Gruppdynamik på Fyra eller tre

Upptäcker återigen hur jag brukar inta en mellanroll. Mellanrollen lutar ömsom åt rival, ömsom åt responsgivare. Särskilt tydligt i konstellationer om fyra personer : där blir jag samt någon till dem som ideligen försöker prata mer + ideligen försöker lyssna mer. Vi blir varken "ledaren" eller "följaren".

Berättaren (=ledaren) brukar stå för cirka 60% av pratet, väljer vilka teman och linjer som gäller. Lyssnaren (=följaren) brukar stå för 0% av pratet, nickar eventuellt. De bägge mellanrollerna slåss om återstående 40%, eller försöker i bästa fall ändra hela fördelningen i gruppen. Vi pressar från varsitt hörn fram frågor, ifrågasätter, fördömer, berömer, skämtar om, jämför eller börjar berätta nåt helt annat.

Jag och den fjärde sitter som på nålar, beredda att böja samtalets bana. Ibland vill vi introducera nya trådar, ibland drar vi hjälplöst i de redan spretande, för att få ihop väven med vad vi/jag/han/hon/de ville ha sagt för fem minuter sen. Någon enstaka gång finner mellanrollerna varandra istället och bildar en egen dialog - så kan svamlaren få tvättsvampen för sig själv :)

Mitt enda riktigt fungerande sätt att lyckas bli ledande berättare, består i att skriva. Då kan jag få en trogen publik på allt från noll till några personer. Samma sak med att göra saker. Även när jag skulle behöva hjälp eller skulle uppskatta sällskap, så blir många saker rutin på enbart om jag gör dem själv/ensam. Samma sak med att uppleva saker.

Ibland är lyssnaren ingen lyssnare, utan längtar bara passivt därifrån. Och berättaren känns ofta igen på att hen närsomhelst kan bestämma sig för att showen är slut, genom att exempelvis rusa därifrån eller ställa sig och göra något relativt privat. Då brukar de kvarstående befinna sig i sådan obalans så att cirkeln/kvadraten/triangeln upplöses, så att var och en passar på att återvända till sitt.

I egenskap av mellanroll tycker jag sådana uppbrott är högst oförskämda, simpelt slumpmässiga. Även om jag samtidigt kan uppskatta luckan som uppstår, och ibland vill se chansen att snabbt bilda ny konstellation.

När vi är tre personer blir det lite tydligare för alla inblandade vem som hänger med, vem som styr och vem som flyr. Trots uppenbarheten tycks jag ha ännu svårare att fylla talarens och lyssnarens roll där. Kanhända har det med de ojämna paren att göra? Skulle jag lyckas bli ledare (alltså dålig ledare) eller följare fullt ut, så känns det synd att lämna någon annan i ensam, ostadig vinkel. Koncentrerar mig hellre på att vara mellanrollen (nu helt utan konkurrens från någon fjärde part).

Emellertid, i trion måste jag tyvärr ligga på som en igel för att hålla minst den enas uppmärksamhet, och helst bägges :) För om de andra två får ett finfint samtal med varann, så hamnar jag hopplöst utanför (ingen söker dra mig tillbaks i första taget). Har visserligen väldigt lätt för att bli igel, men minns ännu väl hur det kan kännas att inte ta sig in.





Svar på annorstädes kommentar : Ja du! Och medlaren är egentligen den äkta ledaren, som en ledare bör vara för att motivera en hel grupp, hjälpa alla att slå an sina bästa strängar. Men mina motiv hamnar alltför lätt i ömsom rivalitet, ömsom reaktionism, ömsom överkreativitet, ömsom rent betraktande för medvetandets egen skull. Så jag blir sällan någon verkligt bra medlare heller, fastän jobbar på det som livsuppgift...



wWw