27 april 2010

Historien om Siris o Adriano (smått transformerad Repris)

101

I stort sett såhär såg det ut för fem år sedan när jag skrev en följetong direkt till/om/för en tjej, där hon valde eller antydde vilken sorts fortsättning hon ville ha inför varje scen.




ur Sagan om Sirjla Mirdani (SlottsScenerna)


[Första scenen]


Högst upp i slottet stod du. Bakom dig gapade trappan upp från flera av deras salonger. Här var nu ett rum du aldrig varit i. Den fjärran balettmusiken hade följt med dig i hälarna hela tiden. Liksom suset från deras sysslor och ståhej.

Det var den dagen våren just hade börjat. Skön luft hittade in från ett fönster. Du fyllde andfådd hela barmen. Genom gardinen syntes suddiggröna fläckar långt därnere. Solen lyste matt men självklart. Så underbart! Det var bara du nu. Egentligen fick du väl inte vara häruppe, men vem behagade klaga en dag som denna!?

På det rangliga bordet låg en tung, röd bok. Några trekvartstomma likör-karaffer prydde en liten skåphylla. I den vågigt böljande spegeln kunde du ana din egen nyfikna avbild, förvrängd. På andra sidan stod en till spegel - likadan.

Ett fotografi fanns instucket bakom nothäftet på pianokarmen. Det doftade rent och friskt; trots att rummet var överbelamrat med myckenhanda krimskrams. Som en blandning mellan vindsförråd och privatkammare, fast i fullt solljus. Men ingen säng! Däremot en hel samling nattlinnen liggandes över varann på pianopallen. Besynnerligt! Vad i allsindar brukade de ha för sig här uppe?!


Och så dessa lättsamt galopperande danstoner som förföljde dig och påminde dig om att du var fri nu! Äntligen! Du skulle inte behöva fara tillbaka till hans smutsiga lilla koja mera, eller tält eller vad det nu plägade kallas. Inga cirkushästar i världen kunde komma och hämta dig!


[Andra scenen]


Så fästes dina vakna ögon åter på fotografiet som stack fram bakom klavérutdraget till Roms Fontäner, Ottorino Respighis orkesterstycke. Dina varma händer flög före dig dit och fick fram bilden.

Motivet var inte alls vad du hunnit föreställa dig - ingen äldre farbror i monokel eller madam i dekoletage. Nej, det här var en alldeles ung pojke, kanske fem år gammal. Han stod i svart kostym mitt i en blomsterrik trädgård, med solen kisande i pannan. Pojken såg väldigt allvarlig ut; håret och blicken var också mycket mörka. Bredvid honom stod en katt och såg fundersam ut. Frågan är om det ens var ett fotografi - det såg nästan målat ut. Och det var inte lätt för dig att veta; du hade inte sett så många fotografier i ditt liv ännu.

Du höll just på att stoppa tillbaks fotot, när du ändrade dig och betraktade pojken på nytt. Hade du ej i ett kort ögonblick tyckt dig känna igen honom?! Nej, det var nog inbillning. Säkert var det bara din jäkla clown hemma i sin cirkus-koja som ditt plågade minne kommit att erinra sig ännu en gång. Såvida det inte rentav var katten du känt igen?!

De bägge varelserna gjorde i varje fall ett gripande intryck på dig, som stodo de och vakade vid gränslandet mellan liv och död. Instinktivt vände du på fotot, och där fanns givetvis en samling bläckbokstäver tecknade: "Siris o Adriano, april 1889". Det var drygt trettio år sedan. Namnen sade dig inget särskilt. Det borde vara katten som hette Siris. Besynnerligt att dess namn stod först!

Med ens återvände du till rummet, när deras röster nu kommit närmare upp därnere. Baletten fortskred genom de nypolerade salarna. Deras kjolar frasade rytmiskt mot de glashala golven, deras fingernaglar knackade längs tavelramarna. Mitt bland ekot av hela maskeraden kunde du urskilja slottshertiginnan i egen hög falsett. Än hade de nog någon våning kvar, men nu blev det genast allvar för dig att göra något åt din olämpliga belägenhet.

Raskt lirkade du tillbaks fotot bakom noterna och for in bakom ett vinrött sammetsdrapperi. Där inväntande du att inte bli upptäckt. I bästa fall skulle du rentav få tillfälle för spionering.





ur Sagan om Sirjla Mirdani (CirkusScenerna)


[Tredje scenen]


En iakttagelse gjorde du omedelbart. Bakom drapperiet fanns ingen vägg i sikte. Inte ens något bråte fanns där. Besynnerligt!, tänkte du först. Det var bara en stor rymd, dunkelt upplyst. Därpå gick det upp för dig: Du stod mitt i entrén till en hel, ofantlig sal.

Rymden framför dig var fylld av ansikten. Gamla och yngre, bekymrade och nyfikna ansikten, hundratals... Och de blev fler och fler ju djupare in i salens mörklila ljus du skådade. Alla satt ner i någon sorts fåtöljer som var ihopkopplade med varann, såsom passagerarsäten på en enorm rymdbuss-färja.

Efter en ändlös stund var människorna så många att du inte längre såg några enskilda ansikten. De tittade allesammans oavvänt mot ditt håll, som förväntade de sig något av just dig. Du hade ingen aning om vad. Du bara kände att du skämdes. Du visste med dig att man väntade på dig. Och att man redan väntat alltför länge...

Omedelbart hade du glömt bort att du trätt in hit för att gömma dig. Slottssällskapet och balettmusiken var som bortblåsta inför den gapande uppmärksamheten. Rädslan för vad madame Drottningen skulle säga om hon fann din alltför högt belägna närvaro - just den oron krympte till ett korn i ditt omedvetna. Nu ville du VERKLIGEN gömma dig.

Men samtidigt som alla ansiktena stirrade extatiskt på din närvaro, tycktes det som om de ändå inte såg dig. En efter en började de kisa konstigt, likt i soldis. Koncentrerade de sig att söka se något som kanske fanns där, kanske inte...? Som om du hade varit en itusågad såpbubbla, eller en borttrollad drömbild... som nu bit för bit återvände till sin ursprungliga gestalt.

Till sist visste du att du skulle spricka och krossas som glas om du stod kvar här en sekund till - mitt i den kollektiva tystnaden, utan att ta dig för något. Men du var så förlamad av alla ögonens förväntan att du rakt icke förmådde komma på något. Det var du övertygad om. Och ännu mindre kunde du låta bli att göra något!!


[Fjärde scenen]


I nästa ögonblick tändes en gul lampa ned på din panna. Precis som om någon planerat det... och det började sjungande spruta lyriska pyramider ur dig:

"Så Smältan Solnar" eller "Härom Döden Svingas" och många andra varianter, t o m banalare saker som "Spricker Prickiga Katter ur Hattarna Fick Fatt"...

Och hela ofantliga salen, den nyss frusna fokuseringen, vibrerade med ens på riktigt. Publiken började plötsligt andas, ur ena vrån efter den andra. Allt blev upphetsat, som hade man fått höra världens läckraste spöke, och inte kunde sluta att se henne.

Du andades minsann också, i samma rytmer och vågor som publikhavet, lika tagen av deras respons. Du svalde det djuplila ljuset ur rymden därute. Tillbaka från din innersta mages dunkande lust steg ångande slingor av guldfärgad sång. Din röst lät fortfarande lite främmande, skör, inlindad, men blev allt ivrigare och påstridigare. Italienska fraser blandades med franskt spott, och det slog gnistor om de allt kortare pauserna.

Strax hånglade sig huden elektriskt mot strålkastarkäglan. Armarna hade börjat fäkta och anamma. Knäna blevo hur svaga somhelst och bröstet alldeles matt. Du upplevde hur din kropp flög omkring över scenen, hur den omöjligen ville lugna ner sig. Såhär roligt hade du inte haft sedan... när?!


Just när du skulle skratta eller gråta det största du någonsin gjort; just som läpparna stod helt vidöppna nånstans under alla hundra klänningslinjer du dansat fram, ja, just när du sannerligen skulle få din fullaste orgasm i hela livet....... Då avbröts alltsammans av en skugga som lugnt kom gåendes längs sidoskeppet, med händerna stelt och nervöst fingrandes längs kostymen.


[Femte scenen]


Människopubliken märkte inte mannen först, men du fick desto mer uppenbart syn på honom. Trots dunklet omkring hans matta, djupt självlysande skepnad, där som sammeten glänste likt mardrömska vatten... Ja, du kunde knappast ta miste. Allvaret var alltför påtagligt där han kisade mot mörkret. Och leendet var alltför klurigt där det lurade mellan de hårt kontrollerade mungiporna. Som om han lika gärna kunde börja gapskratta i vilket ögonblick somhelst...

Det var din clown som du hade lämnat tidigare samma morgon. Det var din älskade, hatade man, din livsvän och eviga fiende som kom här mitt under din föreställning.

Han förstörde ju alltihop! Kunde han inte för en gångs skull acceptera att du hade ett helt eget uppträdande?! Måste ni jämt som två små lekkamrater agera under samma tälthimmel?! Eller hade han kommit för att hämta hem dig nu igen? Du kunde ovanligt nog inte tolka hans kroppspråk. Men så fick han fram något som du aldrig hade väntat dig:

-Jo, väste han med soligt mörker, det är jag som är Adriano!

Publiken gav ifrån sig ett kvävt utrop. Du tittade totalt oförstående in i hans osynliga ögon. Inte faan hette det missfostret Adriano?! Även om det skulle passat rätt fint... Du kände ju din dystra spelevink utan och innan. Han fick vara så god och förklara sig:

-Som barn var mitt namn Adriano. Det var mig du såg på fotografiet.

Hur hade han kunnat se att du sett på fotografiet?! Hursomhelst, du förstod genast att det var som han sa. Likheten var i själva verket skrämmande, som den delvis stämde mitt i prick, och delvis inte alls. Du hade velat att det skulle vara någon annan, så du hade utan minsta misstanke om ditt självbedrägeri föreställt dig så vara fallet. Men det är klart att det var han - det var ju alltid han.

-Jag var död en gång i åtta minuter. Alla slutade hoppas. Sedan dess har jag förvandlat mig... lade Adriano till, i ett förundransvärt försök att ge en ärlig bild. Clownens stämma var visserligen lömskare än en kattsvans mellan benen. Men han såg inte längre medvetet mystisk ut, så du måste tro honom.

Därpå gnistrade det till i hans ansiktsdrag. Och samtidigt såg du det: Adriano hade något i handen. Han höll det tätt mot midjan framför sig, uppåtriktat. Du kunde inte urskilja föremålet klart, men du tyckte det blänkte glimtvis om fenomenet i scenmörkret, som var det slipat eller blött, blodfyllt eller bara förtrollat.








minst Andra Akten




ur Sagan om Sirjla Mirdani (TerrassScenerna)


[Sjunde scenen]


Du kröp ut ur krukan. Locket hade legat halvt över, men nu landade det ljudligt på grusgången. Där hördes även duvorna som sökte rätt på russin människorna tappat från någon ask. Solen badade i fontänen. En jungfru kom svävandes längre bortom terasserna. Där låg slottet redan i behaglig kvällsskugga.

Det kändes som om du just drömt en sagolikt massa, gäspade tyst och började snabbt tassa fram genom trädgården. Här och var var den skönt övervuxen. Törnena rispade i ditt hår. De ljusgröna dofterna pulserade av ett avlägset prat. Det närmade sig. Snart reflekterades rösterna i varenda vrå. Var det DE som var på väg?!

Ack, ja. De sjöng jämt när de talade - en sorts opera hela dagarna, halva nätterna. Och så dansade de med både armar och nackar också. Det gick icke att ta miste. Du iakttog länge det håll varifrån sällskapet närmade sig. Små vitrosa parasoller blinkade till mellan snårigheten i buskarna du gömt dig inuti.

De var minst sju individer den här gången. Kvinnfolket var i klar majoritet. Ett par farbröder hostade sig vänligen ledsagandes fram vid damernas sidor. Nu anade du härtill det fulla frasandet från deras pompösa aftontoaletter. Alltmedan herrarnas manchetter gentilt snurrade och visade färdriktningen - med förtjusta arior till svar och uppmuntran. Mitt i karusellen ropade de - på dig:

-Sirjla!
-Sirjla Mirdani!!

Din närvaro var dessvärre förrådd. De ville du skulle dansa för dem. Nu kom de redan med sina snörliv och höll ned patetiska rosetter mot din nos. Det mesta var mycket vitt och rosa. Molnet av röster regnade olustigt över dig. Med parasollerna i spridda klasar stod de och andades in solskenet. Flera av kvinnorna suckade högt och en liten pojke grep tag runt din svans.


Var hade HAN kommit ifrån nu då?! Hade månne pojken smugit ut ur endera damens enorma kjolar?

-No, Adriano! Signora e molto sensibile! hördes en äldre fröken förmana. Åtminstone lät det något åt den stilen. Du var fortfarande i väsentliga drag en sibirisk-koreansk katt, med kanadensiskt franska släktdrag. All denna uppvispade latinskan hade du fortfarande inte fått riktig fattning på. Mirdani var mest bara ditt adopterade efternamn.

Lättad skuttade du upp på ett trappsteg, ty pojken hade slutat undersöka din stolthet. Nu nöjde han sig med att stryka din rygg, i långa klumpiga vågor som skulle föreställa försiktiga. Trappsteget upptäckte du i själva verket var blott en stenskärva, av en bortnött trappa, ingrodd i gräs.

Och medan sällskapet skrattade bort sig längs den väldiga, kungliga trädgården, och strålarna mattades uns för uns, så fann du någonting helt annat och oanat. Du nosade under skärvan. Alltmedan pojken, Androido eller vad han hette, nu hade börjat klappa rumpan istället för ryggen... Men du brydde dig inte om den saken, för här fanns uppenbarligen något intressant under det forna trappsteget.

Du kunde redan lukta det. Strax fick du också smaka och vidröra det, men ännu inte se det, omgärdat av mörk jord som det var. Ändå var du bergsäker på fenomenets natur.


[Åttonde scenen]


Nu kände du det ordentligt. Det var åtskilligt hårdare, men lika slätt och rent som ett barn. Det var marmor, mörka ådror i blek hy. Snart var jorden helt bortklöst, så du såg henne också. Det var en blind kvinnas ansikte, följt av vidhängande hals och bröst. Sedan tog hon slut.

Adriano hade upphört med klappandet av din kropp. Nu riktade han hela sin stora lilla häpenhet mot den framgrävda varelsen. Hennes drag sken outgrundliga i aftonrodnaden. Inga pupiller avslöjade hennes inre.

Kvinnan påminde dig om de andra människorna runtom i trädgården, dvs ingalunda operasällskapet, men väl de som stod alldeles stilla. De brukade stå så jämt och ständigt. Hur stod dom ut?! Vad som emellertid skilde dem från denna, var att hon hade hår. Trots att kvinnan måste legat hemskt länge under trappsteget, förutan luft eller ljus, så levde nu hennes hår.

Du hörde Adriano treva sig igenom några ljud, samtidigt som han förde fingern över mystiska skåror vid kvinnans bröst: F-l-o-R-nej-ÅÅr-ja-E-n-nej-Än-ja-...S. FLORENCE heter hon! konstaterade han stolt till slut. [Eftersom teaterstycket är översatt till svenska brydde du dig inte om det märkliga uttalet].

Jaha - men det namnet bar ju staden bortanför berget också! Du tittade dit och såg en kolfjäril virra in sig bland solens långsträckta strålar. Då du blickade tillbaka fann du att Florence hår hade växt. Det var längre än alldeles nyss! Dessutom hade en blomma börjat spira ur jorden mellan Florence lår, just där hon haft sitt gömsle. Det rörde sig om en mörkrosa narcissus.

Ditt studium hejdades av att en människa nu placerat sin skugga över din rygg. Det var inte Adriano - var hade den pojken försvunnit nu?! Nej, det var en herre med hatt högst upp. Hans svarta mustascher fladdrade likt sorgsna trollsländor i den av lätthet fyllda juniluften.


[Nionde scenen]


Så lyfte herren upp Florence och smekte henne oblygt över både axlar, skuldror och bröst. Han kände efter på pannan om hon hade feber. Florence sa inte ett knyst - hon blott log så att man knappt kunde skönja leendet. Två varianter av narcissen hade redan sprungit upp vid den svarthåriges stövlar.

Du kände sedermera igen herren med hatten. Han var en av marskalkarna. En värja och ett äpple fanns fästade vid hans sidor. När han stirrade i dina ögon var det på vippen du hade sprungit därifrån. Men nu visste du att marskalken skulle behöva sätta ned Florence först, före han tog itu med någonting eljest. Och dylikt verkade han icke ha för avsikt. Florence förbryllade honom alltför starkt.

Marskalken ropade istället till sig en av jungfrurna som hette Cecilia Theresia. Hon skyndade till bortifrån terasserna, där det odlades levande druvor. Nu torkade hon sig raskt över förklädet och neg tre gånger. Därpå mottog Cecilia Theresia marskalkens teatrala viskningar, alltmedan denne sneglade morskt ned mot dig. Värjan lösgjorde han och högg en instruktion i luften.

Proceduren utmynnade i att jungfrun världsvant lyfte upp dig från marken, utan att du ens hunnit fundera på att bjuda motstånd. Så promenerade ni, eller hon, mot en av pelargångarna kring slottet. In under dess valv dolde sig en stor port...

Genom en oändlig korridor bar dig Cecilia Theresia. Det var riktigt skönt att vagga fram där mot hennes guppande barm. Utan att du fattade vitsen vek båten plötsligt av och in i en annan korridor. Denna var ännu längre - den var ofantligt lång. Men lika plötsligt vek jungfrun av och in i en tredje korridor. Den var tvärtom rätt kort.

Vid det här laget hade du blivit såpass störd i din meditation att du inte visste vilken känsla du skulle lita till. Fjärde korridoren var återigen oändlig. Men här vek kammarjungfrun aldrig av med dig, utan stannade vid en gammal vit dörr. Där spirade blommor på tapeten. Det luktade rikt utsirat barock-trä. Cecilia Theresia drog upp kjolen och lirkade fram en guldnyckel från strumpebandshållaren. Den passade i låset precis.

Cecilia Theresia släppte ned dig i en enorm säng som bara bestod av mjukt och vitt. Du jamade djupt. Kammarjungfrun sköt upp ett fönster på fullaste gavel. Långt därute mellan träd och buskar kunde du höra marskalken konferera med Konungen. Ämnet bestod förstås i Florence, även om du långt ifrån uppfattade alltsammans.

Du somnade. Eller vaknade du?










[Och sedan blev det ingen fortsättning, åtminstone inte den gången... Senare samma sommar upptäckte jag Italien i verkligheten.]




101

18 april 2010

Bumerang rakt igenom Solstrålarna som aldrig slutade vid staketet (var nånting som rösterna sa)

ur Isolamentis framtida Memoarer (34:e April)



I drömmen ropar någon på mig! Är det du? Vi vaknar i varje fall och tror att du kommit in i huset. Efter tre ögonblick kan vi inte längre tro på min upplevelse. Jag lyckas somna igen. I drömmen frågar jag dig om du nyligen varit i den här kammaren. Det har du! Rentav samma morgon! Vi vet att jag är en livsviktig gåta på spåren. Kanske har jag redan förstått hur vi öppnar dörren. Det finns fler rum i det här huset, och har alltid funnits. Men i nästa scen är jag mitt ute i stan och håller på att bli påkörd av en liten motorcykel. Var det du? Märker hur det inte ens är i Italien. Måste vara Tokyo?! För första gången på hela 10-talet är jag ute i solen. Möter två olika kvinnor som jag inte mött på många år. En målar fortfarande hästar, en annan gör alltjämt yoga. Lugn nyfikenhet blandas med desperat tunghäfta. Nu är vi i verkligheten. Här är det lätt att bli beroende. Gloria sjunger vackert men hetsigt om Carola (ett spår mitt i albumet komponerat av ett par italienare, som först nuförtiden talar till mig). När främlingen kom fattade vi att solstrålarna inte slutade vid staketet. Somliga slungade bumerang rakt igenom försommaren. Twistbanden tänjdes ut från USA till Japan. Miniräknarna blinkade i takt. Kuberna förökade sina sidor. En tredje kvinna som också målar har frågat mig hur det är nuförtiden. Det var ännu längre sen. Har funderat i flera timmar, på då och nu och då, men ännu inte svarat henne något. Har inte använt radergummi på närmare tio år, känns som tjugofem. Tänka sig alla lukt-suddigummin som vi aldrig använde då heller! De självdoftande pennorna tog lustigt nog slut redan då. Vi landar likt mintgröna änglar på en patetisk poesi. Glenmark lyser med sin frånvaro, förvånansvärt välvarierad för att vara så typisk. När jag väl skriver något kommer det ändå bli annorlunda. Så varför väga varenda badmintonfjäder och vänta på att vattnet skall bli lagom ljummet...? Tycker jag inte det är roligare att kommunicera?!









101

17 april 2010

LuftSlottet (Trappan genom molnen)

lite inspirerad av Miyazaki's film Laputa [Slottet i Himlen]




Slottet

byggt på luft


av kompaktaste tilltro

med sina rötter i
en tecknad serie

passerar vi tusen rutor och fortsätter uppåt
Trappan genom molnen




till l'Amore
där roboten vaknar av rätt signal

och det är skillnad på pirater
och pirater


för varje gång vi ramlade ner på riktigt






svävade oss Livet

medan när vi klamrade oss av girighet
rasade
varje
rotfäste









101

13 april 2010

LuftBallong på DatorGräs

(Tanka typ 1981)
inspirerad av superlåtarna på Head First med Goldfrapp,

ett litet brittiskt eller japanskt intermezzo i min italienska period





knastrar våren fram
luftballong på datorgräs

studsar solstrålar

nittonhundraåttiett
lyfter snart mot Tokyo





+




mellan sista bron
(Tanka i inte min stil)



känns igen som. nu
möttes över sista bron
ett öppnat. klamrar
mellan soligt vilsna bröst
bådas skrinen. ville värld









101

5 april 2010

Demonen dog Aldrig i Venedig (vi i)

101


som liten
hade du en idolbild
från flera år före din tid
på Alain Delon
men där på
såg han inte alls ut
som han gör
i den gamla filmen nu
tragglar du dig nu igenom Leoparden
är de tydligen på Sicilien
i slottet
gömmer sig Delon på låtsas
i den enorma gamla bruna garderoben
slungar sig ut
il Gattopardo
skrämmer ett ögonblick livet
ur vackraste C. Cardinale
innan han kramar henne
och de fortsätter kärleksfullt utforska
men det
är enda
scenen som du skulle
kunna koppla till ditt
livs mardröm
där mannen i bruna dressen kom utrusandes
och det var
demonen
Delon på idolbilden
eller föreställde
förutan prinsens mustasch
bortom knektens machetter
men i övrigt ser du
inget i Viscontis verk
trots meditativa tempot
nära personerna som ändå
inte känns personliga
för dig blott kulisser
inte ens figurer
medan Döden i Venedig borde vara
fascinerande - fast
varför iakttar han inte
en flicka istället?!
helst hon som drömde
en natt om dig
att du talade om filmen
hur ni möttes i Venedig
och kanske gör igen
efter ytterligare ett liv
eller tre
drar du tarot
två sällsamma kort
som från en lek från 1400-talet
gjord för hovet i Milano
med C.C. i böljande
kreationer, trots att hon
hade trikådräkt
på idolbilden, en annan
eller i Torino som numera
blivit industri
med nummer som inte ens måste skrivas
som du gjorde
som pojke
med tuschpennor
på baksidan idolbilderna
rentav på framsidorna ibland
föds på nytt
i andra ansikten
som samma siffra
längs liknande sekvenser
dold
av speglar
den potentiella skurken
som numera blivit
så gott som god









déjà vu ur alla vinklar!
Vi
ser dig
åter sugas in
i sagotunneln
som på osynliga skenor
men det är du
som styr
gondolen vare sig du tror
på åran eller ej
såsom dina ögon
själva
följer
orden
längs bilderboken, vandrar katedralerna
sakta
på vattnet
väljer sina speglingar
bland oss
utspelar sig dina
drömmar i städer som du aldrig
varit i. Vi
ser hur du
drunknar i människor
i brist på kontroll
förvandlas staden till skranglig bergodalbana
kränger
skräckblandad
i gammaldags förtjusning över
undergången
rakt in
genom totala ellipsen
landar du
på duvan på tornspiran









101

1 april 2010

Den Orangea Papperskorgen

101



I

Om en orange papperskorg
handlade min första riktiga
dröm
bland dem jag minns.
Denna papperskorgen var levande
och gick omkring
med ögon och mun
men varken armar
eller ben vad jag vet. Nästan lika hög som ett litet höghus
var den orangea papperskorgen
och lika kartongformad.
Egentligen kan man undra
varför den var en papperskorg
men så var det.
Den talade till mig, mumlade skarpt
någon sorts instruktioner
som jag glömt.
Pojken som var jag
stod och pinkade
med sin lilla väska i andra handen
innehållande ett pussel.
Jag ägde många pussel
på den tiden.
Papperskorgen strök omkring i korridorerna
och skulle säkert hitta mig
var jag än höll hus.
Inte alls var den på jakt, bara övervakade,
samlade information
med sin knappt urskiljbara blick
och gav instruktioner
med sin rektangulära mun
och jag kunde knappast undgå
att upptäcka den orangea
papperskorgen när den var
framme.


II

I verkligheten hade pappa faktiskt
just en orange
rund papperskorg, i plast,
fast mjuk
med nätmaskor i
- kanske så att alla papprena skulle få luft?
Små kvitton kunde dock
trilla ut.
När vi var riktigt små
tror jag papperskorgen var hårdare, för då
vände vi den upp o nerpå
och stod på
den för att plocka böcker från översta hyllan eller så.
Pärmar hade pappa
också gott om, många med orangea ryggar
som man hade då
både hårda och mjuka.
På hans jobb fanns det så obegripligt många pärmar
så det var rent besynnerligt.
Därmed associerar jag orange
med arbete
trots att det är en socialiserande och aptitretande färg
eller kanske just därför.
För att inte tala om alla verktyg,
genomskinliga skaft på sylar
och hammare i hårdplast...!
Också en ask
i hårdplast, åtminstone en orange
med bokmärken inuti
och uggla utanpå
fanns i en byrålåda. Jag fick déjà vu
när jag upptäckte den
och drog bort gummibandet
precis som kring buntar
av filmstjärnebilder
eller samlarklistermärken.


III

Numera har jag författat
så hemskt många skriverier att de inte skulle få plats i
hundra eller ens tusen
papperskorgar. Bara i den elektroniska får
allting plats
åtminstone potentiellt
trots att den är mindre.
Papperskorgarna de orangea
fanns också i hårdare plast, ofta hängandes utomhus
på ganska rostiga stolpar
med en tydligt papperskastande
streckgubbe på,
men nu måste det redan
ha gått år
sedan jag såg någon.
Bara en och annan sophämtare susar förbi
i orange dräkt
fast vissa bland dessa farbröder rentav
är yngre än mig. Idag
sker min enda dagliga
kontakt med orange
via symbolen för Firefox
eller Java update
eller apelsinskalning, ibland
någon tjej med orange
nagellack - för vem vill köra
med en hel bil som verkligen syns?!
En period bar jag orangea
skjortor
precis som jag sett på kort
från 70-talet, men idag
ser jag den helst som en komplementär kulör
för jag har lärt mig ha smak
att utsråla lagom aptit
trots att den är större än någonsin.


IV

Tror att den orangea papperskorgen fick
vara med i bara en
enda dröm
och inga versioner.
På den tiden fanns visserligen episoder
men inte video.
Så vi såg saker en gång
och kunde varken spola
eller stoppa.
Precis som i en dröm!
Möjligen underlättade det för ökad närvaro,
fast begriper ändå
inte hur folk
kunde hinna uppfatta särskilt mycket
alls,
i synnerhet knappast av filmer
som före o efter 40-talet höll ännu högre tempo
än före o efter 70-talet
då det mediterades
över objekt och
subjekt, på ett
sinnesvidgande sätt, från en enda mångskiftande
horisont i taget, drunknandes
i den orangeblommiga tapeten
trots hur dess stickande sympati får blicken
att studsa
tillbaks, fast fortfarande
verkar det mest bara vara
jag som gör
pauser.
Ingen direkt mardröm
var den om den
orangea papperskorgen
men tillräckligt påtaglig
för att rycka upp mig ur sömnen, få mig att landa
klarvaken i sängen.
Budbäraren hade nått fram.









101