. Och det kändes sorgligt för honom, fastän han också var lycklig över att allting fanns kvar. Herr P var glad att han hade låtit bli att äta upp gatorna.
101
12 februari 2010
Illouises Sista Mysterium
Block II
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)
Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.
Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.
Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.
De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.
101
kapitel ett
(alternativt Sextonde kapitlet i Greenstreams Sista Mysterium)
Illouise Villermarc sorterade bland provrören. Hon hade skapat en livs levande detektiv, Greg Greenstream. Han fick hålla hus mitt på 70-talet, med minnen från 30-, 40-, 50- och 60-talen. Illouise hade låtit honom reinkarnera. Det hade skett direkt in i samma tid som hans förra inkarnation hade dött. Men denna gången hade Greg aldrig behövt bli barn på nytt. Numera fanns vätskor och redskap för direkta överlappningar. 70-talet låg vidöppnare än någonsin. Det var bara att fortsätta leva, likt nästa level i ett dataspel som ännu inte fanns. Solen lös sina grumligaste strålar. Gult gled över i djupaste gredelint. Inte en människa hann skymta spektret däremellan. Laboratoriet skjöd av knäpptysta kunskaper. Illouise klippte ut remsor ur hemligstämplade dokument, fäste dem kring utvalda provrör. Hon bläddrade i biblarna och gurglade sig med amaretto-likörer.
Först hade Villermarc grunnat på att ge Greenstream titeln Herr G, men det påminde för tydligt om Tintins värld. Greg kunde visserligen se ut som någon figur där, men han var mer besläktad med rent litterära karaktärer. Han skulle ha kunnat funka som Kafka i en pojkdeckare eller som en pojkdeckare i någon spionroman. Eventuellt befann han sig i Mare Kandres sista historia. I så fall sökte han i själva verket en kvinna, genom korridorerna förbi hundratals främmande lägenheter, ibland inne i dem. Fast faktum kvarstod. Greg hade fötts och vuxit upp i Chicago efter börskraschen. Dött hade han gjort i San Francisco i jakt på några droghajar. Illouise hade scenen inspelad på en gammal kassett, som vid den tiden varit splitt ny. Nu hade Greenstream slutligen fått fortsätta sin vuxna levnadsbana, som om ingenting hade hänt.
Men någonting hade hänt. Detektiven var knappast längre självklar i sin roll som deckare. Greg tycktes inte riktigt greppa vad yrket handlade om. Han smög på tok för uppenbart. Bilarna han for i tordes han knappt köra. Man kunde ana att Gregs belägenhet var konstruerad. Vissa rutiner saknades i hans konstitution. Eller snarare hade Greg hade glömt hur man gjorde. Döden hade tagit bort kontakten med flera centrala förmågor. Nervbanorna låg förskjutna. Fröken Villermarc lyckades bara halvvägs omstöpa Greenstreams form i samma utgångsläge. Spår av nutiden blandade sig hjälplöst in i hans blod. Och eftersom Greg inte hade något nutida liv så blev stegen förundransfullt vacklande, i princip påhittade. Han misstänkte att han inte var hemma, men han hade ett enormt behov av att känna sig som hemma. Självbilden sökte sig baklänges mot minnesluckorna, istället för att närvara helt i händelseförloppen.
De människor som Greenstream skulle skugga kunde rätt snart få för sig att han var en robot, en otäckt medveten robot. För hans rörelser var allt annat än mekaniska, snarast överdrivet varierade, poetiska. Ändå låg hårda spänningar i Gregs kropp. Hans mönster följde varken den seglande örnens eller den ringlande bläckfiskens. Likt en i grunden hederlig häst som fått sina galna galopptendenser travade Greg på genom Chicagos bakgator. Det ryckte titt som tätt till i hans ena arm. Handen sökte sig till fickan varje gång någon särskild karaktär uppehöll sig inom räckhåll. Det skedde oavsett om det månde röra sig om en livsfarlig brottsling eller superläcker brud. Fingrarna spändes som kring en pistol, fastän det bara var en enkel kamera.
101
6 februari 2010
Pirate of the Wire
101
Maryland Drugdealer Healer (state of Limerick no 7)
That pirate of Baltimore, Maryland
he never took no shit from any hand
stole drugs and power from biggest boys
to protect little people be Devil's toys
Police stood confused around his command
=one of few limericks not meant to be funny.
I'm watching World's best series The Wire,
now fourth season, in School, stronger than ever.
101
Maryland Drugdealer Healer (state of Limerick no 7)
That pirate of Baltimore, Maryland
he never took no shit from any hand
stole drugs and power from biggest boys
to protect little people be Devil's toys
Police stood confused around his command
=one of few limericks not meant to be funny.
I'm watching World's best series The Wire,
now fourth season, in School, stronger than ever.
101
1 februari 2010
Antoine, den lille detektiven
101
Referat av filmen ANTOINE, en surreell dokumentär(?) i regi av Laura Bari (Kanada 2008). Såg den ikväll på FilmFestivalen i Göteborg.
Antoine är en blind, fransk-kinesisk pojke på förskolan. Framförallt är han detektiv. Den mystiska Madame Rouska ringer hans firma Detective Dec. Hon håller på att försvinna, ber om hjälp. Antoine måste finna henne. Men först svarar pojken som mobilsvar, för han är djupt upptagen. Två tjejkamrater ingår i Antoines spaningsteam. Över walkie-talkien hittar de ingen Madame, inte ens i syrénblommorna. Kanhända finns hon i regndropparna. I blindskrift etsar Antoine in två listor: sånt han minns - sånt han inte minns. Utrustningen byggs i LEGO. Genom Montréal kör pojken riktig automobil. Deckarsignaturen rullar snö. Förskolefröknarna ser till så Antoine blandar rätt akvarellfärger.
= ytterligare en 100-ordsHistoria
101
Referat av filmen ANTOINE, en surreell dokumentär(?) i regi av Laura Bari (Kanada 2008). Såg den ikväll på FilmFestivalen i Göteborg.
Antoine är en blind, fransk-kinesisk pojke på förskolan. Framförallt är han detektiv. Den mystiska Madame Rouska ringer hans firma Detective Dec. Hon håller på att försvinna, ber om hjälp. Antoine måste finna henne. Men först svarar pojken som mobilsvar, för han är djupt upptagen. Två tjejkamrater ingår i Antoines spaningsteam. Över walkie-talkien hittar de ingen Madame, inte ens i syrénblommorna. Kanhända finns hon i regndropparna. I blindskrift etsar Antoine in två listor: sånt han minns - sånt han inte minns. Utrustningen byggs i LEGO. Genom Montréal kör pojken riktig automobil. Deckarsignaturen rullar snö. Förskolefröknarna ser till så Antoine blandar rätt akvarellfärger.
= ytterligare en 100-ordsHistoria
101
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
