som S som

nu är hon som ett äppelträd
nu är hon som en vindpust
nu är hon som en torntrappa
nu är hon som ett cykelhjul
nu är hon som en sommaräng
nu är hon som en bäckvirvel
nu är hon som en trollslända

ja, sådan är min sonettdansös

återvänder runt lökkatedralen

[inside sainte-sulpice]

nu har allting plötsligt snurrat sig tillbaka till Paris
nu räckte det att jag såg Beatrice Romand i en film av Eric Rohmer som jag ännu inte sett







varenda gång vi klev ut i verkligheten
hittade vi aldrig hem igen
vi byggde ett nytt tempel, utanpå det gamla
skalar vi livets lökkupol
baklänges, minns bara förväntan
varenda gång vi steg ut ur ännu en illusion ville vi aldrig tillbaks
till samma sanning igen

pimpilotta paddlar träd

Nu visste pimpilotta inte riktigt längre
huruvida hon var i skogen eller vid havet -
trots att det hela balanserade högt över varje tvivel;
ty egentligen ville pimpilotta aldrig få reda på det







ändå klurade pimpilotta roligt på saken och kom på:
nu kunde hon lika gärna ha trädet som sin båt!
Och paddlade pimpilotta en bit till närmare sina drömmar...

schackar underlandskaninernas swingoplan

nu står den vita kaninen gravallvarlig på landningsfältet
nu skrattar den svarta kaninen ihjäl sig åt gothisk jazz
nu vrider den vita kaninen sig kanske vilse
nu har den svarta kaninen fastnat mellan två solstrålar
nu schackar de varandras springande jokrar
nu skär den svarta kaninen loss sitt ena steg
nu skiftar den vita kaninen musik till Alice Jeffersons swingoplan
nu springer den svarta kaninen ut ur spegelbilden
ni vill den vita kaninen in och leka i slottsträdgården

starkare lyser stillheten

nu hade hennes ljus blivit starkare än självaste solen
mildare än månen
hon visste inte längre hur hon skulle lysa
för husen försvann åt alla håll
kunde hon ju ha drömt sig vidare upp och hoppat ikapp dem
men satt och log likt en övermättad katt
kändes ändå mysigast att inte iaktta allt

förtrollar älvor verkligare

nu skänker fantasin lust åt sanningen
vill sin frihet till rotat begär

nu förtrollar sig ängeln till älva
smider solsken till månglans

nu penslar alvkvinnan in ljuset i glas
vindlar spegelbilderna till kroppar

nu sitter hon i publiken och ser sig själv dansa
skrattar skuggor till gryende

snart har bergfastheten uppnått sin gåtfulländaste form

ljuset genom ljus

i junis första nu
vår drottning ur sitt döda hus

där ser hon solen genom ljuset