Minutmakaren Åter i Semestermässigt Arbete

Åttonde avsnittet i min fantasymässiga sagohistoria




Återigen ändrade Minutmakaren vinkel på visarna. Mustascherna hängde bra precis med i svängen. Plötsligt hade det blivit hög tid att ta semester ifrån semestern. Hem till arbetet flög professorn flera dagar före det var tänkt. Knappt insläppt i sitt klocktorn höll han på att bli. Ty de två sköldpaddorna befann sig på kapitalt skilda ställen i staden, alltför orelaterade till varandra, såpass att porten icke fick den välbalanserade signal som upplåsningen krävde. Ingen nyckel av guld fungerade för denna sorts magi, som var mekaniskt grundad på mycket större system än själva kraften man lade in i unika ting. Seifert & Safira måste finna varsitt påminnande prång, innan dörrhalvorna härborta förmådde öppna sig överhuvudtaget.

Dock klyftigt nog hade denne minutmakare plockat med sig reserv-frukterna, dem som han redan mixat passionsfrukt med granatäpple i. Klöv man en sådan frukt kunde vardera halva lätt tolkas som skalenlig modell av en sköldpadda. Husen var ibland förbluffande blinda. Tillika lät sig tornen titt som tätt luras. Professorn tog en extra aprilpromenad och placerade dem i parallella gränder. Bara arton minuter förlöpte innan han befann sig återkommen i sin allra heligaste bostad.

Det plingade till som i Puppet on a String, trappan gick på lika få språng som i barndomen, och i nästa ruta stod Minutmakaren vid badrumsskåpet för att revaxera sitt tredje öra. Han hade gärna stått vid kylskåpet och lossat kapsylen från en trappist-brygd ölflaska, men nu ville arbetet hellre komma i första rummet. I andra änden av staden var säkert Fladdermusan fullt sysselsatt med sina sömnader och hattmakerier, all textil poesi som hon tycktes utveckla dygnet runt.

Damen på det exotiska hotellet hade påmint professorn om Fladdermusan, hans väninna på avsevärt närmare håll. Bägge kändes erotiska på det där öppensinnigt självcentrerade viset. Fastän hotell-mademoisellen varit en betydligt tyngre variant, rent fysiologiskt, vägde dock sömmerskan skönt mycket mer i psyko-kemisk bemärkelse. Nu saknade han denna fladdermusa av halva sitt hjärta. Minutmakaren kom på sig med att längta ihjäl sig, under loppet av två sekunder, i ett riktigt mörkt turkost ögonblick.

Sedermera tänkte professorn hela arbetskvällen på hur de kunde mötas därute i hennes vindsvåning, på hur himla dum han eventuellt var som slagit sig ned härinne, mitt i urverket. Underwear Square 42 som hon bodde på, det låg ju inom mänskligt räckhåll... inte minst om man tog en motorcykel-taxi, samt såg till att ha en ny kostym-beställning i nedtecknad beredskap. Både sitt livs livrem och hennes bästa strumpeband torde han gott behöva i sin ängslan. Akten med hotell-mademoisellen hade blivit mer än lovligt ofullbordad, ett smärre fiasko, mätt efter hur upphetsade de trots allt hade varit. Så nu ville Minutmakaren återfinna sitt nya självförtroende, i form av spännande men trygg form. Fickor med invändiga dragkedjor hittade professorn aldrig ute i vanliga handeln, endast hemma hos Fladdermusan.

Dessutom var det tillräckligt längesen som hans bild av hennes kvartér uppdaterades, redan ett par år sedan, så passade perfekt under just nästa veckas måne. Då skulle professorn vara beredd att få reda på sin älsklings aktuella status, huruvida hon bodde kvar i butiken, vad hon mumsat på till frukost, ifall hon levde, och vilka kulörer på skorna hon valt idag. Variation uppskattade hon, och variation var vad hans tillvaro bestod av. Egentligen ändrade sig Minutmakaren aldrig. Samma projekt som under hela sitt liv ville han få fortsätta på; kände sig blott kommen till förstadiet. Men från vecka till vecka, mellan alla olika timmar, begärde professorn hur ramverket skulle variera. Jodå, ini de mest egensinniga detaljer...

Semester-semestern inleddes samma morgon med genomlyssning av varenda version av den odödliga sången IF I WERE A CARPENTER (and you were a lady - would you marry me anyway??). Detta njutningslystna jobb, under vilket Minutmakaren satt och glodde på väggens hängande verktyg, djupt koncentrerad, tog ett par dygn i anspråk. För det fanns fler inspelningar än man kunde drömma om. Tim Hardin såsom upphovsmannen hade ändå inte gjort någon direkt delikat tolkning. Mest dramatiskt gripande fann professorn vara versionen med Dave Dee, Dozy och de andra i det legendariska bandet, som förmodligen varken satt sina fötter i Zabadak eller Xanadu. Till och med Vreeswijk hade karvat ihop den svenska varianten "Om jag vore arbetslös". Om folk hade känt till Minutmakarens existens, skulle han nog i mångas ögon varit absolut arbetslös. Men faktum var ju att han drunknade i sina egna uppdrag, hade fler trådar än någonsin att spika ihop.

Uppladdningen inför att träffa Fladdermusan förvandlades således till en aldrig sinande labyrint. Kanhända var det samma gång som alltid...? Ty denna konstfärdiga korridor, hur originell den än föreföll, visade sig ingalunda vara olik alla labyrinter han någonsin givit sig in i. Minutmakaren mindes inte längre första gången, då han blott varit pojke och ingen professor. Förmodligen hade han blivit så stressad av all nyfikenhet att han aldrig lagt märke till symbolerna som tecknats på var åttonde vägg.

Nåväl, vad gjorde den missade erfarenheten egentligen? Om rollen var bra så tålde den att spelas om igen. Ögonen hade vidgat sig ännu ett varv. Det var likafullt först nu som Minutmakaren kände sig verkligen villig att repetera hela äventyret, varenda gammal episod av sin framtid.






0W0