Har låtit bli att svära över de satans elsparkcyklarna
sedan april, eller rättare sagt de obegripligt många vuxna som handhar
dem på fyraåringars vis eller värre. Denna sköna, sista augustinatt tog jag mig
friheten att ta ansvaret att flytta på ett dussin gröna monster (i
diverse stadsdelar) som låg livsfarligt slängda tvärs över svartnande
gator o trottoarer. Jodå, fattat att det finns arbetsamma själar som
returnerar vraken till laddstationerna, ett hedervärt yrke, men de
hinner ju ingalunda med hela skiten hela tiden...
Äntligen
ska man inplantera en uppdaterad hastighetsbegränsning i dessa laglösa
redskap, som långt ifrån bara berusade folk susar fram på som om
omgivningen vore robotar som aldrig kan få för sig att plötsligt ändra
kurs.... Får lust att skrika åt somliga att köra lite lugnare, men vet
ju att sånt kan leda till en annan sorts kollision.
Hur i helsifyr kan
kommunpolitker & co stödja detta galopperande trafikkaos utan
bättre beredskap och regler i grunden?!?! Visst kommer alltid någon
aspekt komma i kläm i en överfull stad som supersnabbt måste genomgå
långsiktig ombyggnad. Och visst är jag
glad att spårvagnarna blir något mindre trånga (fastän det sällan märks
för fem öre). Men det räcker liksom icke med roliga bieffekter, typ att
cykelstölderna sägs ha halverats emedan flera tjuvåkare hellre blir
försörjda med elscootrar?!
Ska vi hoppa till den frågan nu, så befarar
jag snarare att folk slutligen givit upp att anmäla sina cyklar stulna,
sedan de inser hur Polisen behövs så mycket mer till att förhindra
staden att sprängas i bitar.... en kamp som iofs har pågått klart längre än
sparkcyklarna har varit elektroniska.
0W0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar