last single step

He had walked every corner of the world.
He hasn't take one step away from his home.
Is this man's a cowboy really made of imagination?
His friends are made of oldest fine music.
He truly believes he has everything, cause he ain't got time
to wish for something more.
No horse, no house, no babies...
And yet he gets them with every finger, part of his chocolate blood.
He's so afraid to leave the universe.
He safely smiles, since he know his eyes has seen it all
somewhere before this life,
sometime inside another man's shoes.

Should he lose everything
in the very last light
so he can find everything
for the first time again...?

upphör aldrig tid

Än så länge hade tiden aldrig tagit slut.
Hösten hade rinnande tyckts försvinna runt flera hörn och kanter
fast nu när varenda lukt frostats ihop
medan vintern inrymde hela livet




nu blev det uppenbart att tiden inte upphör
ty då skulle den aldrig ha funnits.
Minnena finns infrusna överallt
längs rostiga steg som förevigt dör.

rostiga solskenets framfrost

För första gången på månader gick han ut i solskenet.
Det var slitet, gammalt och igenfrostat,
men han kände ändå igen det!
Ljuset bet lika bra som den högsta bok eller film han hört.
Det var skönt att kliva ut utanför sitt huvud,
koppla in alla minnesspår i nya banor
och få skåda hur även det smutsiga gnistrade!
Han tog ett steg närmare sitt liv,
tänkte återigen hur han verkligen ville resa någonstans...
...kanske rentav framåt i tiden?
Allting frös sig varmt.
Hemkomsten var fylld av klaraste förväntan.

universum vidgar universum

nu vidgar sig universum
nu är universum samma
nu vill o vränger sig allting kring sig
är nu universum samma
nu hamnar bara längre bort
ser aldrig utanför ljuset
är nu universum sin oändligt uppblåsbara sfär
nu förevigt inuti
ännu en ballong i oändliga ballonger

ramar bortom rimfrost

Från början hade de varit tidlösa,
som halvt frusna styvsystrar
med en mild rodnad vid världens ände.

Sedan hade där kommit tomtar och julstjärnor;
det hade blivit kaniner och roligt
och ingen hade längre lust att veta hur det skulle sluta.

glimtar tomte teater

ombord på teaterfilt
förvilsnad av tomteflöjt
hon inmyser fingervarmt
ur ögonvrårs gubbeglimt

ljus genom skuggor

nu stiger skuggorna
in genom dockan
ut i ljuset

ännu närmare varandra

ruvar universums närmaste musik
undrar huru kommer ända
fram till horisontens ändlösa publik

stiger genom portens varmaste mystik
tomten ifrån andra sidan
sommaren där kärlek utspelar sig nu

nu glömmer nu

dessa fotograferade av minimalistiska kompis M.
som här imponerades av makro:n på min iXus








kommer här nu
ÄR NU HÄR
glömmer den nu

oändligen inkapslad uppptäckt

vidöppna scenens nebulösa kosmonaut
uppmöter alltings fruktansvärt ofantliga
inklamrar skyndsamt till minnen

månblyga världsglimtars stegrande sömnlösa
framskrider hästens lystrogna frihet
längtar sig fjärmaste stjärnhop

vinterväntar vid tomtemoss

Videmosse i väntansnö
änså ruvar mörkanglöd
Undransöga mot stjärnestrå
ville aldrig vit...?

Tomteskrattar med vanlighet
återfärgar sin drömkomet
Vilsevirvlar blir hemmomjord
Vill alltid nu...!

regniga strängens tomteblod

{första luckan; fotad genom C:s ögon}




Regnar på tomtens rymdfarkost
undring förskräckt av känslobrist
Bor hans blodomlopp här!?

Rostiga minnen av männ'skohus
glimrar ur insnurrad utsträckthet
slungar sig stillare lyckorus
Tror han livmoder ny!?

vari våningarna svindlar

Visste han snart var han var i det här tornet?
Våningarna hade för längesen bytt plats med varandra.
Den allra högsta kunde i själva verket vara någon bland dem närmare marken.
I virrvarret av förskjutningar försökte han återskapa sitt liv.
Han mindes inte längre de ursprungliga koordinaterna.
Hur länge hade hissen stått stilla varje tillfälle?
Hade vissa byten skett rentav mellan rum och tid samtidigt?
Nu drömde han återigen Pargadis gränder.
Han var verkligen här i drömmen.
Hissföreståndaren klev just ut ur en glömd solkurva.
Han stod ju där och förklarade vilka maskor som spindeln spunnit först.
Det hade varit ett ohyggligt labyrintiskt arbete.
Till sist hade 8:an öppnat sig och blivit en 9:a.
Då klättrade de tillsammans upp längs en alldeles annan trappa.
Där stupade hela tornet inåt.
Där svindlade historiens förlopp i hans minimalaste mikroprocessor.
Det var kosmiskt kaos på högsta nivå.
Det enda som var klart var att drömmens möten aldrig förmådde fortsättas direkt i den vakna världen.
När allt kom omkring korsade ett plan aldrig igenom ett annat plan.
Spelbrädena behöll sig i sina egna dimensioner.
Emellertid ringlade de i intima spiraler, den enda överblickande den andra.
Varje punkt välvde sig så synkront så han måste stå och hisna.

Ryker ny Rymd

Länge hade det legat och rykt nere i raketens innanmäte.
Förhoppningar och förvillelser hade rörts samman till en ny klarsyn.
Nu visste C att hon skulle resa till rymden.
Runtom i staden hade man redan tänt ljusstakarna.
Misstänksamma minnen samsades motspänstigt med fröjdefull längtan.
Allt snurrade allt tyngre nerifrån.
Och varje blyg liten stolthet skulle upp i det hisnande skenet.
Ännu undrade C hela tiden hur många som verkligen sett tornet.

enkla klädselns mysterium

Det var någon sorts stängningsdags. Madame Sorcellerie försökte bli färdig, skulle bara först klä sig i sitt allra mest komplexa mysterium. Hon gjorde det med ett enkelt skratt, ty hon hade insett. Ett lättat hjärta är oslagbaraste sättet att brottas med invecklade kreationer och för övrigt alla andra ting. Emellertid hade madame Sorcellerie lite för bråttom den här gången. Så i stressen inbillade hon sig hon skulle hinna med att prova ett par påsar kläder ytterligare, före pianolocket definitivt var på. Härmed hann vi aldrig riktigt uppfatta hennes mystiskt enkla skratt. Den enda varelsen som visste hur skönt hon hanterade världen var nallehajjen i garderoben. Han ringde förutseende efter en helikopter åt madame Sorcellerie, för nallehajjen hade dessutom planer på att själv följa med ekipaget. Dagen därpå skulle han öppna en helt annan jazzklubb med henne, ombord på en ny kontinent. Om så skedde vet vi ännu ej, emedan madame Sorcellerie alltjämt ser en mycket enklare lösning på mysteriet framför sig.

monkey swingin wingman

Moon Jupitre swingin' some monk
reaching for wire which never comes back
and when it comes back
like a Morrison vain superrawl swingoplane
then mercury never sinks down
and when it sinks down
every fairy who lives on the track
making their smooth honkytonk

dancing everlasting love

She just had jumped down from the skies, ready to dance. Some of the gods whistled behind the lampposts, a happy tune from the times when every corner of the universe was full of love. Darkness then was just a little figure inside the light. Now snowflings tried to fill the entire dark planet. It became brighter and bigger the more she leaped cross the earth. At last the snow too had become invisible. Since the girl acted like it was warm, she danced the winter away. And now it really was everlasting summer.

really riding mind

She tries to feel the earth is real
but in her dream the horse means more
transforms each tree to even reach
deeper up into her lap

triangulärt snurrar solen

Det var den gryningen när solen började snurra i en triangulär bana. Samma natt hade iRa öppnat sitt hjärta för rymdfararen. Nu slungades iRas världsbild upp från jorden på vart tredje taktslag.




Det var skönt att få riktigt oändlig tid då och då. När iRa satt på spetsen av universum var varje tempel så uppenbart bra. Resten av tiden visste iRa inte ifall hon ville hånskratta eller bara vara arg.

inte minns india

(these pictures is taken by my sister)






Hon minns inte längre om hon är flicka
eller kvinna. Under bröllopet hade hon förgiftats
av en färg som ingen någonsin vågat svälja.
Hennes chakran hade bytt plats. Hennes mödrar
hade blött en hemlig andedräkt. Medan i dörren ut från döden
hade där stått en livrädd pojke och blockerat
universum så han inte kunde födas.

upphör oändliga tornet

Tornet skulle egentligen ha slutat mitt uppe
där i det nästan helt vita.
Då hade de mest omotiverade symmetrierna inte längre synts
och allt hade varit skönt som i nirvana.

Nu högg emellertid någon av änglarna huvudet av sig
och placerade det andlöst likt en ännu perfektare kupol på toppen.
Så spirade begärligt tusen nya återspeglingar
och gav upphov till allt som redan var avslutat.

världen färdig före

Han hade alltid velat skapa hela världen färdig först
före han gick ut och mötte världen.
Då skulle han visa upp hur allting var
och alla skulle spegla tillbaka sina färdiga versioner.
Först då kunde han vara beredd att ta emot dem
när han åtminstone hade sin värld färdig.
Emellertid fanns det så förfärligt mycket i hela supersköna världen
så han har fortfarande inte blivit färdig.
Snarare blev han rädd för var och varannan trappa
för att ingen aldrig riktigt kom upp
till Dörren
där alla trapporna skulle mötas.
Så han trodde hans blod skulle sugas bort
ner i kaos svarta hål
och inget någonsin bli något.......
.......tills efter en stund då tomheten drog nyfikenhet till sig
och började läsa ur universum
ur en annan figurs historia.
Då blev världen allvarsamt mysig
och besynnerligt nog
inte alls ännu mer förvirrad.
Nu kändes det som om världen var på väg att bli färdig.

inside mirror onion

Mirelle Norigno couldn't figure out who was inside the looking glass. It seemed like she herself, in some way, stood in the way. So she began to imagine how the world would smell without Mirelle Norigno in the middle of it. The music looked like an onion, drowned in red wine, spinning through her in grotesque spirals. Although this was only a rehearsal, and she was as usual a little late to it. She wished her voice could have gotten flamingo wings, but the piano just stood there like an elephant, empty of every fantasy. The onion lost seven layers after another, until time stopped rolling. From an impossible angle Man no. Nine is seen. Mirelle Norigno sees him repeating his prelude, even though she knowns he is sitting in a completely other room of the theatre. She hears him humming far far away, and yet Man no. Nine plays right there in the looking glass. From what she often heard him perform, Mirelle Norigno always thought him to look more like a walrus with a mystic moustasche. But this raccoon has got his mystery in an incredibly other place.

Innis inåtvända utlevelse

Inni inuti universum
sitter hela tiden o längtar ut
egentligen inte blyg
men Inni vill inte lämna
sin navel är skönare
älska med egen kraft
så Inni har skapat mellan sig en sträng
håller henne kvar
i universum medan klättrar ut




fast väl ute där
bland andra aporna
blir strängen redan klippt
all blyghet i världen bortslungad
vet ju Inni med sig ty
hon jämt vill ha roligast vildast
så skojigt så hon blir galen
på dessa varelsers tillknäppta hån
och hellre spelar sin teater hemma