Avseende de första cirka fyra-åtta sekunderna ....
(emedan Beatles givetvis gjorde kortare bitar än många sentidare
låtmakare som kan lägga mer utrymme på sina intron). Ibland/ofta börjar
dessutom Beatles spår rakt på refrängen eller riffet, för att sedan
överraska med minst lika bra verser eller ett ännu bättre stick.
Sammataget
blev det inte alldeles lätt här att hitta fullfjädrade guldglimtar just
som intron betraktade .... eftersom bandets fantastiska helhet är
kopplad till varenda detalj.
1
EIGHT DAYS A WEEK
Som
från ett nedtonat ingenstans växer tonerna upp.... en figur i skönt
skiftande ackord. Får även avsluta låten. Som liten pojke tolkade jag
stämningen som ett höghus med stigande balkonger?! - eller om det helt
enkelt var omslaget till röda+blå samlingen som jag hade framför
ögonen?!
2
OB-LA-DI, OB-LA-DA
Plinkar
igång riktigt glättigt, i blott piano innan stompet etableras i fler
stämmor. Påstås att John efter utdragna tagningar drämde till med denna
superhurtiga inledning, i ironisk leda över Pauls ändlösa försök att
hitta en perfekt början?!
3
HERE COMES THE SUN
Skönare
än de sista snöflingorna på vårkanten, landar man mjukt och smälter
omedelbart.... smälter för Harrisons härligaste (där bara Something drar
in som en somrigare fläkt, med effektivare start).... i vad jag nu
inser måste vara ett av bandets längsta intron, som dröjer med att
avslöja hela låtens rika instrumentation.
4
STRAWBERRY FIELDS FOREVER
Mellotron-slingan
som drömsömnigt inleder inte bara låten (Lennons mest experimentella
jämte valrossen) utan därtill målar fram tonen för en hel psykedelisk
epok [som iofs kanske redan då hade tagit språng genom maskhål, och
befann sig i sin nostalgiska fas...?] får segla djupt i sin mysiga
mystikmättnad, ännu högre än konkurrenten här Lucy in The Sky....
5
I FEEL FINE
Hur
han glider över gitarrsträngen (eller rörde sig om medvetet alstrad
rundgång?) - hursomhelst så enkelt men magiskt, för att strax plocka
igång det ovanligt gemytliga riffet....!
6
DON'T PASS ME BY
Som
om ett lag gruvarbetare i Alperna el dyl står och fixar med redskapen
inför dagens pass, som snart hamrar igång i ett alltmer bergfast
gung.... Ringos egna bidrag får man leta med lykta efter - stiligt
ihoplappat med slutet på Rocky Raccoon. (Också Octopus's Garden börjar
läckert, men snarare intermezzot jag fastnat för på den.)
7
GOT TO GET YOU INTO MY LIFE
Blåser igång soul-gladare än någon annan, en stark öppning som trummorna fångar in galant inför fortsatta studsigheten....
8
PAPERBACK WRITER
Finfintt
fallande kanon av körröster, som kunde ha blivit ett vida sprödare
stycke [typ Because] men ruvar på relativt tufft driv....
9
DRIVE MY CAR
Där
introt låter som ett välbyggt riff, men som mig veterligen aldrig
återkommer i låten [möjligtvis som kort brygga i någon annan låt] dvs
ännu ett skimrande uppslag bland åtskilliga. Hade lätt kunnat plocka med
Ticket to Ride eller You Can't Do That istället.
10
YOU NEVER GIVE ME YOUR MONEY
Kan
alltid bli vackert att invaggas i pianoballadisk, avklarnande
gråtmildhet - men denna tar nog priset bland Pauls långsamma,
spirituella pärlor mot slutet av perioden.... händelserikare än både Hey
Jude, Golden Slumbers och Let it Be, trots sitt en smula extra entoniga
klinkande?!
11
GOOD NIGHT
Efter
det relativt oändliga ljudcollaget Revolution 9 [vilket trots vissa
mässande rabblanden kunde funkat även på intro-fronten] vaggas man
vidare ut i en orkestral, tidlös stämning, inklusive stämman av någon
sorts sagosiren?! innan Ringos ljuva röst får ta vid.
12
A HARD DAYS NIGHT
Ett enda anslag! Det smått magiska ackordet som tycks innehålla hela universum [tydligen G7-sus sägs det].
ZYZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar