Lagom För Fort & Lagom För Sakta

 

"Tacksam för att tiden går lagom fort" sa jag ikväll på sista lektionen i mindfulness. Det hade kurskamraten minsann aldrig hört någon kläcka ur sig förut. 🤪☺️ 

 

Oftast tycker man ju tiden går för fort alternativt för sakta. Sådan är även min upplevelse när det gäller jämförelser mellan näraliggande dygn eller timmar. Men nu tänkte jag snarare på årstidernas gång - hur skönt balanserande kontraster som brukar råda månaderna emellan. 

 

Advent kommer skimrandes redan (snart) och kan lysa upp den höstmörka våtblåsten som trots allt är (nästan) genomgången. Lidandet var lagom långt för att längtan skulle kännas meningsfull. 😰🤩 

 

Dvs sålänge vi förmår vila i vår förväntan, så går det sällan "för fort eller för sakta". (Om samhällen sedan behandlar advent värre än november, eller om sommaren bränner ihjäl oss, är en annan historia). 

 

Vi skulle alltså hitta exempel på vad man personligen känner tacksamhet inför (långt ifrån allt = inget religiöst lovprisande). 

 

Först nämnde jag att det finns andra människor, för fina utbyten titt som tätt - att man inte behöver vara ensam jämt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ZYZ