på skönaste morgonkvisten sitter jag
skyddad igen bakom eviga Garfunkel-gardiner
dessa lagom genomskinliga drömmar
om sommar som nästan skall komma
medan guldklotet faktiskt helt tungt går upp
för fjortontusen-etthundraåttiosjunde gången
i mitt flöjtlätta liv
lägger du aldrig ifrån dig hjärtat
varken på köksbordet eller i kylskåpet
bara bär det lugnt vidare
allt djupare in i 70-talets skuggiga chimärer
där våra glasögon blivit mer fullproppade med älg-ugglor
än vad skogen orkar svälja
0W0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar