last single step

He had walked every corner of the world.
He hasn't take one step away from his home.
Is this man's a cowboy really made of imagination?
His friends are made of oldest fine music.
He truly believes he has everything, cause he ain't got time
to wish for something more.
No horse, no house, no babies...
And yet he gets them with every finger, part of his chocolate blood.
He's so afraid to leave the universe.
He safely smiles, since he know his eyes has seen it all
somewhere before this life,
sometime inside another man's shoes.

Should he lose everything
in the very last light
so he can find everything
for the first time again...?

upphör aldrig tid

Än så länge hade tiden aldrig tagit slut.
Hösten hade rinnande tyckts försvinna runt flera hörn och kanter
fast nu när varenda lukt frostats ihop
medan vintern inrymde hela livet




nu blev det uppenbart att tiden inte upphör
ty då skulle den aldrig ha funnits.
Minnena finns infrusna överallt
längs rostiga steg som förevigt dör.

rostiga solskenets framfrost

För första gången på månader gick han ut i solskenet.
Det var slitet, gammalt och igenfrostat,
men han kände ändå igen det!
Ljuset bet lika bra som den högsta bok eller film han hört.
Det var skönt att kliva ut utanför sitt huvud,
koppla in alla minnesspår i nya banor
och få skåda hur även det smutsiga gnistrade!
Han tog ett steg närmare sitt liv,
tänkte återigen hur han verkligen ville resa någonstans...
...kanske rentav framåt i tiden?
Allting frös sig varmt.
Hemkomsten var fylld av klaraste förväntan.

universum vidgar universum

nu vidgar sig universum
nu är universum samma
nu vill o vränger sig allting kring sig
är nu universum samma
nu hamnar bara längre bort
ser aldrig utanför ljuset
är nu universum sin oändligt uppblåsbara sfär
nu förevigt inuti
ännu en ballong i oändliga ballonger

ramar bortom rimfrost

Från början hade de varit tidlösa,
som halvt frusna styvsystrar
med en mild rodnad vid världens ände.

Sedan hade där kommit tomtar och julstjärnor;
det hade blivit kaniner och roligt
och ingen hade längre lust att veta hur det skulle sluta.

glimtar tomte teater

ombord på teaterfilt
förvilsnad av tomteflöjt
hon inmyser fingervarmt
ur ögonvrårs gubbeglimt

ljus genom skuggor

nu stiger skuggorna
in genom dockan
ut i ljuset

ännu närmare varandra

ruvar universums närmaste musik
undrar huru kommer ända
fram till horisontens ändlösa publik

stiger genom portens varmaste mystik
tomten ifrån andra sidan
sommaren där kärlek utspelar sig nu

nu glömmer nu

dessa fotograferade av minimalistiska kompis M.
som här imponerades av makro:n på min iXus








kommer här nu
ÄR NU HÄR
glömmer den nu

oändligen inkapslad uppptäckt

vidöppna scenens nebulösa kosmonaut
uppmöter alltings fruktansvärt ofantliga
inklamrar skyndsamt till minnen

månblyga världsglimtars stegrande sömnlösa
framskrider hästens lystrogna frihet
längtar sig fjärmaste stjärnhop

vinterväntar vid tomtemoss

Videmosse i väntansnö
änså ruvar mörkanglöd
Undransöga mot stjärnestrå
ville aldrig vit...?

Tomteskrattar med vanlighet
återfärgar sin drömkomet
Vilsevirvlar blir hemmomjord
Vill alltid nu...!

regniga strängens tomteblod

{första luckan; fotad genom C:s ögon}




Regnar på tomtens rymdfarkost
undring förskräckt av känslobrist
Bor hans blodomlopp här!?

Rostiga minnen av männ'skohus
glimrar ur insnurrad utsträckthet
slungar sig stillare lyckorus
Tror han livmoder ny!?